Det här är en kväll då jag kramar barnen extra hårt. Extra länge. Kärleken är sådär pulserande. Värkande. Så brutal. Rädslan för att förlora de jag håller av allra mest är nästan förlamande. Men det är ingenting. Det är ingenting mot vad många andra i Sverige känner just nu. För det som inträffade i Trollhättan i torsdags var inte riktat mot mig. Inte mot mina barn. För mina barn råkar ha ljus hy, blont hår och blåa ögon. De hade klarat sig. Jag behöver inte vara rädd.

Men det finns andra där skräcken nu letar sig in i ryggmärgen och jag ställer mig frågan: Har vi verkligen inte kommit längre än såhär? Har historian inte lärt oss någonting? Hur kan vi fortfarande, år 2015, döma människors värde efter ursprung och hudfärg? Jag förstår inte.

Det pratas om vi. Om oss. Om Sverige. Vi. En homogen liten klick på världskartan som absolut inte får beblandas med andra ursprung. Återigen, jag förstår inte. Jag ställer frågan igen. Har vi inte kommit längre?

Och de som flyr hit. De som har lämnat allt de har och korsat hav. De som har sett saker som ingen någonsin ska behöva se. Ska de behöva vara rädda? Ska de behöva komma hit och vara rädda för att deras barn ska bli mördade? Bomber ha bytts mot svärd och den nyfunna tryggheten är som bortblåst. Jag förstår inte.

Och jag förstår heller inte det här snacket om vi och dem. Hur kan vi inte se varandra som medmänniskor? Hur skulle vi kunna stänga våra gränser för att "vi" inte "klarar mer"? Det är väl klart att jag inser att det blir tufft för landet Sverige, att det krävs en uppoffring av oss om bor här, men att stänga gränser löser inga problem. Problemen flyttar bara runt och det enda vi bevisar är vår brist på medmänsklighet. Vår brist på att lyfta blicken utanför Sveriges gränser och se våra medmänniskor. Vår brist på att se dem som våra jämlikar.

Vi ska ta hand om dem på plats sägs det. Där har våra medmänniskor tydligen ett värde. Men så fort de kommer innanför Sveriges gränser så försvinner det värdet. Då kan vi ta deras liv med svärd och bränna ner deras chanser till tak över huvudet. Det är 2015. Har vi inte verkligen inte kommit längre än så här?

Så har vi klivit in en bra bit i oktober och jag kikar mest in här för ett snabbt hej. Oktober har väl utvecklats precis som jag förutspådde. Intensivt både hemma och på jobbet. Om fem dagar flyttar vi ut ur huset så det packas för fullt här hemma.

Vi har firat Isac som fyllt fem och om fem dagar fyller Lovis tre. Just nu är de inne i en bra period och leker så bra med varandra. Deras dialoger är så härliga och roliga. Molly härjar runt som den ettåring hon är och river ut allt hon kan. Makaronförpackningen är favoriten. Härom dagen slog hon sin storasyster i huvudet med toaborsten. Det står liksom aldrig still här hemma om man säger så.

Nej, nu ska jag gömma mig under täcket och ladda för en ny dag.
Nattinatti

Till att börja med- drygt 133 000 kr inbringade vårt event "Det kunde ha varit vi". Fantastiskt och helt klart över förväntan. Det tog på krafterna och jag var rätt slut veckan efter, men nöjd och glad över alla möten med fina människor och inte minst att vi lyckades göra skillnad och hjälpa.

Nu har jag kommit ikapp och står inför nästa utmaning. Oktober månad. Här vankas det två födelsedagar med kalas samt flytt i två omgångar. Och som det ser ut nu så lär det bli mycket att göra på jobbet och risken för övertid kommande vecka är hög. Men det är väl bara att kasta sig in i kaoset och ta en dag i taget. Bring it on.

I helgen har vi haft finfint besök i form av kusinerna från Skararp. Isac ville att de skulle stanna i fem dagar till. Han och Lovis hade så roligt med sina kusiner.

Och just det, förra helgen tog vi en spontantripp till Kolmården. Två dagar i parken och en natt på Vildmarkshotellet. Mycket trevligt tyckte hela familjen.

Så, det var väl en kort update om vad som hänt och vad som kommer att hända. Nu ska det bli väldans skönt att sova en sväng! Nattinatti.