mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Bilder

Av Malin - 5 december 2017 12:44

 

I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.


Tre månader efter vår promenad drog jag iväg på en planerad tripp till Asien och under tiden hittade du med hjälp av min pappa det perfekta huset för oss. Pappa- jag var bara 21 år!? Men det fanns inte en endaste millimeter av mig som tvekade (och inte hos mina föräldrar heller tydligen). Det var rätt. Du och jag.


Tre månader senare var jag hemma och vi köpte huset och påbörjade en omfattande renovering. Tvärtemot vad alla sa om att ta ett rum i taget blåste vi ut allt förutom några skrymslen i källaren. Det gick liksom så långt att grannarna funderade på om vi var bortresta då det inte fanns en tillstymmelse till lampa på hela boplanet. Vi bodde i ett litet rum i källaren och kollade på Arga snickaren och konstaterade med ett skratt att det fanns dem som hade det värre.


Två år senare hade vi kommit en lång väg och några dagar före stora badrumsrenoveringen i källaren var klar föddes Isac. Fyra år senare hade såväl Lovis som Molly tittat ut och hur vi än vände och vred på det var huset för litet. Som av en slump ramlade vi över en tomt på Kartberget och ett nytt projekt startade. Med en bebis, en tvååring och en fyraåring satte vi högsta fart för att göra klart det sista i vårt hus och göra det redo för försäljning. Jag minns att jag gick och nynnade på ”Wake me up when September ends” just den där septembermånaden före försäljningen. Men vi klarade det också, du och jag. Och vi sålde vår pärla som vi hade slitit så hårt med.


Därefter väntade två intensiva år med sammanlagt tre flyttar, ritande, planerande och bygge av hus. Nej, såklart. Vi byggde inte själva, men allt runt omkring tar tid. Massor av tid. Särskilt när en grottar ner sig i varje detalj. Men vi gjorde det tillsammans. Du och jag.


Och nu står vi här, med vårt härliga hus och ännu härligare ungar. Det finns kvar att göra. Och även när vi är färdiga så kommer vi hitta nya projekt. Det vet vi redan nu.


Det sägs att barn och renoveringar är det värsta en kan utsätta sitt förhållande för och jag tycker ändå att vi har klarat det med bravur. Så klart vi har skrikit, gråtit och stormat ut ur huset. Men vi har också kramat, tröstat och lyssnat. Tryggheten i att få rasa inför den andra, att inte orka och att få bli buren av den andra är det bästa jag vet.


Det finns ingen som jag kan luta mig tillbaka mot så mycket som mot dig. Det finns ingen som gör mig så hel som dig. Det finns ingen som jag älskar så mycket som dig.


Idag är det vår dag. Du och jag. För alltid.


    

Av Malin - 8 maj 2017 22:12

Jodå, den överbelamrade köksön stod kvar idag också. Så för att ge er en mer nyanserad bild av vår vardag än härliga, harmoniska utflykter så tog jag väl en bild.


 

Alltså. Varför hamnar allt, ALLT på köksön!? Och på diskbänken och golvet och överallt där det inte ska vara förstås också.


Och kan ni tro, så fort jag hade tagit den här bilden så fick jag såklart värsta städrycket. Tänk om jag kunde lägga upp en efterbild med ett rent kök!? För det vet ni va? Att hur bra en dag har varit mäts i hur mycket man har gjort. Helst ska en ju jobba mer än heltid, men ändå hämta barnen tidigt. Laga mat från grunden, ha ett perfekt hem och vara pigg och glad och trevlig för jämnan. Och sen få cred för det. Störtlöjligt och omöjligt jag vet. Men varsågoda, nedan kommer resultatet. Jag är megatrött idag och vill gärna ha en klapp på axeln för att jag tog mig igenom detta OCH bakade bröd (vabeftermiddag). Så jag struntar i att jag matar prestationssamhället med ännu mer prestationer och presenterar nedanstående bild.


 

Tadaa. Men helt seriöst. Det här skulle kunna vara en sån här bild där jag missar någon spegling och ni skulle se det totala kaoset som råder på alla andra ytor. Såg ni klädhögen på golvet under köksön på förra bilden? Den ligger nu under trappan istället. Fortfarande på golvet. Prylarna på köksön? Jodå, det mesta är städat, men den del hamnade på skänken under trappan. Men en städad köksö skänker mig ändå ett visst lugn. Och ja förresten. Fortfarande ingen bänskskiva. Men det kan vara så att vi har bestämt oss! :)


Och nu ska jag avsluta här och istället maila ut info om nästa klassfotbollsmatch. För ja, det är klart. Jag är ledare för klassfotbollen. Vad annat hade en kunnat vänta sig. Och ändå tänkte jag den här gången att jag ska i alla fall inte vara den som erbjuder mig först. Men så kom mailet att det saknades ledare och morgonen efter stod jag där med anmälningslapparna i handen och hör mig själv säga att jag fixar det. Ibland undrar jag hur det går till? Jag kan liksom inte låta bli. Men himla mysigt och kul ändå med klassfotbollen. Isac stod i mål första halvleken och tyckte att det var jättekul. Att spela ute var dock inte lika roligt och sista bytet vägrade han att spela. Och säger han nej så finns det liksom inget i världen som skulle få honom att kliva på planen. Men nu är det ny match på onsdag och han verkar taggad igen.


 

Tack och hej.




Av Malin - 7 maj 2017 21:55

Sååå. Vårt bygge är som precis vilket annat bygge som helst. Vi projar samttidigt som vi bygger. Har ritat om trädgråden ett flertal gånger, men ändå när grävmaskinen är här kastar vi om alltihop. Igen. Jag ska förse er med lite bilder från trädgården framöver, men idag blir det annat. Idag får det bli bilder från gårdagens utflykt istället. Jag och syrran tog med oss kidsen och vandrade knappt två kilometer längs älven, genom skogen med de alldeles nyutspunna bladen och över strandängarnga till fågeltornet. Sån himla mysig tur. Och vädret. Behöver jag ens säga något?


                                 


Och för att tona ner allt det underbara, guldglittriga och fantastiska. Molly blev magsjuk på natten. Huset är kaos efter en helg med trädgårdsarbete och att-göra-listan växer sig allt längre. Hade jag bara orkat hade jag rest mig upp och tagit ett kort på den överbelamrade köksön som någon form av konstrast till bilderna ovan. Men efter att ha ritat trädgård halva natten till igår och vakat över sjuk snart-treåring natten till idag så är jag lite för trött för det. Den finns nog kvar imorgon.


Godnatt mina vänner



Av Malin - 1 april 2017 10:32

...Detta har jag gjort i slöjden.

Jag vet inte riktigt varför, men så fort Andreas försvinner från huset några dagar har jag en tendens att dra igång projekt här hemma. Så medan Andreas åker längdskidor i bara kallingarna i Österrrike (okej, kallingar och underställströja) så har jag tämjt gosedjuren. Köpte lite virke för sisådär 150kr på XLbygg och ett dygn senare sitter buren på väggen. Jag hittade en bild på en liknande bur för över ett år sedan och äntligen fick jag tummen ur. Nöjda barn. Nöjd mamma!



Trevlig helg på er!

Av Malin - 27 mars 2017 21:25

Efter månader av stiltje här på bloggen så väcktes plötsligt en längtan till att skriva igen. Jag vet dock inte om vad. Vi får se var vi landar helt enkelt. Jag har under kvällen snubblat in på Resedagboken och hittat våra inlägg från Camp Asia 2008. Så himla roligt att läsa och minnas. Jag skrattar åt varenda inlägg och minns plötsligt allt så tydligt. Den resan alltså. Så kravlöst och så härligt på alla sätt och vis. Take me back.

   

       


Annars rullar vardagen på. Jag tänkte liksom i somras att jag skulle bjuda på bilder från nya huset, men först skulle vi bara bli klara. Ehh, ja, just det. Ni vet, jag tänker mig att bilderna jag lägger upp ska ha samma känsla som när ni öppnar ett inredningsmagasin. Stylat, matchande tavlor på väggen, en filt som medvetet ligger lite nonchalent slängd över fåtöljen, ett nybakat bröd i köket med ett par brödskivor uppskurna på skärbrädan. Jag menar, kommer det någonsin att hända? Och när ska jag få upp tavlor på väggen? Jag, eller just det, förlåt, VI har en vision om flera av rummen. Men tiden. Ja, det här med tiden. Ibland handlar det just bara om att få vardagen att rulla och då händer det liksom att en tavla på väggen inte känns lika prioriterat som att få fram mat på bordet. Och för dem som undrar: Nej, vi har fortfarande inte valt någon bänkskiva till vår köksö. Men vi funderar. Ibland. Och vi har bestämt oss. Flera gånger till och med har vi bestämt oss. Men så kommer vi inte till skott och vips har vi ändrat oss igen. Vi kan väl säga som så att vi värker fram beslutet. Snart så, mina vänner. Snart så.


Och mer då? Jo, just nu brottas vi tydligen med en flugfobi här hemma. Min syrra skrattade härodagen åt mina barns konstiga rädslor. Det var innan flugfobin (som alltså är helt seriös, men så dum att jag blir arg och försöker skälla bort rädslan. Fungerar sådär. Jag vet). Men samtliga mina barn har även varit rädda för människor utklädda till figurer. Vi fick fly från Bamseteatern på Kolmården för ett par år sedan då Lovis blev totalt hysterik. Isac fick gå över till en annan avdelning när de fick besök av någon utklädd varelse på förskolan (också ett antal år sedan) och Molly fick Andreas köra hem från Leo´s lekland eftersom hon var så fruktansvärt rädd för Leo. På riktigt. Alltså va? Fåglar har också varit totalt livsfarliga. Det är inte lätt alla gånger liksom.


Som tur var så var det ont om flugor när vi hängde på Museiparken igår efter barnens önskemål. Sol och värkänslor de´luxe. Vi var knappast ensamna, men hade det himlans mysigt ändå. Och det verkar som att störst och minst var de som fångades mest av kameran.

         


Och nu vaknar visst barnen en efter en däruppe. Troligtvis för att jag sa till Andreas att kvällens läggning var den smidigaste på typ hela året. Ungefär som att jag skanderade på jobbet att Andreas alltid åker dit när det handlar om feber och förkylningar, men inte jag (jag tar magsjukorna) för att två dagar senare ligga däckad i något influensaaktigt. Att jag aldrig lär mig!?


Time flies. Nu ska jag runda av och gå upp till min flugrädda dotter som inte vill vara ensam. Och för övrigt. Hur botar en ens en flugfobi!?


Nattiatti

Av Malin - 21 november 2016 07:37

Så fick vi tillslut lite tid, men framförallt kraft att ta tag i groventrén. Det är liksom svårt att begära av barnen att hänga upp sina kläder när det inte finns en endaste krok. Och inte var vi vuxna så mycket bättre heller. Förebilden såg därför ut såhär:


Att hitta ett matchande par skor kunde var en utmaning. Men en vecka senare har vi äntligen en funktionell och rymlig groventré:

Så. Himla. Skönt. Äntligen lite ordning och reda. High five till oss!

Av Malin - 13 september 2016 20:27

Så bär det av, lite senare än planerat i vanlig ordning. Vi slingrar oss igenom Norge innan vi slutligen når Gjendesheim. Nästan. Två kilometer från fjällstationen blir vi stoppade av män i reflexväst vid en parkering. Klockan är nästan tio på kvällen och här på en ödslig parkering är det full rulle. Som två fullständiga frågetecken hisssar vi ner fönsterrutan för att ta reda på vad som händer. Vi förklarar att vi ska sova på fjällstationen och får till svar att det är fullt. Det är dagen före en filmfestival och detska komma ca 1 300 människor till Gjendesheim. "Det är fullt" upprepar dem på norska. Jag och Andreas tittar på varandra och skrattar åt tanken att vi kanske får tillbringa en natt i bilen. Men efter ett samtal till stationen visar det sig att det är parkeringen som är full, men att det finns plats att sova. Vi pustar ut, parkerar och plockar raskt ihop det vi ska ha med oss ut på vandringen innan vi med buss transporteras de sista två kilometrarna.


Vi sover förvånansvärt bra i en mysig sovsal i Gjendesheim och när vi kliver upp på morgonen tejpas fötterna omsorgsfullt innan vi tar våra första steg på vandringen. Det blir dock inte många steg förrän vi sätter oss och äter frukost.




  


Första delen av vandringen präglas, inte helt oväntat av uppför. Men i takt med höjdmetrarna kommer också utsikten. Och efter att ha klättrat uppåt en bra stund tar vi en paus och njuter av vyerna runt omkring oss.        


 


 


Vi är på väg uppför Besseggen, en av Norges mest populära rutter. Vi går från Gjendesheim till Memurubu vilket är lite udda, då det flesta går åt andra hållet. På vägen upp poserar vi på utstickande klippor och tar en lunch med en härlig utsikt över sjön Gjende.


         



 

 


När lunchen är avsutad går vi en liten bit till innan den mäktiga vyn som gör rutten så populär uppenbarar sig. Den gröna, stora sjön Gjende där nere och 400 meter högre upp den mörkblåa sjön Bessvatnet. Vi går, klättrar och hasar oss ner för den vassa eggen samtidigt som vi fascineras av omgivningen.


                 


Det sägs att det ska vara läskigare att ta sig ner för eggen än vad det ska vara att gå upp. Men det upplever inte vi. Jag tror att den ser läskigare ut när man kommer från andra hållet och ser den vassa eggen. Det är först när vi kommer ner och vänder oss om som vi tänker att "Oj, gick vi ner där".



För att få lite perspektiv på bilden; lägg märke till människorna som klättrar högt upp på eggen.


Väl nere i nivå med Bessvatnet kittlar det i magen när vi tittar ner 400 meter rakt ner mot Gjende.



När vi är på andra sidan och på väg uppåt igen är vi helt plötsigt alldeles ensamna. En stor sten får agera stativ och vi kan med hälp av mobilen fånga oss både på bild samtidigt.

 


I solskenet fortsätter vi sedan vandringen mot Memurubu medan molnen hopar sig längre bort över fjälltopparna. Det bär uppåt för en stund för att de sista kilometerarna gå brant nerför. De må vara jobbigt att gå uppför, men nerför är ingen lek det heller. Mör i kroppen efter att ha vandrat hela dagen är den sista biten mot fjällstationen tuff och benen skakar rejält när vi till slut är framme i Memurubu.


             


Till skillnad mot de andra fjällstationerna som vi besöker är Memurubu privatägd och vi har från flera håll hört att den inte håller samma nivå som de andra stationerna. Med det i bakhuvudet har vi inte så höga förväntningar, vilket kanske är tur. Dyrt och inte särskilt god mat (förutom ett fantastiskt gott bröd). Jag är alldeles slut efter dagen och hör och häpna, jag avbryter trerättersmiddagen innan desserten.


Vi sover i en lutande liten stuga och vaknar upp till en lite gråare dag. Vi ska gå till Glitterheim, en tur på cirka två mil. Den branta stigen som vi kämpade oss nerför dagen innan ska vi nu istället klättra uppför.  Femtio minuter tar det innan vi och många andra är uppe.


 


Efter den värsta branten viker vi ensamna av mot Glitterheim medan den andra leden fylls av ivriga vandrare på väg mot Besseggen. Vi tar oss ner i en dal och vandrar längs med Russvatnet i lätt duggregn. Efter ett tag hindras vår framfart av en forsande bäck som för dagen verkar ha lite högre flöde än annars och vi letar efter ett bra ställe att ta oss över. Till slut hittar jag ett par slippriga stenar som jag kan klättra ut på och sedan kasta mig över till andra sidan. Därefter får jag fånga ryggsäckarna som kastas över. En vattenflaska ramlar dock i och försvinner snabbt ner i bäcken. Jag kastar mig iväg nedåt för att fånga upp den, men den syns inte till någonstans. Vi går på varsin sida upp och ner och letar. Regnet har gjort terrängen blöt och efter att ha letat ett tag är jag blötare om fötter och ben än vad jag hade varit om jag klivit rakt igenom bäcken. Men skam den som ger sig, eller hur? Plötsligt ser jag hur en mycket nöjd andreas sträcker upp armarna i luften med flaskan i handen och vi kan, en halvtimme senare fortsätta vår färd framåt. Bakom en udde fixar Andreas lunch medan jag vandrar runt med kameran och försöker fånga omgivningen.


         


Efter lunchen kommer regnet. På riktigt. Vi envisas dock med att gå utan regnkläder för att det är skönare och är ganska snart dyngsura. På vägen passerar vi en skylt som ligger på backen där det står "Ny bro". I och med att det inte går att veta var den pekar fortsätter vi längs den utmärkta leden. Det går uppfår och vi närmar oss den dånande forsen som vi ska ta oss över. Precis när vi ska gå över den där sista kullen innan vi ser forsen säger jag lite skämtsamt till Andreas "ingen bro". Två sekunder senare uppenbarar sig detta:


 


Jahapp. Tji fick jag liksom. Just som vi står och dividerar huruvida vi ska gå uppåt eller neråt för att ta oss över anar jag något långt, långt ner. Jag zoomar in så gott det går med kameran och zoomar sedan in på bilden och mycket riktigt. Där nere är den nya bron. Skylten vi passerade skulle alltså ha pekat mot en annan led som inte var utmärkt på kartan. Om nu skylten hade stått upp och pekat i rätt riktning vill säga. Vi skrattar och suckar på samma gång och ger oss av neråt. Höjdmetrarna vi nyss har klättrat uppför tappar vi snabbt när vi får gå en dryg kilometer för att komma ner till den nya bron.


 


Det har slutat regna och vi tar på oss torra tröjor och börjar klättra upp. En dryg timme har vi tappat på vår lilla omväg. Vi fortsätter uppåt och terrängen övergår snart till att bli väldigt stenig. Jag börjar bli trött. Väldigt trött. Andreas går tyst bakom mig och jag vänder mig om och frågor om han också börjar bli sliten. "Nej, inte särskilt" svarar han helt obekymrat. Hepp. Då var det visst bara otränade jag.



Ju högre upp vi kommer desto stenigare blir det och snart hittar jag min styrka. En av få gånger som jag faktiskt överträffar Andreas. När det kommer till att ta sig fram över partier med vassa, kantiga stenar som ligger i en enda stor hög förvandlas jag till en bergsget och tycker till och med att det är ganska roligt. Särskilt när avståndet växer emellan oss. Men så fort terrängen är lite snällare är han ikapp mig i en grisblink.


Efter att ha letat efter vattenflaskan lite för länge och fått ta en omväg på grund av bron har klockan tickat förbi halvåtta när vi äntligen anländer till Glitterheim. En snabb dusch hinner vi precis med innan en god middag på stationen. Efter en sån här dag kan man tro att man ska somna snabbt. Men icke. Musklerna värker och kinderna hettar och vi har båda svårt att komma till ro. Någonting i väggen knakar regelbundet. Men till slut ger kroppen efter och vi somnar för att sedan vakna till ljudet av regn.


Vi kliver upp klockan sex och gör snabbt i ordning lite frukost. Det är fem grader och regnigt när vi ger oss av. Det är uppför till en början. Uppför och stenigt. När vi kommit uppför den värsta stigningen och tittar bakåt ser vi Glittertind, Norges näst högsta topp. Det har fallit snö där under natten.


     


Vandringen blir lite lättare och himlen klarnar upp. Vi går på skrå längs med ett berg innan vi viker av och går ner mot Russvatnet. Det är plant och lättgått och vi kan hålla ett högre tempo. Vi tar en lunchpaus i ett soligt och vindstilla läge och njuter som bara den, innan vi kastar oss iväg igen. När vi passerat änden av Russvatnet väntar återigen en stigning. Därefter blir det åter lättgått och det är skönt att få sträcka ut och gå på efter att ha balanserat på stenar. Vi kommer till ytterkanten av Bessvatnet och går på skrå läng med Veslfjellet som ligger mellan Bessvatnet och Gjende. När vi passerar runt berget och ser Gejendesheim släpper jag iväg Andreas. Han skuttar lättsamt ner för branten mot stationen och sedan vidare mot parkeringen två kilometer bort för att hämta bilen och köra upp den. Under tiden tar jag mig mödosamt ner för branten. Kroppen är trött och knäet börjar tycka att det räcker. Det är en otrolig lättnad när jag väl är nere. Skönt att vara framme. Vi äter lite snabbt för att sedan sätta oss och sträckköra hem.


   


Det har varit en helt fantastisk helg. Riktigt jobbig, men så avslappnande och energigivande. Det har varit så värdefullt att få en helg på tu man hand. Tid tillsammans. Tid att ta hand om varandra. Jag vill iväg igen. Och jag längtar efter att barnen blir större så att vi kan ta med dem. Det här är livet.


Tack våra mammor och pappor för att ni har tagit hand om våra små!

  

Av Malin - 19 juli 2016 23:52

Så har den här sköna tjejen fyllt två år. Det är en så himla härlig ålder. Hon är så rolig att vi skrattar åt henne hela familjen varje dag. Hon är otroligt medveten om sina bus och påhitt och skrattar syskonen så är det såklart ännu roligare att hitta på hyss. Orden kommer i en rasande fart och meningar med fyra-fem ord avlöser varandra. När hon inte pratar så sjunger hon. Hon sjöng liksom före hon började prata och kan många, många sånger. Hon kan komma och berätta om saker som har hänt som vi inte har sett och hon pratar mycket om Isac och Lovis. Just Lovis leker hon mycket med sedan några veckor tillbaka. Bland annat blir det en del rollekar som hon försöker hänga med på så gott det går, även om det är lite svårt att haka på och förstå vad det går ut på för en tvååring.

Hon är mammig och vill göra kramas mycket mellan sina upptåg. När jag lyfter upp henne så lägger hon armarna om min hals och trycker sin kind mot min och kramar mig hårt och länge. Det är mamma som ska göra allt ifrån att byta blöja till att läsa bok, även om det börjar bli liiiite mera pappa nu än vad det har varit. Hon sover för det mesta hela nätterna i sin säng och kommer in till oss på morgonen. Hon sover fortfarande på dagen, även om vi försöker begränsa tiden lite grann.

Hon är en tuff tjej med mycket vilja. Det märks när hon inte får som hon vill. Hon är grym på att klättra, på gott och ont, och hon har bra balans. Hon älskar att gunga och har börjat få in snitsen på att göra fart själv. Med tanke på att hon ska göra och säga precis allt som sina syskon så står hon upp i gungan och försöker göra fart. Hon klättrar upp gör klätternät i ett nafs och har bra balans. Hon tycker om att bada och flyter gärna runt med sina ringar i lite djupare vatten. "Jätteloligt bada älven" säger hon flera gånger per dag. Studsmattan är också rolig och det är så härligt att se henne hoppa där upp och ner.

Hon är riktigt go och får hon bara känna in omgivningen först är hon snart igång och pratar och skojar. Men allt är såklart inte bara frid och fröjd. Hon kan vara rätt så envis och lite tjurskallig och det blir en och annan fight för att komma igenom vardagen.

Hon äter varken bra eller särkilt dåligt utan någonstans där emellan. Hon är tyvärr ingen fruktoman som sina syskon, men vi jobben på den biten. Hon är tokig i Babblarna och tittar gärna på Doctor Mc Stuffin och Dora. Hon tycker om att sitta och pyssla med små gubbar och att rita.

Du busiga, spralliga tokunge. Det är så underbart att ha dig vid vår sida. Du är fantastiskt härlig och dina ögon bara glittrar av bus. Vi älskar dig så! Allihopa.

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards