mochamanda

Alla inlägg under september 2016

Av Malin - 13 september 2016 20:27

Så bär det av, lite senare än planerat i vanlig ordning. Vi slingrar oss igenom Norge innan vi slutligen når Gjendesheim. Nästan. Två kilometer från fjällstationen blir vi stoppade av män i reflexväst vid en parkering. Klockan är nästan tio på kvällen och här på en ödslig parkering är det full rulle. Som två fullständiga frågetecken hisssar vi ner fönsterrutan för att ta reda på vad som händer. Vi förklarar att vi ska sova på fjällstationen och får till svar att det är fullt. Det är dagen före en filmfestival och detska komma ca 1 300 människor till Gjendesheim. "Det är fullt" upprepar dem på norska. Jag och Andreas tittar på varandra och skrattar åt tanken att vi kanske får tillbringa en natt i bilen. Men efter ett samtal till stationen visar det sig att det är parkeringen som är full, men att det finns plats att sova. Vi pustar ut, parkerar och plockar raskt ihop det vi ska ha med oss ut på vandringen innan vi med buss transporteras de sista två kilometrarna.


Vi sover förvånansvärt bra i en mysig sovsal i Gjendesheim och när vi kliver upp på morgonen tejpas fötterna omsorgsfullt innan vi tar våra första steg på vandringen. Det blir dock inte många steg förrän vi sätter oss och äter frukost.




  


Första delen av vandringen präglas, inte helt oväntat av uppför. Men i takt med höjdmetrarna kommer också utsikten. Och efter att ha klättrat uppåt en bra stund tar vi en paus och njuter av vyerna runt omkring oss.        


 


 


Vi är på väg uppför Besseggen, en av Norges mest populära rutter. Vi går från Gjendesheim till Memurubu vilket är lite udda, då det flesta går åt andra hållet. På vägen upp poserar vi på utstickande klippor och tar en lunch med en härlig utsikt över sjön Gjende.


         



 

 


När lunchen är avsutad går vi en liten bit till innan den mäktiga vyn som gör rutten så populär uppenbarar sig. Den gröna, stora sjön Gjende där nere och 400 meter högre upp den mörkblåa sjön Bessvatnet. Vi går, klättrar och hasar oss ner för den vassa eggen samtidigt som vi fascineras av omgivningen.


                 


Det sägs att det ska vara läskigare att ta sig ner för eggen än vad det ska vara att gå upp. Men det upplever inte vi. Jag tror att den ser läskigare ut när man kommer från andra hållet och ser den vassa eggen. Det är först när vi kommer ner och vänder oss om som vi tänker att "Oj, gick vi ner där".



För att få lite perspektiv på bilden; lägg märke till människorna som klättrar högt upp på eggen.


Väl nere i nivå med Bessvatnet kittlar det i magen när vi tittar ner 400 meter rakt ner mot Gjende.



När vi är på andra sidan och på väg uppåt igen är vi helt plötsigt alldeles ensamna. En stor sten får agera stativ och vi kan med hälp av mobilen fånga oss både på bild samtidigt.

 


I solskenet fortsätter vi sedan vandringen mot Memurubu medan molnen hopar sig längre bort över fjälltopparna. Det bär uppåt för en stund för att de sista kilometerarna gå brant nerför. De må vara jobbigt att gå uppför, men nerför är ingen lek det heller. Mör i kroppen efter att ha vandrat hela dagen är den sista biten mot fjällstationen tuff och benen skakar rejält när vi till slut är framme i Memurubu.


             


Till skillnad mot de andra fjällstationerna som vi besöker är Memurubu privatägd och vi har från flera håll hört att den inte håller samma nivå som de andra stationerna. Med det i bakhuvudet har vi inte så höga förväntningar, vilket kanske är tur. Dyrt och inte särskilt god mat (förutom ett fantastiskt gott bröd). Jag är alldeles slut efter dagen och hör och häpna, jag avbryter trerättersmiddagen innan desserten.


Vi sover i en lutande liten stuga och vaknar upp till en lite gråare dag. Vi ska gå till Glitterheim, en tur på cirka två mil. Den branta stigen som vi kämpade oss nerför dagen innan ska vi nu istället klättra uppför.  Femtio minuter tar det innan vi och många andra är uppe.


 


Efter den värsta branten viker vi ensamna av mot Glitterheim medan den andra leden fylls av ivriga vandrare på väg mot Besseggen. Vi tar oss ner i en dal och vandrar längs med Russvatnet i lätt duggregn. Efter ett tag hindras vår framfart av en forsande bäck som för dagen verkar ha lite högre flöde än annars och vi letar efter ett bra ställe att ta oss över. Till slut hittar jag ett par slippriga stenar som jag kan klättra ut på och sedan kasta mig över till andra sidan. Därefter får jag fånga ryggsäckarna som kastas över. En vattenflaska ramlar dock i och försvinner snabbt ner i bäcken. Jag kastar mig iväg nedåt för att fånga upp den, men den syns inte till någonstans. Vi går på varsin sida upp och ner och letar. Regnet har gjort terrängen blöt och efter att ha letat ett tag är jag blötare om fötter och ben än vad jag hade varit om jag klivit rakt igenom bäcken. Men skam den som ger sig, eller hur? Plötsligt ser jag hur en mycket nöjd andreas sträcker upp armarna i luften med flaskan i handen och vi kan, en halvtimme senare fortsätta vår färd framåt. Bakom en udde fixar Andreas lunch medan jag vandrar runt med kameran och försöker fånga omgivningen.


         


Efter lunchen kommer regnet. På riktigt. Vi envisas dock med att gå utan regnkläder för att det är skönare och är ganska snart dyngsura. På vägen passerar vi en skylt som ligger på backen där det står "Ny bro". I och med att det inte går att veta var den pekar fortsätter vi längs den utmärkta leden. Det går uppfår och vi närmar oss den dånande forsen som vi ska ta oss över. Precis när vi ska gå över den där sista kullen innan vi ser forsen säger jag lite skämtsamt till Andreas "ingen bro". Två sekunder senare uppenbarar sig detta:


 


Jahapp. Tji fick jag liksom. Just som vi står och dividerar huruvida vi ska gå uppåt eller neråt för att ta oss över anar jag något långt, långt ner. Jag zoomar in så gott det går med kameran och zoomar sedan in på bilden och mycket riktigt. Där nere är den nya bron. Skylten vi passerade skulle alltså ha pekat mot en annan led som inte var utmärkt på kartan. Om nu skylten hade stått upp och pekat i rätt riktning vill säga. Vi skrattar och suckar på samma gång och ger oss av neråt. Höjdmetrarna vi nyss har klättrat uppför tappar vi snabbt när vi får gå en dryg kilometer för att komma ner till den nya bron.


 


Det har slutat regna och vi tar på oss torra tröjor och börjar klättra upp. En dryg timme har vi tappat på vår lilla omväg. Vi fortsätter uppåt och terrängen övergår snart till att bli väldigt stenig. Jag börjar bli trött. Väldigt trött. Andreas går tyst bakom mig och jag vänder mig om och frågor om han också börjar bli sliten. "Nej, inte särskilt" svarar han helt obekymrat. Hepp. Då var det visst bara otränade jag.



Ju högre upp vi kommer desto stenigare blir det och snart hittar jag min styrka. En av få gånger som jag faktiskt överträffar Andreas. När det kommer till att ta sig fram över partier med vassa, kantiga stenar som ligger i en enda stor hög förvandlas jag till en bergsget och tycker till och med att det är ganska roligt. Särskilt när avståndet växer emellan oss. Men så fort terrängen är lite snällare är han ikapp mig i en grisblink.


Efter att ha letat efter vattenflaskan lite för länge och fått ta en omväg på grund av bron har klockan tickat förbi halvåtta när vi äntligen anländer till Glitterheim. En snabb dusch hinner vi precis med innan en god middag på stationen. Efter en sån här dag kan man tro att man ska somna snabbt. Men icke. Musklerna värker och kinderna hettar och vi har båda svårt att komma till ro. Någonting i väggen knakar regelbundet. Men till slut ger kroppen efter och vi somnar för att sedan vakna till ljudet av regn.


Vi kliver upp klockan sex och gör snabbt i ordning lite frukost. Det är fem grader och regnigt när vi ger oss av. Det är uppför till en början. Uppför och stenigt. När vi kommit uppför den värsta stigningen och tittar bakåt ser vi Glittertind, Norges näst högsta topp. Det har fallit snö där under natten.


     


Vandringen blir lite lättare och himlen klarnar upp. Vi går på skrå längs med ett berg innan vi viker av och går ner mot Russvatnet. Det är plant och lättgått och vi kan hålla ett högre tempo. Vi tar en lunchpaus i ett soligt och vindstilla läge och njuter som bara den, innan vi kastar oss iväg igen. När vi passerat änden av Russvatnet väntar återigen en stigning. Därefter blir det åter lättgått och det är skönt att få sträcka ut och gå på efter att ha balanserat på stenar. Vi kommer till ytterkanten av Bessvatnet och går på skrå läng med Veslfjellet som ligger mellan Bessvatnet och Gjende. När vi passerar runt berget och ser Gejendesheim släpper jag iväg Andreas. Han skuttar lättsamt ner för branten mot stationen och sedan vidare mot parkeringen två kilometer bort för att hämta bilen och köra upp den. Under tiden tar jag mig mödosamt ner för branten. Kroppen är trött och knäet börjar tycka att det räcker. Det är en otrolig lättnad när jag väl är nere. Skönt att vara framme. Vi äter lite snabbt för att sedan sätta oss och sträckköra hem.


   


Det har varit en helt fantastisk helg. Riktigt jobbig, men så avslappnande och energigivande. Det har varit så värdefullt att få en helg på tu man hand. Tid tillsammans. Tid att ta hand om varandra. Jag vill iväg igen. Och jag längtar efter att barnen blir större så att vi kan ta med dem. Det här är livet.


Tack våra mammor och pappor för att ni har tagit hand om våra små!

  

ANNONS

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ mochamanda med Blogkeen
Följ mochamanda med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se