Ja, så är vi då hemma efter en härlig vecka på Teneriffa. En ganska mulig, men varm vecka. Barnen har njutit och vi också. Vi har tagit det lugnt och hängt vid poolen och vid stranden. Ett besök till en liten djurpark var väl egentligen den enda avstickaren vi gjorde. Tid att bara vara. Med varandra.

Vi börjar med några bilder från poolhänget.

Jajjemen, ni ser rätt. Ett av poolområdena var omgivet av sand!! Grovkornig sådan som rann av lätt.

Lite småkallt i vattnet, men det hindrar inte Isac.

Rutschkanor

Hela familjen åker tåg.

På anläggningen fanns ett minizoo bestående av ett flertal olika fåglar (bland annat tre papegojor), stora fiskar i dammar och små och stor kaniner som Isac ivrigt matade. Toppen!

På stranden hängde vi de flesta eftermiddagarna. Isac älskade det som väntat. Lovis tyckte att det var lite halvläskigt att gå på sanden i början. Hon har ju bara gått inomhus. Men när hon väl kom igång fanns det ingen hejd. Hon rullade sig i sanden som en hund och undersökte den på alla sätt och vis.

Sandmonstret.

Hopphopp och hejhej!

Sand från topp till to.

Pappa och farfar upp i dagen. En riktig Lindgren-min.

Var är Isacs ben?

En delvis gömd Isac och en nyligen hittad mamma.

Stå på huvudet i sanden kan man också göra.

Och Lovis vill inte vara sämre. Jag tror till och med att det var hon som började.

Våra godingar som busar tillsammans.

Ingen resa utan släkt. Farmor, fastrar och kusin hade bokat in sig på samma flyg och besökte oss en av dagarna. Toppenmysigt tyckte vi och Isac njöt av gammelfarmors sällskap. På flygplanet hem satt han bredvid gammelfarmor både vid start och landning och pratade ivrigt.

Jag och farmor har tagit oss ett dopp i havet.

Och jag och Isac badar. Såå roligt tyckte Isac om att bada i havet. Så länge som vi var ett par meter från stranden. Det här med vågor som bryter, om än jättesmå, är riktigt läskiga enligt Isac.

Solnedgång på Playa de las Americas-

Mina finaste!

Och så en blandad bild. Lovis på stranden. Isac på djurparken och Isac i poolen.

Nu ska det bli riktigt skönt att sova i våra egna sängar. Alldeles underbart att komma hem till första advent. I morgon ska det pyntas och pysslas (och packas upp och tvättas...).

Ha en riktigt trevlig helg!

Igår skuttade Isac rakt in i mitt hjärta. Det var väl knappast första gången, men igår var det lite mer bokstavligt. Jag har alltid haft bilden av barn som springer fram till sina föräldrar och hoppar upp i famnen när de möts. Men nej, det har liksom aldrig hänt för vår del. Isac utbrister på sin höjd "Kommer mamma!" och fortsätter sen leka helt obrydd alternativt talar om att han inte ska gå hem om han nu är någon annanstans än hemma.

Men igår när jag klev innanför dörren hos mormor hände det alltså plötsligt. Han fick syn på mig och sprang genom hallen. Jag böjde på knäna, sträckte ut armarna och han skuttade upp i famnen och kramade mig. Älskade du.

Är riktigt trött och skulle vilja sova. Sverige behöver göra tre mål. Jag borde gå och sova. Chanserna är inte så stora. Men. MEN! Jag gick och la mig när Sverige låg under med fyra mål mot Tyskland. Jag har inte förlåtit mig själv för det. Därför sitter jag kvar i soffan och håller optimisten i mig vid liv. Heja Sverige!

Och heja Zlatan! Mååååååål! Nu kör vi! Två till. Kom igen Sverige!

Trött och sliten efter gårdagens migrän och med klockan ställd på 04:15 säger jag nu: Godnatt!!

(Ja, detta var ett tycka-synd-om-mig-inlägg). I övrigt är livet rätt fantastiskt.

- Jag vill bara känna att du är okej med att jag spelar innan jag tackar ja? säger jag till Andreas efter en hel kvälls ältande huruvida jag ska delta i VAIK:s seriepremiär imorgon trots att jag bara har en träning i benen och vi hade planerat en lugn dag tillsammans.
- Ja, det är jag... Det visste vi väl redan från början båda två att du skulle säga ja.

Det verkar som om denna grabben känner mig efter våra snart sex år tillsammans.

Klart jag ställer upp. VAIK - Västerås 14:00, Tingvalla isstadion. Nu kör vi!

Läste just en lång text skriven av en tjej i min ålder. Hon skriver om sin upplevelse av tsunamin i Thailand där hon förlorade sin lillasyster. En upplevelse som ändrade hennes liv radikalt.

Och helt plötsligt kramar det åt om mitt hjärta och det känns lite tyngre att andas. Jag snuddar vid tanken på om det skulle hända mina barn något och jag inser hur enormt mycket jag älskar dem och att jag är beredd att göra vad som helst för att se dem lyckliga.

Min nytillkomna flygrädsla gör sig påmind. Jag tyckte att det var jobbigt att flyga i våras och jag känner mig inte helt avslappnad inför denna resa heller. Jag vet att det är en ologisk rädsla och att jag utsätter mig och barnen för en större risk varje gång vi sätter oss i bilen. Men det är väl den där maktlösheten som i alla fall jag känner i ett flygplan. Och insikten om att om olyckan väl är framme är prognosen sällan god. Nej, jag är inte överdrivet rädd, men jag blir väldigt lättad när planet väl har landat och bromsat in. Då andas jag ut.

När jag blev gravid med Isac blev jag rädd för att åka bil. Jag kände mig endast trygg när Andreas körde. Alla andra körde som bildårar i mina ögon då. Det är väl på något vis som så att när man plötsligt har ansvar för fler än sig själv blir vissa faror påtagligare.

Jag har blivit räddare för att dö - för jag vill så gärna se mina barn leva. Jag vill se dem utveckla sina personligheter. Jag vill se dem skratta och vara glada. Jag vill trösta dem när de är ledsna. Jag vill finnas där.

Underbara små och min finaste A. Jag älskar er. Ni är mitt allt.

Dagarna rullar på skrämmande fort just nu. Vips är det fredag och strax därefter måndag för att ett ögonblick senare vara fredag igen. Galet.

Jag har varit duktig de senaste veckorna på att lägga mig i tid. Det gör skillnad. Och vid de enstaka tillfällen som båda barnen sover natten igenom kan jag till och med känna mig pigg och utvilad när klockan ringer strax före sex.

Men det resulterar ju självklart i att jag får mindre tid över. Mindre tid till bland annat bloggen. Vi har dessutom ett ganska stort projekt på gång som tar upp en hel del av vår tid redan nu. Jag ska berätta mer vid tillfälle.

Avslutat detta spretiga inlägg med suddiga Iphonebilder på Isac, Lovis och kusin E.

Nattinatti

I-landsproblem så det skriker om det. Men måste det gå tre program som jag vill se samtidigt!? Beslutsångest... Kommer väl zappa mellan alla tre och inte hänga med någonstans.

Har busat och härjat och skrattat med mina familj hela eftermiddagen/kvällen. Isac värmde mitt hjärta när han sa "Hålla handen, vännen" till Lovis och tog hennes hand. Underbara små.

Bild från i somras på oss alla fyra. We are family.