Ligger i soffan med fem kilo ren kärlek sovandes på mig. Andreas är nu i Berlin och de stora barnen sover hos mormor och morfar inatt. Det är därför bara jag och min Molliboll ikväll. Så skönt att efter allt som har varit få ge henne tid. Tid när jag är avslappnad och inte far runt som en dåre i huset eller jagar rätt på hennes storasyskon. Tid att få vara nära och bara vara. Det behöver vi båda två.

Älskade lillasyster, vad du är underbar. Tänker ligga här och snosa på dig hela kvällen. Stoppa tiden nu. <3

Det känns vemodigt, helt klart. Huset som vi har lagt ner så mycket tid och kärlek på ligger nu ute för försäljning. Det känns surrealistiskt. Ska vi flytta härifrån? Samtidigt är det med stor stolthet som jag tittar på bilderna och ser vad vi har åstadkommit under de här sex åren. High five för oss.

Just nu känner jag mig rätt så utpumpad. Det har varit intensiva veckor med högt tempo. Natten till idag satt jag dessutom vid datorn från midnatt till klockan fyra i morse för att få texten i annonsen så som vi ville ha den. Lite amning och blöjbyten på det så var klockan halvfem innan jag slutligen låg i sängen för att sedan vackert kliva upp strax före sju med Lovis. ? Att vila under dagen har det inte varit tal om med lilla Molly och en sjuk Isac här hemma. Dessutom var det besiktning av huset inplanerat så det var bara till att kicka igång dagen i högt tempo och sedan öka för att trycka undan tröttheten. Men nu är jag rätt mör och så fort Molly kommer till ro så ska jag göra det samma.

När det nu äntligen är lite lugnare på husfronten väntar nästa prövning. Sex dagar i huset utan pappan i familjen. Hua. Heja oss!

Nattinatti

"Det man inte har i huvudet får man ha i benen" - när jag för fjärde lämningen i rad glömmer ta med Lovis fyra(!) gosedjur till förskolan.

Amningshjärna, stress och trötthet skyllder jag dock ovanstående på. Men nu har vi ett par dagars lugn. Igår kväll kunde vi lägga oss i normaltid istället för runt sisådär två på natten som det har varit den senaste veckan. Fotograferingen är gjord och vi är nöjda. Imorgon kommer huset ut på hemnet.

Ikväll ska jag snöra på mig skridskorna. Om det ska bli härligt!? Bambi på hal is och helt slut efter fem minuter är min gissning, men oj så kul det ska bli. Molly får hänga med morfar vid sidan av planen. Efter att ha varit så fokuserad på allt som har med huset att göra i två veckor ska det bli härligt att komma i väg och göra något helt annat och att få träna!! Det ska bli helt fantastiskt!

Hej så länge!

Ja, det är väl lite så det känns just nu. Det har varit en ruggigt intensiv början av september och fortsättningen lär knappast bli så värst mycket lugnare. På mindre än tre veckor ska det hinnas med- och göras i ordning för fotografering av huset och visningar av det samma. Däremellan ska det klämmas in en studieresa för Andreas del med jobbet. Sex dagar i Berlin.

Ovanstående ska kombineras med en fyraåring, en tvååring och en åtta veckor gammal bebis här hemma. Den sistnämnda är endast nöjd i famnen och har dessutom börjat få ont i magen om kvällarna. Lägg till en liten förkylning och en stressad mamma och man kan förstå att livet inte är på topp för Molly just nu. Jag måste prioritera att bara sitta ner och slappna av och låta henne snutta och vila. Men det är inte lätt när jag ser allt som behöver fixas och plockas med.

Nu börjar dock saker och ting falla på plats. Möbler har bytt plats, lånats, flyttats undan och en himlans massa saker har fått fly till syrrans vind. Hål i väggar har spacklats och målats och lite nya detaljer har inhandlats. Det är nu det roliga börjar- inreda! Tänk om jag bara kunde få några timmar helt för mig själv. Nåja, drömma går ju. Får istället springa runt som en yr höna vid de få minutrarna som tillfälle ges samt släpa runt på Molly i bärsjalen och försöka få ordning i de olika rummen. Och så var det det här med att ta det lugnt också. Och handla, fixa middag, tvätta och ta hand om och underhålla storasyskonen. Ja, det hamnar mycket vardagssysslor på mig nu då Andreas grejar med huset om kvällarna och än mer att göra lär jag få när Andreas drar iväg till Berlin.

Som rubriken lyder: Wake me up when September ends.

Nattinatti

Oj, vilken nostalgi. Sitter och skrattar här i soffan tillsammans med Andreas. Jag började filma vår renovering som vi påbörjade 2008 för att min bästa E som då pluggade i USA skulle kunna följa oss på håll. Fyra videoklipp under vår mest kaotiska tid. Det låter konstigt, men jag kan faktiskt längta tillbaka. Det var en ganska rolig tid ändå, om än väldigt krävande. Det är helt galet hur det såg ut ett tag.

På det första klippet så är boplanet rätt så intakt, men källaren är det desto mer kaos i. På det två efterföljande klippen så är det kaos de lux på boplanet istället! 

Om ett par veckor får ni se resultatet av vår renovering på hemnet. Bollen är i rullning... :)

Japp, det är precis vad vi gör. Vi ska överlåta vårt sex år långa projekt till en ny familj. Vi känner att vi har kramat ut det sista av vårt hus. Vi har vänt och vridit, ritat och funderat. Vi har på alla möjliga sätt försökt att hitta lösningar på hur vi ska kunna bo kvar här med våra tre barn som kommer att växa och ta allt mer plats. Vi har varit såå nära att gå vidare med den idé som vi har ritat på under hela våren, nämligen att bygga till en våning. Men tillslut, lite sådär av en slump och med lite tur fick vi en annan möjlighet. Den föll vi för och vi kommer därför istället att sälja vårt hus.

Vart vi tar vägen ska jag självklart återkomma med, men just nu ligger allt fokus på att fixa till alla smågrejer som är kvar på vårt nuvarande hus. Bastu, trappa, lite lister, en hel del spackling och målning, lite el, lite trädgård och en himlans massa andra punkter. Vi kör på så fort det bara går för att få ut huset på hemnet så snart som möjligt medan det fortfarande är grönt. Men det är slitigt och vi är båda rätt slutkörda efter de senaste två veckorna. Andreas kör på i huset tills ögonen går i kors och jag gör väl ungefär allt annat. Handling, matlagning, lämning och hämtning, läggning, plock och städ osv. Ständigt med våra tre små runt mig. Men det är det värt. Huset kommer att vara i toppskick när vi lämnar över det och det känns på något vis skönt att verkligen avsluta den resa som vi påbörjade för drygt sex år sedan.

Så om ni vet någon som är på jakt efter ett fint hus på Råtorp så vet ni var det finns!

Hej så länge

Andreas hade fullt upp med att bocka av punkter på vår att-göra-lista med huset så det var jag och mina små på egen hand igår. Vi åkte till Lillerudsdagarna och spenderade tre-fyra timmar där. I motsats till barnens djurokiga mamma så har både Isac och Lovis varit väldigt rädda när de möter fyrbenta varelser i verkliga livet (låtsasdjur däremot är toppen). Därför var jag väldigt glad när Isac klappade såväl kaniner som getter och sedan med glädje åkte vagn bakom hästen. Det tar sig! Lovis var också lugnare och även om hon inte klappade djuren så var hon intresserad och inte flyktbenägen som tidigare. Teater och traktorer lockade också mina små och timmarna rullade på ganska snabbt. Molly sov gott i vagnen och mot slutet i bärsjalen. 

Over and out.

Vad härligt med en solig dag. Lekparkshäng efter förskolan passade perfekt och kameran fick följa med. Det har varit lite väl lite fotograferande på sistone. Framförallt på vår lilla minsting. Och istället för att skriva om vår, för tillfället, rätt stressiga vardag så får ni kika på bilder från våra timmar på lekparken. Hej på er.