mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Förlossningsberättelse

Av Malin - 31 juli 2014 12:08

Jag hade både hört och läst att trean kunde vara en liten luring när det kommer till förlossningen och Kompis var minsann inget undantag. Det insåg jag rätt snart. Dessutom gick jag över åtta dagar till skillnad mot tre och två dagar som jag gick över med mina första två.


Jag vaknade av värkar tre på natten tidig fredag morgon och var väl nere på åtta minuter mellan värkarna mellan fyra och sex. Jag åt lite frukost och kollade på tv. Runt sex kröp jag ner bredvid Andreas och berättade att hans planerade löptur på morgonen nog inte skulle bli av. Då klingade det plötsligt av och värkarna kom alltmer sällan. Tillslut var det dryga timmen mellan värkarna. Efter lunch trappades det snabbt upp igen. Jag sprang runt och packade grejer till barnen som skulle följa med mormor och morfar till husvagnen. Helt plötsligt var det tre minuter mellan värkarna och alla var stressade utom jag. Värkarna var korta och inte särskilt kraftiga. Och precis som jag misstänkte så lugnade det ner sig rejält när jag väl la mig ner och tog det lite lugnt.

Klockan två hade vi en sedan tidigare inbokad tid hos barnmorskan på mvc. Efter koll av blodtryck och hjärtljud så åkte vi hem igen. Jag passade på att vila i soffan och plöjde en säsong av Solsidan och hade en kvart mellan värkarna. Jag märkte att värkarna kom när jag ställde mig upp, så när jag tyckte att det hade gått lite för lång tid sen senaste värken så ställde jag mig helt enkelt upp och vips så kom den.

Jag började här inse att denna förlossning måste nog ha lite hjälp av gravitationen och att jag behöver stå och röra mig. En och en halv timme i duschen med musiken på högsta volym och duschstrålen riktad mot magen under värkarna. Det kom ungefär en värk i varje låt men jag kunde utan vidare sjunga med i låtarna under varje värk så de var inte så kraftiga. 

Klockan var nu runt sju och det kändes inte som att det gick framåt. Jag klev ur duschen och upp till soffan. Ju tätare värkarna kom desto lindrigare var dem. När de kom mer sällan så var dem kraftigare. Jag växlade mellan att stå och sitta och värkarna varierade i både tid och styrka.

Runt halvnio började värkarna bli relativt kraftiga, men fortfarande svängde tiden kraftigt. Allt mellan tre minuter och tolv minuter. Andreas började bli rastlös och ville in till sjukhuset. Jag kände att det inte är direkt nära men att det skulle vara skönt med en lägesrapport så vi åkte in. 

Tre centimeter. Japp, tre centimeter. Så mycket var jag öppen nån gång därefter nio. Happ. Liiite mer hade jag ändå hoppats på såklart. Barnmorskan drog lite i livmodertappen och menade att det borde sätta lite fart på det hela. Vi gick ut och gick en halvtimme och värkarna kom tätt och var ganska kraftiga. Jag hängde på Andreas och gjorde mitt bästa för att andas igenom dem. 

Klockan tio gick vi in igen och träffade nya barnmorskan efter skiftbytet. Jag fick lägga mig på britsen medan hon tog CTG-kurvan på bebisen. Värkarna klingade av när jag låg där. Hon kollade sedan hur öppen jag var, men hade svårt att göra en bra bedömning då jag var så mjuk. Det i sig förklarade både första barnmorskan och även denna att det var mycket positivt för att då skulle det gå fort när det väl tog fart. Men som sagt, det var svårt att känna och hon gissade mellan 3-6 cm. Rätt stort spann med andra ord.

Upp och vagga igen. Värkarna tog återigen fart och jag hängde på Andreas och försökte att andas. Tillslut bad jag om lustgas och när jag fick den så la jag mig rätt snart ner. Var så trött på att stå och gå och det var skönt att få ligga ner och vila mellan värkarna. Äntligen fortsatte dessutom värkarna med samma kraft och intensitet när jag låg ner och det märktes att det började ta fart. Jag skulle gissa att klockan nu var runt elva-halvtolv. 

Jag kämpade på med lustgasen, andades, kved och skrek lite i den där masken. Men den kombinationen hjälpte och det gick att hantera värkarna. Tjugo över tolv gick äntligen vattnet. Barnmorskan konstaterade nu att jag var öppen sex centimeter. Lite besviken, men kände ändå att det var en sådan kraft i värkarna så att det skulle kunna gå fort. Och det dröjde inte så länge förrän jag mycket riktigt började känna inslag av krystvärkar även om jag ännu inte var där riktigt än. Men tillslut var jag helt öppen och fick börja krysta. 

Som tidigare gånger så var det en tuff minut när huvudet var så gott som ute men i väntan på värk så fick jag inget göra trots att allt jag ville var att trycka. När nästa värk så kom så kom huvudet ut och i nästa värk resten av kroppen. Klockan var nu 01:09 den 19 juli och vi hade fött en dotter. Jag tror inte att det finns något mer fantastiskt än att få träffa sitt barn för första gången. Det är helt magiskt.


En alldeles nyfödd Molly

 

Nu sitter jag här, knappt två veckor senare, med tre helt fantastistka barn och en underbar sambo. Life is good.

Puss på er

Av Malin - 28 oktober 2012 20:39

Det började ganska prick klockan 18. Jag hade varit ute på en promenad med min syster och våra små ett par timmar tidigare. Det sägs ju att promenader ska vara bra för att få igång förlossningar. Och klockan 18 kom också första värken. Inte särskilt jobbig, men ett hopp om att något skulle kunna vara på gång. Drygt tio minuter senare kommer nästa. Och så fortsätter det.


Runt sjutiden ringer jag Andreas som är kvar på jobbet och berättar att det kan vara något på gång. Han håller precis på att avsluta och beger sig snart hemåt. När klockan närmar sig åtta har tiden mellan värkarna krympt till 5-6 minuter och vi funderar på om vi ska köra Isac till mormor och morfar eller lägga honom här hemma. Chansen att vi ska åka till förlossningen någon gång under natten känns rätt stor och Andreas kör därför iväg Isac till mormor och morfar. Iklädd pyjamas vinkar Isac hejdå till mig och säger klart och tydligt "Nattinatti". En bild jag bar med mig när det var som jobbigast under förlossningen.


När Isac är borta sätter jag mig vid datorn och skriver ett sista obekymrat blogginlägg. Mobilen ligger brevid och klockar värkarna. Värkarna är fortfarande hanterbara och allt känns mest spännande. När klockan har passerat nio springer vi runt som yra höns och packar lite småsaker och städar. Helt plötsligt är det drygt tre minuter mellan värkarna. Jag sätter mig i soffan ett tag och det lugnar ner sig lite grann. Andreas är stressad och vill åka.


När klockan har passerat halvtio tänker jag att det kanske är lika bra att åka in. Med vetskapen om att det gick snabbt förra gången och med vetskapen om att det är en del undersökningar och annat som ska genomföras innan jag får lustgasen känner jag att det är dumt att vänta till dess att värkarna börjar bli outhärdliga. 21.56 klockar jag en värk innan jag stänger av mobilen och går in på förlossningen.


Väl på plats i undersökningssalen börjar värkarna bli tätare och för varje värk som går gör det ondare och ondare. Jobbigare och jobbigare. Jag vill bara in i förlossningssalen och få lustgasen.


Runt 22.30 får jag träffa  barnmorskan och jag är 5 cm öppen. Lustgasen är äntligen min. Dock får jag nog erkänna att jag hade höjt den till skyarna efter förra förlossningen och jag tycker inte riktigt att den hjälpte lika mycket den här gången. Kanske hade jag lite väl höga förväntningar!?


Värkarna är täta och jobbiga och jag kramar sönder Andreas stackars fingrar och andas som en tok i masken. När klockan närmar sig halvtolv känner Andreas, vis av förra förlossningen, igen att det verkar nära till krystvärkar och ringer efter barnmorskan. Hon kommer direkt och kan konstatera att jag 55 minuter efter den förra mätningen nu är öppen 9 cm. Det dröjer inte lång tid efter det förrän vattnet går som en projektil. Ingen tvekan på det liksom. Jag känner allt mer att krystvärkarna tar över och helt plötsligt känner jag att huvudet är så nära ute det bara går. I väntan på krystvärk flämtar jag som en överhettad hund för att på något vis uthärda smärtan. I nästa värk kan jag äntligen trycka ut huvudet och i nästa resten av Krabaten. Klockan är 23.46.


Krabaten torkas av och göms i en handduk. Jag och Andreas tittar frågande på varandra. Vad blev det? Barnmorskan lyfter bort handduken och håller upp Krabaten och vi tittar en stund för att verkligen säkerhetsställa att vi ser rätt. Det är en tjej. Vi har fått en dotter! Känslan är obeskrivlig och allt känns bara helt underbart. Det är så häftigt. Det är nog det bästa man kan vara med om.


Vår lilla tjej mår toppen och hon tar bröstet och äter i nästan två timmar! Jag får en spruta i låret och ut kommer snart moderkakan. Barnmorskan synar den och konstaterar att den ser fin ut och undersöker sedan mig som får samma resultat. Inte ett endaste stygn behövs. Så skönt!


När vår dotter verkar ha ätit klart vägs och mäts hon. 3645 g och 51,5 cm lång. 35 cm om huvudet. Hon får sedan mysa med sin pappa medan jag tar en dusch. När familjen åter är samlad kommer brickan med svenska flaggan och vi kan fira att vår dotter har kommit.


Nedan följer samma resa fast i bilder med klockslag. Nog gick det rätt fort ändå. Och det tackar jag för.



 


Och som rubriken avslöjar - Vår dotter har fått namnet Lovis och hon är den finaste som finns! <3

Av Malin - 9 december 2010 23:01

För två månader sen låg jag i en säng på bb med vårt lilla mirakel bredvid mig i sängen. Vi fick aldrig en sån där liten vagn till Isac vilket jag reflekterade över först morgonen efter då alla andra kom till frukosten med sina små bebisar i vagnar, medan vi gick och bar på vår goding. 


Det var så mycket som var nytt det där första dynget. Vi kom på mitt i natten att vi kanske skulle byta blöja. Inte för att vi trodde att det hade hänt nåt, med tanke på att han inte hade ätit så mycket. Så vi fick en smärre chock när vi upptäckte att blöjan var proppfull med något svart tjäraliknande klegg. Jag funderade helt ärligt på om saker hade kommit ut ur hans mage som inte borde ha kommit ut. Men det var inget annat än beck, helt normalt tydligen. Likaså fick Andreas springa ut och få tag på någon sköterska för att fråga om vi borde väcka honom och ge honom mat. Han hade ju inte ätit på jättelänge. Men vi fick då reda på att nyfödda sover i princip ett helt dygn efter förlossningen och inte behöver äta mer än vad de gör precis när de har fötts.


Under graviditeten är man så fokuserad på just själva graviditeten och förlossningen. Man läser på massa om båda delarna och förbereder sig mentalt för att klara av det. Men sen tar det liksom stopp. Jag tror helt enkelt inte att man orkar ta in mer just då. Fokuset ligger på att klara av förlossningen. Så var det i alla fall för mig.


Jag fick inga tårar i ögonen när Isac precis hade letat sig ut. Jag hamnade i en egen slags värld. Jag var nöjd, lättad och glad över att jag hade klarat av det. Jag minns att jag tittade på sköterskorna som torkade av Isac och klappade honom lite lätt på ryggen och undrade liksom vad som skulle hända härnäst. Vad är det vi väntar på. Just det, skriket. Det tog några sekunder till och så kom det. Skönt. Andreas har berättat i efterhand att han flera gånger sa hur söt och fin han var, men att han inte fick någon respons av mig. Jag minns inte det. Jag var nog mer omtöcknad än vad jag förstod då. Mer tagen av vad jag hade klarat av än av Isac. För det var ju det som jag hade fokuserat på i nio månader. Att klara av förlossningen. Det tog mig ett par timmar innan allt hade sjunkit in och jag kunde njuta till fullo av Isac och inse vad vi hade åstadkommit. Jag och Andreas.


För mig är förlossningen fortfarande ett positivt minne. Jag tycker det är så häftigt hur kroppen fungerar. Det är en riktig adrenalinkick att föda barn. Och redan ett par minuter efter att allt var över tänkte jag att jag skulle kunna göra om det här dagen efter (något jag inte riktigt kände att jag hade lust med 24 timmar senare när allt var ömt, svullet och svidande). Men fortfarande, jag är inte det minsta rädd att göra om det. Klart det gjorde ont, fruktansvärt ont. Sådär ont så att man inte vet vart man ska ta vägen. Men vad är dessa ynka timmar av smärta, jämfört med så många underbara timmar vi hittills har fått och kommer att få med Isac? Det finns inget bättre. Absolut ingenting!


Grattis på tvåmånadersdagen Isac. Vi älskar dig.


  

Av Malin - 10 oktober 2010 10:20

Som en del av er redan har hört och andra av er har misstänkt. Vår knodd, Isac, har nu tittat ut! :) Vi mår jättebra alla tre och är hemma. Isac vägde vid födseln 3490g och var 50cm lång.


      


För den som är intresserad följer nu en liten historia om när Isac kom till jorden.


För er som har följt bloggen, så vet ni att jag inte har haft några som helst känningar på att något skulle vara på gång. Men i fredags kväll lossnade den beryktade slemproppen och den gjorde verkligen skäl för sitt namn! :) Dock så betyder inte det så mycket mer än att en förlossning borde starta inom en vecka. Under natten hade jag en hel del molvärk och kanske fem-sex onda sammandragningar, värkar. Men det är ju inte ovanligt att man har det ett antal nätter innan det drar igång på allvar. På morgonen när jag gick upp, kände jag att det rann till lite och funderade på om det var lite av vattnet som gått. Men man har ju hört talas om de här floderna som kan komma. Ringde förlossningen som tyckte jag skulle avvakta och se om det kom något mer. De var inte lika säkra som jag att det var vattnet som hade börjat gå. Hade ju inte några regelbundna värkar heller. Kände av två stycken kanske på två timmar på morgonen. Upp och röra på mig för att se om det kommer något mer var deras tips. Sagt och gjort.


Vart kan man ta en promenad och samtidigt göra lite nytta? Jo, IKEA! Skräll!? Insåg att det började bli bråttom att få hem inredningen till tvättstugan eftersom knodden kanske var på gång någon gång under de närmsta dagarna. Så vi åkte dit och packade ihop en hel vagn med stommar, lådor, hyllplan, gångjärn, kran, ho med mera. När klockan var 11.58 stod vi i kassan och jag hade under tiden på ikea haft två värkar med kanske en trekvarts mellanrum. Men de var inte värre än att jag kunde agera normal människa där inne. Efter ikea åkte vi hem till mamma och pappa för att duscha. Och då fick jag den första kraftiga värken och mer vatten gick. Vi åkte hem till oss och Andreas värmde upp matlåda från frysen för att det skulle gå fort. Men det gick inte tillräckligt fort. När maten var klar hade ju ingen som helst aptit och värkarna gjorde mig kallsvettig och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Stå, sitta, ligga, ingenting var skönt. Det som var jobbigt var att jag dessutom inte fick någon direkt vila mellan värkarna då det gjorde väldigt ont emellanåt också. Det fick jag senare förklarat att det berodde på att han låg väldigt långt ner och när vattnet hade börjat försvinna så försvann liksom stötdämpningen och han tryckte hårt mot mitt bäcken. I och med att jag mest hade ont hela tiden och inte kunde urskilja när värkarna kom och gick så beslöt vi oss för att åka in.


Klockan 13.45 parkerade vi utanför förlossningen och vi fick träffa en barnmorska relativt fort. Som jag själv hade misstänkt så var jag inte särskilt mycket öppen. Ynka 1,5cm och för den som är ny på detta område så ska man nå upp till 10cm innan bebisen kan komma ut. Genomsnittlig öppningshastighet ligger på 1 cm på 1-2timmar... Så enligt det genomsnittet hade jag då ganska många timmar kvar. Dock var det inget snack om jag skulle åka hem eller inte utan jag fick efter lite kontroller av knoddens hjärtljud med mera hoppa i badet på förlossningen. Det var skönt ett litet, litet tag men sedan började värkarna komma tätt, tätt, tätt och ibland kom det två i rad och ibland kom liksom värken med toppen först istället för att byggas upp, bli jobbig och sen lättare.  Vid ett par tillfällen var det en lockande tanke att sjunka ner med huvudet under vattnet och ta ett djupet andetag där och få komma bort från detta onda, men istället fick Andreas stackars händer ta emot mycket stryk! Jag tror nog han tyckte det var okej jämfört med det andra alternativet! :) Efter en trekvart i badet var det outhärdligt och jag ville upp och få mer smärtlindring. Epidural var ett mycket väl tänkbart alternativ just då. Värkarna kom med knappa minuten emellan.


Väl inne på förlossningsrummet så fick jag lustgas. Halleluja! Vilken lättnad, vilken skillnad. Som tur var fungerade den toppen från första andetag och den smakade inte alls illa och gjorde mig inte illamående. Barnmorskan kontrollerade hur öppen jag var och gissa om jag vart förvånad när jag var 7cm öppen!! På bara en timme hade jag gått från 1,5cm till 7cm!


Klockan var nu ca 16.00 och lustgasen  gjorde susen så någon annan smärtlindring blev det aldrig tal om. Nog gjorde det ont fortfarande men det var så mycket mer hanterbart och dessutom blev jag lite lagom borta av lustgasen så jag kunde vila den korta tiden mellan värkarna i min egna lilla bubbla som det kändes. När knodden skulle igenom den trängsta passagen blev jag illamående men det gick relativt snabbt över och vips började krystvärkarna komma. Efter ett tag fick jag börja krysta och de mest gutturala läten frambringades. Vet inte vart de kom ifrån och inte kraften heller. Det här låter kanske lite märkligt och låt mig tillägga att jag vid det här laget inte hade lustgas heller, utan var vid mina sinnens fulla bruk, men mellan krystvärkarna började jag vid ett flertal tillfällen att skratta! Krystvärkarna var inte alls som jag hade förväntat mig. Inte i närheten och känslan av att knodden var på väg ut och allt som tänjdes ut var inte alls så som jag hade trott och jag kunde inte låta bli att skratta för att det var såå mycket bättre än jag trodde. Precis på slutet däremot, höll de emot när han var så nära ute som han kunde vara. Detta för att min kropp skulle hinna vänja sig lite och inte spricka. Det var riktigt jobbigt att inte krysta när det bara var en liten, liten push kvar och ont gjorde det. Men när krystvärken var över och jag slappnade av så tog de bort sina händer och Isac fick komma ut i princip av sig själv! Klockan var då 17.18


Han hade navelsträngen två varv runt halsen, men barnmorskan var väldigt snabb med att få bort den och det tog inte lång tid innan han började låta så där underbart som bara en nyfödd kan göra! Jag fick en spruta i benet och det tog inte lång tid innan moderkakan helt smärtfritt ramlade ut med en liten krystning från mig och ett lätt tryck på magen från barnmorskan. Fick sedan sy några stygn, men mer än så var det inte.


På det stora hela ser jag bara tillbaka på förlossningen med glädje. Redan igår kände jag att jag skulle göra om det idag igen bara för att få vår lille Isac. Såhär i efterhand inser jag att jag öppnade mig 7cm helt utan någon som helst smärtlindring! Dock så var det inte alls såhär jag trodde att förlossningen skulle gå till. Det var frustrerande och jobbigt när jag inte fick den här pausen mellan värkarna. Det gick så fort från det att värkarna började komma till det att det var igång. Jag hade föreställt mig att jag skulle gå hemma och få lite värkar med många minuters mellanrum och att detta skulle trappas upp succesisvt, men så var det inte på långa vägar. Men samtidigt kunde jag inte ha önskat mig en bättre förlossning. Allt gick så bra. Vår barnmorska var en student som genomförde sin tredje förlossning, givetvis under bevakning av en erfaren barnmorska, men både var hur gulliga och goa som helst. Allt var verkligen toppen! Men det bästa utav allt är ändå det lilla knytet som ligger och susar här bredvid mig. Min och Andreas son.


Klockan 11.58 stod vi i kassan på ikea, 13,45 parkerade vi utanför förlossningen, 17.18 är vår underbare Isac född.







Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards