Ett kort litet hej från oss efter en härlig helg i Långberget. Isac är ett litet snömonster som älskar att klättra i de stora snöhögarna, gömma sig i grottor, åka på rumpan ner för backar och göra snögubbar och snölyktor. Lovis kämpar på så gott det går och tar sig fram bra i snön för att vara så liten. Att åka pulka är annars favoriten för hennes del. Glada, nöjda barn, god mat och mysigt sällskap får sammanfatta helgen.  

I morgon väntar taxin utanför 05.25 En tur till Uppsala för jobbets räkning väntar än en gång. Och trött efter helgen som jag är så dröjer det inte länge innan jag hoppar ner i sängen bredvid Isac som inte vill sova i sin säng. Och inte sova själv heller för den delen. 

Nattinatti

Så var det faktiskt bara en arbetsdag kvar på denna vecka för mig och återigen undrar jag hur jag ska hinna bli klar innan jag tar helg. Dock ska det bli riktigt skönt med en långledig helg nu. Bara umgås med familjen, äta massa gott och njuta av snö och mys. Lite skidåkning hoppas jag på även om jag inser att det blir väldigt lugn sådan. Foglossning gör att kroppen protesterar redan vid promenader så jag sätter inget större hopp på att skidåkning går så mycket bättre, möjligtvis skate. Av någon märklig anledning har just skate fungerat långt före klassiskt efter förlossning, precis som jag har kunnat åka skridskor efter ett par månader utan att känna någonting men efter ett halvår fortfarande inte kunnat jogga några längre distanser utan att känna av det i fogarna.

Nu har jag ganska precis varit utan familjen i tre dygn. Klart att jag längtar efter dem, men det har varit skönt att få lite lugn och ro och framför allt att få soooova. Det känns som att tröttheten från början av graviditeten inte riktigt har släppt. Samtidigt får jag kanske inse att jag inte blir så mycket piggare då jag jobbar heltid och kliver upp runt sex, har en ettåring och en treåring att ta hand om och är gravid. Att energin är slut ungefär samtidigt som barnen har somnat vid åtta är nog inte så konstigt ändå. Andreas drar ett stort lass här hemma och gör det utan minsta gnäll. Tack älskling. 

Om mindre än två veckor ska Lovis skolas in på förskolan och vi är jätteglada då hon fick plats på den avdelning där Isac gick till och med i våras. Så bra personal där. Att avdelningen ligger vägg i vägg med Isacs nuvarande avdelning gör inte direkt saken sämre. Lyxigt, helt klart. Både jag och Andreas kommer att jobba 90% och det ska bli skönt att komma hem tidigare ett par eftermiddagar i veckan, även om jag har förstått att det är svårt att jobba deltid och att det oftast slutar med att man försöker hinna med en heltidstjänst på färre timmar. Vi får väl se om jag lyckas balansera det hela.

Nu ska jag hoppa i säng och njuta av ännu en hel natts sömn. Det om något är lyx.

Nattinatti 

För en timme sedan vinkade jag av mina tre familjemedlemmar. De har packat in sig i bilen och är på väg till Långberget. Där väntar farmor och farfar och några dagars lek och skidåkning i snön. Själv ska jag jobba större delen av veckan innan jag åker upp och gör dem sällskap. Det kommer bli tomt här hemma utan dem. Men jag är ju inte helt ensam. Det blev jag påmind om för en knapp vecka sedan när jag flög till Stockholm för jobb. Jag insåg då att jag aldrig tidigare hade flugit själv och saknade någon att hålla handen vid starten. Jag tycker inte om start och landning och har sedan jag var liten hållt någon i handen i just dessa situationer. Det ligger väl någon form av skrockfullhet över det numera. Men just när jag satt där och kände mig lite ensam var det någon som började buffa och sparka i magen. Hen gjorde mig påmind om att jag minsann inte var ensam. Så jag la en hand på magen och kände Kompis röra sig under hela starten. Och helt plötsligt satt jag och log. Tack lilla älskling i magen. Det behövde jag.

Helgen har annars bjudit på ytterligheter. Begravning och tvåårskalas. En fin begravning för Andreas mormor som hann med att fylla 93 år och få inte mindre än nio barnbarnsbarn. Fantastiskt! Att ta adjö av någon är alltid jobbigt och mina tankar for dessutom tillbaka till den senaste begravningen jag var på. För sju-åtta år sedan rycktes min barndomskompis bort alldeles för tidigt. Vi var bästa vänner till och från under uppväxten, men hade tyvärr tappat kontakten de sista åren. Begravningen var nog en av de tuffaste upplevelserna som jag har varit med om och tankarna på den igår fick mina känslor att välla över både en och två gånger. Det är inte meningen att livet ska ta slut efter tjugo år. Det är verkligen inte meningen. Gammelmormor K och mina fina A: Jag hoppas ni har det bra där ni är nu. Ni saknas oss.

Och idag var det då alltså dags för kalas. Det var kusin E som hade fyllt två år och skulle firas. Isac hjälpte mig ivrigt att slå in paketen och var så glad över att få gå på kalas. Lovis var till en början blyg men följde sedan, i vanlig ordning, efter Isac och kusin E på deras upptåg.

Åh, ni underbara små. Ni har hela livet framför er. Som jag önskar att ni ska skonas från allt ont som finns i världen. Ni är det bästa som finns och jag älskar er över allt annat. Puss från mamma som redan saknar er.

Den här dagen kan jag tänka mig att sudda ut, rycka ur dagboken eller något liknande. Äh, den har inte varit hemsk eller tragisk på något vis. Men den har liksom inte varit särskilt rolig. Jag har varit trött och lite tom på energi hela dagen lång och det påverkar förmågan att hantera vardagliga situationer. Jag har inte blivit särskilt arg och skrikit hejdlöst eller något sådant. Jag har mest känt mig ledsen för att det inte flyter på som jag vill. Det kändes som att jag mest stod och trampade på jobbet utan att få något gjort. Och sånna dagar kommer, det vet jag. Men det tar extra hårt när jag inte riktigt är i balans.

Väl hemma var vi sena med middagen. Isac utbrast i vanlig ordning "tycker inte om" innan han ens har satt sig i stolen och petade väl på sin höjd i sig en fjärdedels potatis. Läggningen, som i skrivande stund inte är slutförd gör mig ledsen. Isac vill absolut inte sova i sin säng och jag vet inte hur vi ska hantera situationen. Han vill sova i vår säng.

Barnen får komma in till oss på natten. Det märks, framför allt på Isac, att det är perioder som han behöver vår närhet mer än annars och då får han det. Men däremot vill vi att de somnar i sina sängar och det har Isac alltid gjort. En del kanske tycker det är egoistiskt, men jag värdesätter den lilla stunden på kvällen då jag får krypa ner i sängen bredvid Andreas högt. Vardagen i övrigt är fylld av jobb, förskola, mat, tvätt och städ. Samtalen handlar mest om det praktiska. Men just när vi går och lägger oss får vi lite tid för varandra. Prata om annat än vardagliga ting eller bara ligga nära och sakta somna. Det är viktigt för mig och det ger mig energi.

Därför ville jag inte ge med mig när Isac ville sova i vår säng, för jag vet att risken är stor han snabbt som attan lägger sig till det som en vana. Men som alltid när det dyker upp ett nytt, lite oväntat problem är det svårt att hantera det på rätt sätt. Jag försöker prata mjukt och fråga varför. Jag blir arg och irriterad. Jag sjunger. Jag lämnar honom snyftandes i rummet och lyfter tillbaka honom gång på gång. Jag försöker prata och förklara en gång till.

Ja, ni ser ju- inkonsekvent så det skriker om det. Men trösten är att jag vet att det är så det blir för oss när det uppstår en ny situationen. Jag vet att det tar ett tag att känna in sig, att hitta vilken väg vi ska gå för att lösa just den här situationen. Det har jag lärt mig. Men det gör lite ont i magen när jag inte får något grepp om varför han inte vill sova i sin säng. Det hade underlättat om han hade kunnat berätta det.

Nu har han hur som helst somnat i sin egen säng efter att han och Andreas har läst böcker med ficklampa. Två och en halv timme efter påbörjad läggning. Lovis som ligger i sin säng en meter bort från Isac har sovit som en stock hela tiden. Det var rätt oväntat.

Nu är det min tur att somna. Det kommer nog gå fort!

Nattinatti till er som orkade läsa hela vägen hit.

Lördagen bjöd ganska oväntat på några solstrålar. De räckte för att värma upp vårt uterum såpass att det gick att vara där med lite extra kläder en liten stund. Äntligen, skulle jag tro att våra små tyckte.

Väl inne fortsatte bus och härj. En av favoritlekarna ser ni nedan. Tittut med stapellådorna.

En skön helg är till ända och nog har jag lite mer söndagsångest än vanligt. Mest för att alarmet står på 04.45 i morgon bitti. En heldag i Uppsala med workshop i ett av projekten väntar och det ska bli kul. Lite pirrigt då det är första gången jag åker iväg själv på något liknande. Men det ska nog gå bra. Med andra ord blir det inte så mycket mer skrivet här i kväll. Jag och magen ska hoppa i säng och få några timmars värdefull sömn.

Ha en bra vecka!

Hann på något mirakulöst vis klart med de handlingar som behövde bli klara och kan nu andas ut och ladda för mat och biljard med kollegorna. En trevlig överraskning damp dessutom ner på skrivbordet tidigare idag. Jag kammade tydligen hem första pris i tipsrundan på en ventilationsmässa jag var på förra veckan.

Var aningen paff när jag packade upp denna ur paketet. Men jag tackar och bockar.

Ha en trevlig kväll allihop. Det ska jag ha!
Tack och hej.

Fyra ska bli fem och någonstans runt den 11 juli är det beräknat att ett syskon till Lovis och Isac ska titta ut. Vi längtar massor efter Kompis och är så glada över att få vara med om denna resa igen. Det kommer att bli tufft och intensivt med tre godingar under fyra år. Det förstår vi. Men det kommer också att bli alldeles underbart. Det om något är vi säkra på. Kompis, vi ses till sommaren. Pussar från mamma, pappa, storebror och storasyster.

Pyssel och Key Lime Pie en måndag kväll.

Ja, äntligen har jag gjort i ordning fotocollaget som jag ska ha på jobbet. Tog ju inte särskilt lång tid när jag väl satte igång. Det får följa med mig till mitt nyrensade kontor i morgon. Finns dock risk att jag kommer att sakna mina godingar ännu mer på dagarna nu.

För övrigt går vi åt rätt håll vad gäller nattsömnen. Lovis sover allt bättre och i natt sov hon till och med hela natten i sin säng. Sju timmars sömn i sträck kunde jag casha in i natt. Det finns inte en chans att jag kunde ha förstått innan jag fick barn hur fantastiskt skönt det faktiskt är att sova en hel natt. Det är verkligen helt underbart. Med dessa ord säger jag god natt och hoppas att mina små hjärtan sover gott i natt också. Nattinatti.