mochamanda

Alla inlägg under januari 2016

Av Malin - 28 januari 2016 23:26

Nej, det var ju inte menat som ett självömkande inlägg igår. Även om det kanske lät så. Det är ju jag själv som har valt det här. Familj, jobb husbygge, bandy, med mera. Det är jag ytterst medveten om. Men ibland blir jag helt enkelt trött. Och ibland är det skönt att skriva av sig lite.

Och trött, det var väl bara förnamnet när jag joggade iväg till bandyträningen efter att ha lagat klart middagen utan att ha hunnit äta den. Först när jag hade sisådär tio meter kvar till omklädningsrummet började jag reflektera över varför jag hade bandystrumporna i handen. Jo, just det. För att jag hade tagit hem dem, skridskorna och hjälmen efter förra träningen för att åka skridskor med barnen. Så det var väl bara att kika in med huvudet och säga hej, jag blir visst sen idag, och sedan jogga hem och hämta skridskor och hjälm. Hade ju varit lite enklare om jag hade kommit ihåg det direkt... När jag väl var tillbaka i omklädningsrummet och skulle ta på mig övrig utrustning upptäckte jag att allt är helt genomblött. Knäskydd, benskydd, handskar och så vidare. Gissar att det var dumt att ställa korgen med grejorna under där vi har träningströjorna. Vatten (och svett?) från sisådär tio dyngsura träningströjor från onsdagens träning i spöregn hade landat i min utrustning. Nåja, vi skrattade gott i omklädningsrummet i alla fall och jag ställer numera korgen någon annan stans!

Och vet ni vad. Om jag somnar på fem minuter, hehe, så kanske jag kan skrapa ihop sju timmars sömn! Det ni. Det vore nåt. Nattinatti

Av Malin - 27 januari 2016 22:03

Vi har haft en fin men ledsam begravning av min farfar. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag inte kommer att träffa honom igen. Min farfar. Men livet rullar vidare och ger inte så mycket tid för eftertanke och reflektion just nu. Det rullar på snabbt. Och intensivt. Jag är trött. Men jag tänker väl som med barnen när det kommer perioder med dålig sömn/trots/sjukdomar. Att det är en fas att ta sig igenom. Det är en tuff period just nu med mängder av beslut som ska tas och beställningar som ska göras så det är många sena kvällar med diskussioner och ritande. Det har dessutom blivit en hel del vab den senaste tiden och det i kombination med mycket att göra på jobbet har gjort att jag har skurit ner ytterligare på sömnen. Det är liksom det enda jag har att plocka timmar från. Får jag ihop sex timmar är jag nöjd. Det lugnar väl ner sig såsmåningom. Vi tar vecka för vecka och tragglar oss igenom.

Molly är nu inskolad. Det har blivit lite hackigt på grund av sjukdomar men nu har hon gått två hela dagar i sträck och det har gått bra. Hon har varit ledsen när vi har lämnat, men det har gått över snabbt och hon har varit trygg och har ätit och sovit bra. Lilla skruttan. Så stor!

Nu ska jag återgå till att gå igenom offerten på elen. Även om jag helst hade velat blunda för den. Belysning är inte gratis.

Av Malin - 10 januari 2016 00:23

Det är en vecka sen nu, farfar. Det är en vecka sen de fyra orden på min spruckna mobilskärm talade om att du inte längre fanns med oss. Allting stannade, farfar. Och jag grät mig till sömns. 

 

Jag tänker på dig, farfar. Jag ser dig sittandes vid kortändan av bordet i köket. Jag hör hur du ber oss att skicka sylten till våfflorna. Jag hör ditt skratt och jag ser ditt leende. Jag tänker på dina skämt, ditt genuina intresse för bandyn och jag känner dina kramar som jag fick varenda gång vi möttes. Jag ser hur du sitter på den uppochnervända gamla ekan nere vid sjön i Gäddede. Jag minns dina berättelser från förr. 

 

Jag vet att du har det bra nu, farfar. Att du är fri. Men du saknas oss. Jag önskar att mina barn hade fått mer tid med dig. Att Isac hade fått dela sitt stora intresse för matte med dig. Ni räknade tillsammans i somras och det var så fint att se. 

 

Minns du somrarna när jag var liten, farfar? Minns du de varma sommardagarna när vi, alla dina barnbarn, sprang runt barfota på gräsmattan och spelade fotboll. Minns du hur vi gungade i gungorna? Hur vi gick runt i ditt hus med speglar för att låtsas att vi gick på taket? Jag minns, farfar. Jag minns. 

 

Du fanns alltid där. Med en varm, trygg famn och ett leende. Det är så jag minns dig, farfar. Det är så jag minns dig. Det gör bara så himla ont att du inte längre finns med oss. Att jag inte kommer att få någon mer kram. Att jag inte får skicka sylten till dig. Det gör ont. Du var den bästa farfarn som jag kunde ha fått.


Du har en plats i mitt hjärta, älskade farfar. Och jag ska alltid bevara dig där. 



Av Malin - 8 januari 2016 01:44

Jag har sagt det förr. Men det är tur att det är just jag och Andreas som bygger det här huset tillsammans. Jag tror inte att någon annan skulle stå ut med någon av oss i mer än ett par dagar. Vi är så uppslukade av detta bygge och ältar allt. Allt! Och när vi tror att vi äntligen har bestämt oss så är det alltid någon av oss, gärna sådär precis innan vi somnar, som ställer den där återkommande frågan: Men hur blir det egentligen? Ska vi verkligen ha det där? Blir det verkligen bra? Och så är diskussionen igång. Telefonerna åker fram och vi googlar, ritar och funderar. Vi har vår trygghet i att vi vet att vi landar någonstans på andra sidan. Vi vet att det så småningom kommer att säga klick, men att det är rätt kämpigt på vägen med många svängar. Riktigt stora u-svängar till och med.

Det här med golv är väl den här veckans stora ältande. Precis i början av projektet var vi inne på ett mörkt golv, men sedan under hösten lyckades jag få med mig Andreas till den ljusa sidan. Ljusare blev nästan vitt, närmre bestämt Kährs Nouveau Snow. Och sedan har vi varit nöjda med det.

Bild lånad från kahrs.se

Men så, i början av veckan lånade vi hem golvprovet för att börja titta på vad vi skulle ha för klinker till och då började jag vackla. Var det såhär det såg ut? Vill vi verkligen ha det här? Så sprang vi över ett prov av ett nyoljat ekgolv med brun infärgning (Kährs Ek Sevede) och kärade ner oss. Fullständigt.

Bild lånad från kahrs.se

När vi skulle kolla klinker idag fick vi dock syn på ett äldre golvprov av samma golv och stod väl mest och gapade. Sedan la vi oss ner på golvet och grät och sparkade med fötterna. Eller ja, det var vad vi ville göra. Det gyllenbruna, vackra golvet med en fantastiskt tredimensionell effekt var aprikosfärgad, platt och livlöst. Vi vet att alla trägolv förändras, men nej, den förändringen var vi inte beredda på. Så ikväll står vi här hemma med Kährs Ek Ulf, ett mörkt, gråbrunt golv som vi föll pladask för när vi var på visning i början av projektet och som vi aldrig helt har kunnat släppa. Ska vi landa här till slut? Har vi verkligen svängt klart? Jag vågar inte tro det, även om jag hoppas.

Bild lånad från kahrs.se

På ett vis var det lättare när vi renoverade. Då hade vi allt som oftast något att förhålla oss till, något att rätta oss efter. Nu kan vi välja fritt, vilket är en både roligt, men också tidskrävande och påfrestande. Att få ihop en helhet med parkett, klinker, kök och trappa med mera är en riktig utmaning och att hitta oss själva i alla val är inte helt lätt. Samtidigt är det en rolig process och det kommer att bli en spännande vår när vi får se vårt hus växa fram.

Och växer, det gör även Molly. Imorgon ska vår minsting börja skolas in på förskolan. När blev hon så stor!?

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards