mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Livet på en pinne

Av Malin - 13 september 2016 20:27

Så bär det av, lite senare än planerat i vanlig ordning. Vi slingrar oss igenom Norge innan vi slutligen når Gjendesheim. Nästan. Två kilometer från fjällstationen blir vi stoppade av män i reflexväst vid en parkering. Klockan är nästan tio på kvällen och här på en ödslig parkering är det full rulle. Som två fullständiga frågetecken hisssar vi ner fönsterrutan för att ta reda på vad som händer. Vi förklarar att vi ska sova på fjällstationen och får till svar att det är fullt. Det är dagen före en filmfestival och detska komma ca 1 300 människor till Gjendesheim. "Det är fullt" upprepar dem på norska. Jag och Andreas tittar på varandra och skrattar åt tanken att vi kanske får tillbringa en natt i bilen. Men efter ett samtal till stationen visar det sig att det är parkeringen som är full, men att det finns plats att sova. Vi pustar ut, parkerar och plockar raskt ihop det vi ska ha med oss ut på vandringen innan vi med buss transporteras de sista två kilometrarna.


Vi sover förvånansvärt bra i en mysig sovsal i Gjendesheim och när vi kliver upp på morgonen tejpas fötterna omsorgsfullt innan vi tar våra första steg på vandringen. Det blir dock inte många steg förrän vi sätter oss och äter frukost.




  


Första delen av vandringen präglas, inte helt oväntat av uppför. Men i takt med höjdmetrarna kommer också utsikten. Och efter att ha klättrat uppåt en bra stund tar vi en paus och njuter av vyerna runt omkring oss.        


 


 


Vi är på väg uppför Besseggen, en av Norges mest populära rutter. Vi går från Gjendesheim till Memurubu vilket är lite udda, då det flesta går åt andra hållet. På vägen upp poserar vi på utstickande klippor och tar en lunch med en härlig utsikt över sjön Gjende.


         



 

 


När lunchen är avsutad går vi en liten bit till innan den mäktiga vyn som gör rutten så populär uppenbarar sig. Den gröna, stora sjön Gjende där nere och 400 meter högre upp den mörkblåa sjön Bessvatnet. Vi går, klättrar och hasar oss ner för den vassa eggen samtidigt som vi fascineras av omgivningen.


                 


Det sägs att det ska vara läskigare att ta sig ner för eggen än vad det ska vara att gå upp. Men det upplever inte vi. Jag tror att den ser läskigare ut när man kommer från andra hållet och ser den vassa eggen. Det är först när vi kommer ner och vänder oss om som vi tänker att "Oj, gick vi ner där".



För att få lite perspektiv på bilden; lägg märke till människorna som klättrar högt upp på eggen.


Väl nere i nivå med Bessvatnet kittlar det i magen när vi tittar ner 400 meter rakt ner mot Gjende.



När vi är på andra sidan och på väg uppåt igen är vi helt plötsigt alldeles ensamna. En stor sten får agera stativ och vi kan med hälp av mobilen fånga oss både på bild samtidigt.

 


I solskenet fortsätter vi sedan vandringen mot Memurubu medan molnen hopar sig längre bort över fjälltopparna. Det bär uppåt för en stund för att de sista kilometerarna gå brant nerför. De må vara jobbigt att gå uppför, men nerför är ingen lek det heller. Mör i kroppen efter att ha vandrat hela dagen är den sista biten mot fjällstationen tuff och benen skakar rejält när vi till slut är framme i Memurubu.


             


Till skillnad mot de andra fjällstationerna som vi besöker är Memurubu privatägd och vi har från flera håll hört att den inte håller samma nivå som de andra stationerna. Med det i bakhuvudet har vi inte så höga förväntningar, vilket kanske är tur. Dyrt och inte särskilt god mat (förutom ett fantastiskt gott bröd). Jag är alldeles slut efter dagen och hör och häpna, jag avbryter trerättersmiddagen innan desserten.


Vi sover i en lutande liten stuga och vaknar upp till en lite gråare dag. Vi ska gå till Glitterheim, en tur på cirka två mil. Den branta stigen som vi kämpade oss nerför dagen innan ska vi nu istället klättra uppför.  Femtio minuter tar det innan vi och många andra är uppe.


 


Efter den värsta branten viker vi ensamna av mot Glitterheim medan den andra leden fylls av ivriga vandrare på väg mot Besseggen. Vi tar oss ner i en dal och vandrar längs med Russvatnet i lätt duggregn. Efter ett tag hindras vår framfart av en forsande bäck som för dagen verkar ha lite högre flöde än annars och vi letar efter ett bra ställe att ta oss över. Till slut hittar jag ett par slippriga stenar som jag kan klättra ut på och sedan kasta mig över till andra sidan. Därefter får jag fånga ryggsäckarna som kastas över. En vattenflaska ramlar dock i och försvinner snabbt ner i bäcken. Jag kastar mig iväg nedåt för att fånga upp den, men den syns inte till någonstans. Vi går på varsin sida upp och ner och letar. Regnet har gjort terrängen blöt och efter att ha letat ett tag är jag blötare om fötter och ben än vad jag hade varit om jag klivit rakt igenom bäcken. Men skam den som ger sig, eller hur? Plötsligt ser jag hur en mycket nöjd andreas sträcker upp armarna i luften med flaskan i handen och vi kan, en halvtimme senare fortsätta vår färd framåt. Bakom en udde fixar Andreas lunch medan jag vandrar runt med kameran och försöker fånga omgivningen.


         


Efter lunchen kommer regnet. På riktigt. Vi envisas dock med att gå utan regnkläder för att det är skönare och är ganska snart dyngsura. På vägen passerar vi en skylt som ligger på backen där det står "Ny bro". I och med att det inte går att veta var den pekar fortsätter vi längs den utmärkta leden. Det går uppfår och vi närmar oss den dånande forsen som vi ska ta oss över. Precis när vi ska gå över den där sista kullen innan vi ser forsen säger jag lite skämtsamt till Andreas "ingen bro". Två sekunder senare uppenbarar sig detta:


 


Jahapp. Tji fick jag liksom. Just som vi står och dividerar huruvida vi ska gå uppåt eller neråt för att ta oss över anar jag något långt, långt ner. Jag zoomar in så gott det går med kameran och zoomar sedan in på bilden och mycket riktigt. Där nere är den nya bron. Skylten vi passerade skulle alltså ha pekat mot en annan led som inte var utmärkt på kartan. Om nu skylten hade stått upp och pekat i rätt riktning vill säga. Vi skrattar och suckar på samma gång och ger oss av neråt. Höjdmetrarna vi nyss har klättrat uppför tappar vi snabbt när vi får gå en dryg kilometer för att komma ner till den nya bron.


 


Det har slutat regna och vi tar på oss torra tröjor och börjar klättra upp. En dryg timme har vi tappat på vår lilla omväg. Vi fortsätter uppåt och terrängen övergår snart till att bli väldigt stenig. Jag börjar bli trött. Väldigt trött. Andreas går tyst bakom mig och jag vänder mig om och frågor om han också börjar bli sliten. "Nej, inte särskilt" svarar han helt obekymrat. Hepp. Då var det visst bara otränade jag.



Ju högre upp vi kommer desto stenigare blir det och snart hittar jag min styrka. En av få gånger som jag faktiskt överträffar Andreas. När det kommer till att ta sig fram över partier med vassa, kantiga stenar som ligger i en enda stor hög förvandlas jag till en bergsget och tycker till och med att det är ganska roligt. Särskilt när avståndet växer emellan oss. Men så fort terrängen är lite snällare är han ikapp mig i en grisblink.


Efter att ha letat efter vattenflaskan lite för länge och fått ta en omväg på grund av bron har klockan tickat förbi halvåtta när vi äntligen anländer till Glitterheim. En snabb dusch hinner vi precis med innan en god middag på stationen. Efter en sån här dag kan man tro att man ska somna snabbt. Men icke. Musklerna värker och kinderna hettar och vi har båda svårt att komma till ro. Någonting i väggen knakar regelbundet. Men till slut ger kroppen efter och vi somnar för att sedan vakna till ljudet av regn.


Vi kliver upp klockan sex och gör snabbt i ordning lite frukost. Det är fem grader och regnigt när vi ger oss av. Det är uppför till en början. Uppför och stenigt. När vi kommit uppför den värsta stigningen och tittar bakåt ser vi Glittertind, Norges näst högsta topp. Det har fallit snö där under natten.


     


Vandringen blir lite lättare och himlen klarnar upp. Vi går på skrå längs med ett berg innan vi viker av och går ner mot Russvatnet. Det är plant och lättgått och vi kan hålla ett högre tempo. Vi tar en lunchpaus i ett soligt och vindstilla läge och njuter som bara den, innan vi kastar oss iväg igen. När vi passerat änden av Russvatnet väntar återigen en stigning. Därefter blir det åter lättgått och det är skönt att få sträcka ut och gå på efter att ha balanserat på stenar. Vi kommer till ytterkanten av Bessvatnet och går på skrå läng med Veslfjellet som ligger mellan Bessvatnet och Gjende. När vi passerar runt berget och ser Gejendesheim släpper jag iväg Andreas. Han skuttar lättsamt ner för branten mot stationen och sedan vidare mot parkeringen två kilometer bort för att hämta bilen och köra upp den. Under tiden tar jag mig mödosamt ner för branten. Kroppen är trött och knäet börjar tycka att det räcker. Det är en otrolig lättnad när jag väl är nere. Skönt att vara framme. Vi äter lite snabbt för att sedan sätta oss och sträckköra hem.


   


Det har varit en helt fantastisk helg. Riktigt jobbig, men så avslappnande och energigivande. Det har varit så värdefullt att få en helg på tu man hand. Tid tillsammans. Tid att ta hand om varandra. Jag vill iväg igen. Och jag längtar efter att barnen blir större så att vi kan ta med dem. Det här är livet.


Tack våra mammor och pappor för att ni har tagit hand om våra små!

  

Av Malin - 8 maj 2016 22:41

Husbygget rullar på i lika rasande fart som tidigare. Det är nu mindre än fem veckor kvar tills vi får flytta in. De sista tre veckorna har min längtan intensifierats utan dess like. Helt plötsligt har det gått upp för mig att vi faktiskt ska bo där. Och det snart. Barnen längtar också. De vill inte åka hem när vi väl är där. Vilket vi är titt som tätt. Minst en av oss är där varje dag och kollar läget. Jag ska uppdatera med lite bilder och mer om bygget en annan dag.


När Andreas grejar och fixar med huset så får jag och barnen hitta på lite annat. I torsdags gjorde vi en rejäl utflykt och gick till ett fågeltorn där vi åt lunch. Underbart väder och mysig tur.


Två dagar senare hängde vi hos mormor och morfar på Bomstad där även kusinerna dök upp. En rejäl försmak av sommaren och barnen fick till sin stora förtjusning bada.


 

Och ser ni den där magen på bilden? Idag, mindre än ett dygn senare har kusinen tittat ut. Som vi längtar efter att träffa dig.

Av Malin - 21 december 2015 00:42

Väskorna är packade, barnen sover och det är nu dags att sova. En tidig morgon väntar. Vi har haft en helt fantastisk vecka med toppenväder. Vi har struntat i alla utflykter, bara varit och låtit barnen styra tempot. Pool- och strandhäng och så lite lek inne på hotellrummet för att komma undan från solen då och då.

Det ska dock bli otroligt spännande att komma hem och få se huset på plats! Det milda vädret där hemma har gjort att Andreas och svärfar har kunnat måla delar av fasaden! Så smidigt när byggställningen är uppe runt huset. Knappast något vi hade räknat med när vi insåg att stomresningen skulle bli i december. Men skönt att få målat det som är lite högre upp på huset!


Det har blivit många bilder under veckan och jag avslutar med några till.

Av Malin - 19 december 2015 22:33

Veckan närmar sig slutet och endast en dag återstår. Vi njuter allihopa och har haft en fantastisk tur med vädret. Så himla härligt.

Av Malin - 16 december 2015 00:34

Ja, så kan man lugnt beskriva hösten som har varit. Och det handlar inte om timmar. Jag har jagat minuter. Jag har lagt mig på kvällarna och funderat på hur jag ska kunna få mer tid nästkommande dag. Men jag hittar inte längre några minuter att plocka. Hösten har varit intensiv. Insamlingen och loppisen till förmån för flyktingarna, flytt, heltidsjobb och ibland mer därtill, lite bandy, planering av husbygge och våra tre små på det. Trött är bara förnamnet.

Därför, kan jag säga, att det ska bli såå härligt med fyra veckors ledighet. FYRA. Och jag inleder här och nu med en vecka på Gran Canaria. Och samtidigt som jag har det himla gött här med barnen och mina föräldrar är Andreas hemma och bevakar och bistår bygget. Ja, såklart. Av alla möjliga veckor lyckades vi givetvis tajma husleveransen med vår inbokade resa. Andreas fick därför bli kvar på hemmaplan för att måla lite brädor, ta hand om skräp och dokumentera bygget. Klockan sju i morse påbörjades monteringen och bara några timmar senare var ytterväggarna för nedre plan på plats. Så himla häftigt. Äntligen är vårt hus inte bara några streck på ett papper. Nu finns det faktiskt på riktigt!


Och samtidigt, sex timmars flygresa längre bort.

En riktigt härlig dag har vi haft och minen som Lovis hade hade när vi berättade att vi skulle vara här sex dagar till var obetalbar. Hon såg rätt nöjd ut. Älskade små. Vad ni är underbara.

Av Malin - 15 juli 2015 22:16

Min blogg verkar för tillfället ha blivit en bilddagbok. Men det är så härligt att gå tillbaka och kolla på bilderna och minnas dagarna. Och just igår var en dag att minnas. En dag att plocka fram när det är lite tuffare. En riktig toppendag och jag tror att såväl stora som små njöt dagen lång. Vi tog tåget till Rottneros och lekte och badade och strosade runt. Allt var bara så härligt och barnen var glada och nöjda. Det kan inte bli bättre.


     

             

Av Malin - 7 juni 2015 22:38

Jag har funderat en del. Jag har funderat på hur många procent av dygnet jag faktiskt är den mamma jag vill vara. Den mamman som engagerar sig, ger sig in i leken och fokuserar helt på barnen. Det blir inte många procent när jag börjar räkna. Samtidigt så innefattar en förälderroll så mycket mer än lek och bus såklart. Men just den där hängivelsen. Tillfällen då jag släpper allt annat.


Den där mobilen som liksom sugs in i näven utan att jag reflekterar över det. När jag tror att barnen inte ser. Ska bara googla trappor. Ska bara läsa det här. Checka av instagramflödet. And so on. Eller så är det mat, städ, disk, plock, tvätt. You name it. Och ibland så är jag helt enkelt bara trött.


Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att jag trots allt är en bra förälder och att jag engagerar mig i barnen. Men jag vet också att jag kan bättre. Både jag och Andreas kan bättre. När vi är hemma båda två fastnar vi snabbt i våra husplaner. Det tar mycket energi och uppmärksamhet från oss. Så är det och så kommer det att vara ett tag framöver. Men vi måste hitta ett sätt att ta ett break. Tillfällen då vi kan vara här och nu med barnen.


Lösningen för oss? Ut! Ut, ut, ut. Hela famlijen ut. Och det har vi gjort nu i dagarna två. Vi har tagit med oss picknick, satt Molly i bärstolen och så har vi gått. Tillsammans. Genom skog och uppför berg. Över spångar och genom lera. Tittat på sniglar och skalbaggar. Fikat och pratat. Det har varit helt underbart och barnen blir så harmoniska efteråt. Och vi blir alla sådär härligt mosiga av att vara ute i friska luften. Så härligt.


Igår tog vi en liten vandringsled i närområdet och tog oss genom skogen till Domarringen. Nu önskar jag att jag kunde lägga in en snygg historisk text om domarringar, men nja, jag går visst bet. Resta stenar i en cirkel, fornlämningar, så långt är jag med.


 

Idag tog vi bilen till Kartberget och utgick därifrån. En vandringsled vid Knappstadviken tog vi oss an. Det var blött. Riktigt blött. Vi fick bära fram stockar och balansera på dem för att ta oss till spångarna på ett ställe vilket såklart uppskattades av barnen. Vi gick till ett fågeltorn som lyckligtvis hade ett "rum". Det var liksom inglasat och riktiga dörrar så vi fick sitta och äta utan att blåsa bort. Tummen upp.


         

Det här får det bli mer av i sommar. Helt klart. Vi njöt allihopa.


Nu laddar vi för en ny vecka med sommaravslutning på förskolan, kalas på LEO´s lekland och ettårskalas för kusin J som några av höjdpunkterna.


Ha det gott!

Av Malin - 18 oktober 2014 21:26

Alltså denna dagen. Fem stjärnor till den. Vi var helt klara när Isacs och Lovis kalas startade. Jag menar, hur ofta händer det!? Presenter, tårtor, fika och massa underbar släkt. Två överlyckliga barn. Take away från Spicy Hot till middag och sedan invigning av bastun. En varm och skön timme spenderade vi i relaxen med nöjda barn. Det bastades, duschades och badades åt alla håll och kanter. Och nu när alla barnen har somnat väntar Så mycket bättre och tårtrester. Som sagt. Fem stjärnor. Fem stora, lysande stjärnor till denna dag och min familj. Ni är bäst.


 

         

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards