Sitter i soffan alldeles ensam med laptopen på magen. Klockan har passerat åtta och resten av familjen sover ännu. Själv var jag tvungen att kliva upp för en halvtimme sedan. Jag måste liksom upp i sittande läge och låta bebis, organ och vad nu som finns i magen ramla ner på plats. Jag har de senaste mornarna vaknat med en värkande, brännande känsla högst upp i magen och det finns inget skönt sätt att ligga på för att få det att försvinna. Men efter lite frukost och en stunds upprätt läge så är känslan borta. Skönt!

Bild från i förrgår, då V.37+6

Har haft två trevliga kvällar i rad. Först sommarfest med jobbet i fredags och igår var det dags för det årliga poolpartyt med världens bästa bandygäng. För första gången svek vädret, men vad gjorde det? Vi hade det lika trevligt inomhus på gatan-där-det-händer. 

Jag har nu 12 dagar kvar till beräknad förlossning. Galet. Det är så svårt att ta in att vi snart ska få träffa Kompis. Jag har egentligen inte funderat så mycket kring själva förlossningen. Jag har haft två snabba, okomplicerade förlossningar och hoppas självklart på en liknande den här gången. Men det sägs att trean kan vara lite bökigare, så vi får väl se. Kanske går jag över två veckor och förlossningen blir en lång, utdragen historia. Vem vet.

Det är lätt hänt att kalla mina tidigare förlossnigar för enkla, men det är ett ord jag försöker undvika. Bara för att det har gått snabbt och utan konstigheter så har det inte varit enkelt. Det har gjort ont. Jag vet det. Även om jag i nuläget varken kan eller vill minnas känslan. Jag vet dock att jag under Lovis förlossning tänkte "Hur i h-vete kunde jag vara så j-a dum att jag gjorde det här igen!?". Under förlossningen med Isac låg jag i badet och hade god lust att sjunka ner under vattnet och ta ett djupt andetag. Istället kramade jag väl halvt ihjäl Andreas fingrar. Jag minns hur jag i princip hyperventilerade halvt i panik av den brännande känslan när bebisen bara är en push från att komma ut, "Ring-of-fire" som en del kallar den biten av förlossningen. Nej, ingen förlossning är enkel. Det förstår nog vem som helst.

Men det är ändå fascinerande. Trots att jag sitter och skriver och tar upp de jobbigaste delarna så skräms jag inte. Jag bävar inte. Jag måste vara knäpp. Eller så utnyttjar jag människans förmåga att förtränga till max! Istället minns jag känslan när barnen har kommit ut, när vi får möte dem för första gången. Lägga dem tätt intill och se vilka de är. Det är häftigt och värt all smärta som en förlossning innebär. Tänk att vi ska få uppleva det en gång till. Jag och Andreas. Det är helt fantastiskt och vi längtar så.

Snart Kompis, snart möts vi. <3

Det här med att vila går sådär. Jag blir lite lätt rastlös, minst sagt. Men att gå runt och plocka och städa på golvnivå är inte särskilt aktuellet. Det är sååå långt ner till golvet och det är helt klart någonting i vägen när jag böjer mig ner. Att baka däremot, den arbetshöjden är betydligt bättre! :) Därför har det blivit en hel del bakande. Typ fyra dagar i rad. Idag gjorde jag Salted Caramel and Nutella Chocolate Chip Cookies. Japp, så hette dem tydligen. För att kunna baka dem var jag först "tvungen" att göra en kolasås. Första gången, men definitivt inte sista. Det blev en hel del över vilket jag tänker avnjuta med lite glass någon dag snart! 

Salt kolasås. Nu fegade jag förvisso lite med saltet så den blev inte särskilt salt. Men den var riktigt god ändå!

Hade det inte varit för att kakan hade tillbringat några timmar i kylskåpet så hade nutellan hängt ut sådär vackert som den såklart ska göra. Kolasåsen hamnade dock lite i skym undan. Någon hade kanske liiite mer nutella i kakan än vad det stod i receptet. Hehe.

Världens underbaste busunge som härjar för fullt i storebrors keps på kvällskvisten.

Lilla toka, tänk att du snart ska bli storasyster!!

Och här har vi mina fina pojkar. Vad skulle jag göra utan er!?

Idag har jag och barnen hunnit med ett besök hos M med barn. Isac lekte och hade så roligt med L. Lovis klängde mest på mig, med betoning på klängde. Väldigt smidigt med bebisen i magen en sån här gång. Jag tänker inte ens försöka fundera ut hur jag hade löst situationen om jag dessutom hade haft en liten bebis att bära på. Men idag var det mer kläng än vanligt. Anledning? Fina lilla vovven Novia. Det är lite jobbigt för denna djurtokiga mamma att båda barnen är rädda för framför allt hundar och hästar. Men vi gör ingen större grej av det utan försöker agera så normalt som möjligt kring djuren och få barnen att känna sig trygga. Det ger väl med sig.

Nu ska jag avnjuta en kaka! Tack och hej.

Första dagen av föräldraledigheten har passerat och det har varit jag och mina små hela dagen. Och vi har haft en riktigt bra dag. Lite bakning, en tur till badhuset och sedan ett besök till gammelfarmor och gammelfarfar. 

En höggravid mamma med en 1,5-åring och en 3,5-åring på badhus? Jodå, det gick riktigt bra faktiskt. De är duktiga på att hålla handen och de lyssnar och hjälper till. Och så länge de gör det så brukar det mesta lösa sig. Underbara ungar. "Det ska bli härligt att bada" sa Isac och så gick vi in hand i hand med varandra och plaskade, simmade och hoppade i vattnet. Efteråt köpte vi lite pannkakor till lunch som slukades i rasande fart av båda två. 

Stor och liten efter badet. "Lovis, gå så här!" och hon hakar genast på.

Och numera finns det kärleksmums i vår frys. Helt klart mums!

Tre underbara godingar på besök hos gammelfarmor och gammelfarfar.

Imorgon ska de få gå fem timmar på förskolan och jag ska alltså få lite tid till mig själv. Ensam hemma flera timmar. När hände det senast!? Det finns så mycket jag vill göra, samtidigt borde jag väl egentligen göra det motsatta, så lite som möjligt. Det finns några punkter att bocka av inför ankomsten av Kompis. Täcke och kudde till vagnen och lite saker till bb-väskan bland annat. Jaja, vi får väl se vad morgondagen bjuder på.

19 dagar kvar till beräknad förlossning, eller troligtvis 20. Jag gick över tre dagar med Isac, två dagar med Lovis så visst blir det väl bara en dag över den här gången!? Jag menar, någon logik måste det väl finnas i det hela? :)

Nåja, jag har gått på föräldraledighet och försöker ta in att nästa anhalt liksom är förlossningen. Vi har under helgen packat upp bebiskläder, köpt miniblöjor och diskuterat namn. Tänk att Kompis snart är här. Jag blir lite pirrig bara jag tänker på det. Med mindre än tre veckor kvar till beräknad förlossning borde väl BB-väskan var packad? Nja, jag ligger lite efter på den biten. Får ta tag i det under veckan när barnen är på förskolan. 

Jag har för övrigt inte hunnit med att berätta den underbara nyheten att lilla kusin J har tittat ut. Oj, så tårarna rann när jag fick reda på det. En liten minimini som är söt som socker. Två veckor blir hon på tisdag.

Fina, fina J!

"Mosters bebis vann!" konstaterade Isac. Jag visste inte att det var en tävling!? Men okej, grattis då kära syster. Du vann. 

Och annars då? Isac och Lovis är rätt harmoniska och leker bra tillsammans jsut nu. Mycket bus och skratt även om vi emellanåt får påminna dem om att leka tillsammans eller att turas om när de vill ha samma saker. Isac är väldigt hjälpsam och tar till exempel av Lovis skorna när vi kommer till förskolan. Han är mån om sin lillasyster och ser till att vi har koll på henne när vi går nära bilar. Han som kanske inte var jättetidig med att prata, pratar nu extremt tydligt och rent. Och hur mycket som helst. När vi åt lunch härom veckan babblade han så mycket att vi tillslut fick säga till honom att vara tyst och äta. "Men jag Måste prata" förklarade han. Han pratar med alla och berättar om det ena och det andra. Det är helt underbart.

För Lovis del har det också hänt mycket med pratet. Det kommer nya ord varje dag och det blir allt oftare två ord i följd. De två vanligast orden är "Kan" och "Min" tätt följda av Isa (Isac), mamma och pappa. Och just ordet "kan" lär vi få höra ett tag framöver för denna tjej på ett år och åtta månader kan  a l l t . Pust. Hon kan hälla upp mjölk själv. Hon kan borsta tänderna själv. Hon kan ta på sig kläderna själv. Hon kan klättra upp i bilstolen själv. "Kan" säger hon och viftar bort oss med armarna om vi försöker hjälpa till. Det gulligaste hon säger är "Aam" och "Mouss" Kram och puss. Älskade lilla du, som jag undrar hur du kommer att reagera när du blir storasyster. Hon är världens solstråle och charmar alla. Efter en timme eller två. För hon behöver tid innan hon känner sig bekväm. Innan dess är det kläng på mamma och pappa som gäller.

Det kommer att bli tuffare den här gången när vi får en bebis. Inte bara för att vi har två syskon som behöver oss. Och inte heller bara för att Lovis är yngre än vad Isac var när Lovis föddes. Utan snarare för att Lovis är Lovis. Isac är och har alltid varit rätt enkel, om man får säga så. Han lyssnar, hjälper till och är rätt så medgörlig även om det såklart kommer allt fler trotsiga infall. När Lovis föddes var det likom inga problem med Isac. Han var nöjd och lätt att ha att göra med. Lovis har sedan hon var nyfödd varit betydligt mer tydlig i vad hon vill och inte vill, på gott och ont. Och just det att hon har behov av närhet, att hon vill vara i famnen bra länge när hon är på nya ställen, eller till och med när hon träffar mormor och morfar gör att det kommer bli en större utmaning den här gången. Därför känns det extra skönt att Andreas kommer att vara hemma i sju veckor med oss så att allt hinner sätta sig lite. Det är väl den största fördelen med att få en sommarbebis den här gången. Semester, varmt väder och långa härliga dagar tillsammans.

Det är fascinerande hur olika personligheter de har Lovis och Isac. Just den här tydligenheten som Lovis har, som emellanåt är rätt utmattande då hon vill och INTE vill så många saker, är något jag har saknat hos Isac som hellre blir tyst och går undan, hopplös att förstå vad som är fel. Lik sin mamma. Hehe. Och Isac som alltid har varit så lätt att lämna och inte ens tittat åt oss när vi gått medan Lovis inte har velat släppa taget om oss. Jag har skrivt det tidigare. Jag trodde att jag var ödmjuk redan efter första barnet. Att jag förstod att barn var olika och att det många gånger faktiskt inte spelade någon roll hur vi föräldrar gör. Men ärligt talat. Jag förstod inte. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag. Och det är häftigt!

Det ska bli så spännande att se vem Kompis blir. Blir hen lik Lovis eller Isac? Eller kommer det liksom bildas en triangel av olika egenskaper med syskonen i ett varsitt hörn? Jag längtar så efter att få lära känna vårt nya barn. En livlig liten sak är det i alla fall som bökar och har sig i magen. Snart ses vi! <3

Har precis avslutat ännu en dag med en iskall dusch och hysteriskt sjungande till Adele's Someone like you. Nu kan jag och mina klumpfötter somna. 14 timmars stillasittande på kontoret är kanske inte det optimala när man är höggravid. Har någon sett mina fotknölar?? Nåja, efter 11 timmars övertid på två dagar tror jag att den värsta branden är släckt och det ska bli skapligt skönt med en hederlig åttatimmars dag imorgon!!

Nattinatti mina vänner

Då var vi inne i juni månad. Härligt. Riktigt härligt. Och om två veckor tar jag sommarlov! Ett lååååångt sommarlov som sträcker sig över denna sommar, hösten, vintern, nästa vår och ytterligare en sommar. Galet!!

För en knapp vecka sedan begav vi oss av till Falkenberg där dop väntade för lilla kusin E. Mysigt att samlas med släkten på Andreas sida. Riktigt roligt att träffa kusinerna tyckte Isac. Det blev några bilder under helgen och jag bjuder på några här.

Trevlig helg till er alla!

Jag tackar för all respons jag fick på föregående inlägg. Jag var uppenbarligen inte ensam om mina tankar. Ett par förtydliganden dock. Jag trivs med min mage och känner mig vacker. Jag har inget emot frågan om när det är dags. Jag ställer själv samma fråga till andra. Men jag är trött på att bemöta kommentaren som följer när jag har svarat på när Kompis är beräknad att titta ut. Huruvida jag är större eller mindre än vad jag uppenbarligen borde. Jag har inget emot att mina nära och kära kallar mig tjockis, eller skrattar åt att jag ser ut att vara mer gravid än syrran som ska ha före mig. Men när folk jag knappt känner kommenterar att jag ser kläckfärdig ut trots att jag har tre månader kvar, ja, vad svarar man då? Det är liksom den biten jag har tröttnat på.

Så, då sätter jag punkt för det ämnet. Jag har nu tre veckor kvar att jobba, plus imorgon. Det är återigen en hektiskt period på jobbet och lär så vara fram till dess att jag går hem. Det är svårt att balansera. Jag är en laget-före-jaget-människa och vill dra mitt strå till stacken när det krisar. Samtidigt vet jag hur varje övertidstimme tar så mycket hårdare på mig just nu. Jag är en bit in i vecka 34 och det är klart att det känns. Men jag kan inte utan vidare åka hem efter att ha gjort mina åtta timmar när jag vet att mina kollegor sitter med arbete upp över öronen. Jag kan inte. Därför jobbar jag på den röda dagen imorgon. Laget före jaget.

Dock väntar sedan tre dagar ledigt då vi åker iväg till Falkenberg på dop i helgen. Det ska bli jättehärligt. Och på något vis är det väl bra att det var inplanerat, annars hade jag väl inte kunnat låta bli att jobba. Men hur kommande vecka blir? Det ska jag nog undvika att tänka på nu...

Nattinatti på er

Nu var det länge sedan senast. Igen. Men jag har liksom fullt upp med livet. Fortfarande är det mycket runt boendet som vi funderar över och jag sitter ofta med kollegieblocket i knät om kvällarna och ritar. Det mest aktuella just nu är egentligen en dröm jag har haft sedan många år tillbaka - en till våning på vårt hus. Knappast det lilla projektet. Och heller inget man beslutar över en dag. Därför tar det mycket tankeverksamhet. Det är en hel del som ska vägas in.

Och annars då? Jo, jag är nu en bra bit in i vecka 33. Det är full fart i magen, ofta. Kompis verkar vara en livlig liten bebis. Det är som sagt mycket praktiskt i huvudet just nu, vilket gör att Kompis får lite för lite uppmärksamhet. Men för en vecka sedan smet jag och Andreas iväg till Stockholm och såg Robbie Williams live- underbart! Vi stannade två nätter och hann för första(!) gången med att på riktigt diskutera namn. inte för att vi kom någonstans direkt, men ändå. Ska nog börja plocka fram lite bebiskläder också för att på något vis börja förstå vad som väntar.

Ja, det här är alltså jag i V 32 +5. Jag och Magen som tydligen alla får ha en åsikt om, oavsett om jag ber om den eller inte. Sedan en dryg månad tillbaka har jag fått höra kommentarer som att jag ser kläckfärdigut, redo, ser ut att kunna föda om bara några dagar och så vidare. När jag sedan berättar att det är först i juli som jag är beräknad blir följdkommentaren allt som oftast - det kanske är två!? Okej, tack, jag hajar. Jag är stor. Jag ser alldeles höggravid ut och har så gjort sedan vecka 27 ungefär. Gör väl bäst i att tillägga att jag faktiskt ser mindre ut på bilden än vad jag egentligen är. Runt 13 kg upp än så länge. Vilket faktiskt bara är knappt hälften av vad jag gick upp totalt med Isac. Men jag har sju veckor kvar, så vi får väl se vart jag landar den här gången.

Misstolka mig inte, jag älskar min mage och framför allt Kompis som ligger där i. Men det är lite tröttsamt att alla tar sig friheten att kommentera hur jag ser ut. Bara för att jag är gravid. Jag har börjat bäva inför frågan "När är det dags?" när jag träffar folk. Den är liksom obligatorisk på något vis och en öppning till att kommentera huruvida jag ser ut att vara mer eller mindre gravid än så. Idag fick jag till och med råd om vilka kläder som var fina på mig nu när jag var gravid- klänningar som faller fint över magen, absolut inget som sitter tight över magen. Så klänningar skulle jag köpa, i många färger. Okej, tack för tipset! Eller inte.

Nu ska jag ta en iskall dusch innan jag hoppar i säng och laddar för sista arbetsdagen den här veckan. Sedan är det bara fyra veckor kvar att jobba innan en låååååång ledighet väntar.

Nattinatti