Ikväll har jag lust att gräva ner mig själv. Djupt. Jag orkar inte med mig själv. Och ingen annan heller för den delen. Jag ser saker som behöver göras, men finner ingen som helst energi till att ta tag i något utav det. Jag orkar inte vara tålmodig och lyhörd för barnen utan hör bara hur irriterad och gnällig jag låter när jag på något vis försöker samverka med dem. Och Isac ställer frågan "Mamma, vad gör du?" ungefär varannan minut. Jag orkar inte just ikväll. Luften har liksom gått ur mig.

Det har blivit en del sena kvällar sista tiden. Vi fastnar ofta i, förvisso bra och nödvändiga diskussioner om husets och vår framtid när vi ska sova. Men det gör att klockan springer iväg. Lägg till två mammiga barn som båda vill lägga närmast mig i sängen om natten och dessutom en stor vecka 27-mage som gör att det finns ungefär en sovställning som är skön. Är det något som jag har märkt av under den här graviditeten så är det just mitt behov av sömn. Utan den så orkar jag inte med mig själv. Då blir jag gnällig och grinig och totalt oförmögen att hantera de situationer som uppstår i familjelivet. En jätterolig mamma och sambo. Verkligen.

Nu ska jag ta mig an mina måsten innan jag hoppar i säng snabbt som attan. Det är nog det enda botemedlet för denna fantastiskt osympatiska småbarnsmorsan. Jag ska somna med I-morgon-är-en-annan-dag-klyschan på repeat och faktiskt så tror jag redan nu på det. Det är ju trots allt en helg på ingång och den kommer att bjuda på trevligt sällskap och bebissnos hos nybliven trebarnsfamilj. Spännande att höra om deras första intryck av vardagen som snart väntar oss. Tre månader kvar imorgon.

Nattinatti

Long time no see. Den lilla tiden jag har om kvällarna som jag brukade blogga på ägnar jag just nu åt ett annat projekt. Ett projekt som har stulit min energi och uppmärksamhet hela året. Det handlar om hus och hem. Inte helt oväntat börjar vi känna oss trångbodda när vi nu väntar vårt tredje barn, men hur vi ska lösa det??? Ja ni, som vi har klurat och fortfarande klurar på det. Men mer om det i ett annat inlägg. Nu ska jag släppa en bildbomb från förra veckans semester i Branäs. Vi var ett härligt gäng på 15 personer, varav sju barn mellan 1 och 5 år. I samma stuga. Men det gick hur bra som helst och var precis lika roligt som det alltid är när vi hittar på något tillsammans.

Sitter på Arlanda och har väl en dryg timme att spendera innan det bär av hemåt efter en heldag i Uppsala med projekteringsmöte. 04:40 stod klockan på imorse och det känns. Under den här graviditeten har jag liksom inga som helst reservlager att plocka av. Mitt humör följer väldigt tydligt hur jag tar hand om mig själv med sömn, mat och aktiviteter. Jag är väl lite dålig på att prioritera mig själv emellanåt. Igår var jag dock på väg i säng klockan nio, men kom då på att jag hade glömt att skriva ut flygbiljetten! Bra där. Så det var bara att kasta sig iväg till mina föräldrar och fixa med det, vilket såklart krånglade. Det roliga är att jag i fredags, när jag gick hem från jobbet sa till mina kollegor att det känns för bra. Jag hann liksom med allt och blev klar till dess att jag skulle iväg och hämta barnen. Det brukar inte hända. "Jag måste ha missat nånting" sa jag. Jodå, nog hade jag rätt i det. Men jag får väl vara glad över att polletten ramlade ner tillslut, om än i senaste laget.

Det var riktigt vackert imorse när vi passerade molntäcket på väg upp i luften samtidigt som solen letade sig fram. "Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå" nynnade jag länge för mig själv. Nog är det väl så ändå.

Vi har för övrigt haft en febrig tjej hos oss i helgen. Tycker ändå att det var bra gjort att hålla ut tre veckor på förskolan innan första sjukdomen kom. Inte ofta hon vill ligga och mysa på oss annars. <3 Idag har hon dock enligt rapporter hemifrån varit pigg och feberfri så det verkar inte bli någon utdragen historia. Skönt.

Tack och hej och ha en bra vecka!

Att mötas av synen av dessa två som hamrar på fönstret och ivrigt ropar mamma så att det hörs ända ut. Det om något är väl lycka.

Måste för övrigt lägga in en minnesanteckning. Isac 3,5 år. Vi rabblade berättelsen om apor som retade krokodilen. "Du kan inte ta oss" säger man en bit in i berättelsen. Men krokodilen får tag på en apa och så blir aporna allt färre för varje gång man drar berättelsen. Tillslut är det bara en apa kvar och av ren vana säger jag även denna gång "du kan inte ta oss." Isac säger då, lite högre: "Du kan inte ta MIG. Det är bara en apa". Okej, just det. Förlåt mammas grammatiska misstag. Svensklärare nästa?

Isac ville också att jag skulle åka rutchkana på kudden nerför soffan. Jag sa att jag var för stor, varpå Isac konstaterade: "Det ryms stora rumpor här".

Isac har förövrigt börjat svara "japp" på frågorna vi ställer. Ingen tvekan var det kommer ifrån i alla fall då jag kom på mig själv med att använda precis samma svar på jobbet flera gånger idag. Jaaapp.

Nu ser jag knappt vad jag skriver längre och jag borde ha somnat för åtminstone en timme sen. Med andra ord säger jag nu nattinatti

Fredag. Jamen hur underbart är inte det ordet. Fredagsmys. Harmoniskt, mysigt och alldeles underbart. Jag skulle sluta senast halvtre och hämta barnen. Jag funderade på om vi skulle åka till badhuset. Eller skulle vi handla och göra i ordning en middag innan Andreas kom hem. Eller kanske städa. 

Halvtre var jag inte klar på jobbet, rusade ändå iväg tjugo i tre. Kom till förskolan med några minuter till dess att båda skulle vara hämtade och på väg hem. Lovis var klängig och Isac ville inte gå hem varpå jag fick bära båda på samma gång för att överhuvud taget komma ut i hallen där påklädning väntade. Och det tog sin tid. Svettig, varm och gravid satt jag på det sandiga golvet medan båda två sprang runt och inte var särskilt medgörliga. Kom tillslut iväg. En barnvagn, två barn och en cykel skulle jag få med mig hem. Detta utökades på omvägen hem till en barnvagn, min cykel och en barncykel som vi plockade upp i mormor och morfars trädgård. Halvfem var vi hemma. Två trötta barn efter första veckan med förskola varje dag från halvåtta till tre.

Det fick bli korv och makaroner till barnen. Snabbast möjliga för at få i dem lite energi. Hjälpte föga. Isac var fruktansvärt upprörd över att Lovis fick D-droppar före honom. Nej, Isac behöver inte D-droppar, men vill smaka då och då. Som idag. Men att Lovis fick först hade han svårt att komma över. Många tårar. Lovis vägrade sitta i sin stol utan skulle prompt sitta i tripp-trapp-stolen bredvid Isac. Och har hon bestämt sig så har hon. Sedan hängde jag och barnen i soffan i en halvtimme framför TV:n, lika trötta alla tre medan Andreas röjde så gott han kunde. Sedan var det läggdags för våra trötta små varelser.

Nu har jag och Andreas precis slukat en varsin lyxig pizza från Vedugnen som jag hämtade medan Andreas la barnen och vi är väl i princip redo för att däcka vi också. Men lite filmmys ska vi nog hinna med först. Det är ju trots allt fredag. Även om vi inte hann till badhuset, lagade en underbar middag eller storstädade huset så är det faktiskt fredag. Typiskt mig att bygga upp dessa bilder om hur dagen ska bli och hur mycket vi ska hinna med och hur mysigt det ska bli. Jag menar, för två veckor sen köpte jag jäst. Jag tänkte att jag skulle hinna baka bullar trots att jag skulle vara själv med barnen hela den helgen och visste att jag behövde sätta mig och jobba så fort jag fick tid över. Men hallå, trodde jag verkligen att jag skulle hinna baka när jag stod där i affären? Lite väl optimistisk emellanåt.  

Nåja, jag börjar på något vis förstå uttrycket "mitt i livet". Och även om det är slitigt så har det sin charm. Jag känner mig på något vis lite oövervinnlig när jag gravid med lillasyskonet går mot förskolan på mornarna och drar barnvagnen med våra två i med ena handen och med den andra handen leder jag cykeln. Jag känner mig stolt och jag känner mig lycklig. Skit samma om denna fredagkväll inte blev som jag hade tänkt. Jag har det rätt bra ändå. Mitt i livet.

Bild från sensommaren 2013. Inte visste vi då att vi bara några månader senare skulle ha en femte familjemedlem växandes i magen. <3

Lovis och Isac närmar sig ett och ett halvt respektive tre och ett halvt år. För varje dag som går blir de allt tightare, men samtidigt blir det så tydligt att de är olika individer. Och det är häftigt! Jag trodde att jag var ödmjuk med vårt första barn och att jag förstod att barn är och förblir olika oavsett hur vi gör som föräldrar. Men efter att ha fått vårt andra barn får jag nog erkänna att jag hade en bit kvar. Vi kan inte göra på samma sätt med Lovis som vi gjorde med Isac. Det som var rätt för honom är sällan rätt för Lovis. Det ska bli så spännande att se vem Kompis blir lik. Eller kommer Kompis skapa tredje punkten i en triangel mellan syskonen vad gäller egenskaper. Jag kan knappt vänta på att lära känna Kompis.

Kommer Kompis bli en Lovis eller en Isac eller en mix av båda? Eller en tredje alldeles egen liten individ? Troligtvis det sistnämnda. Oavsett så längtar vi efter dig, Kompis.

Lovis närmar sig ett och ett halvt och det börjar komma ord. Mamma, pappa, hej och mea=mera är väl de mest frekventa. Och så "nej" förstås. Det får vi höra ofta samtidigt som hon skakar på huvudet. Annars märks det att hon härmar mycket nu. Mia=kusin E, bäbä=äpple, kätta=klättra, oppa=hoppa är väl en del av de ord hon brukar härma. Hon är så medveten om allt i sin omgivning och snappar upp det mesta. Det finns liksom inget som går henne obemärkt förbi. Hon ser allt och finns det något på bordet som hon vill ha så ser hon till att göra oss uppmärksamma på det med rejäla gester och massa prat/gap.

Hon ska göra som Isac och har ingen som helst förståelse för att det skiljer två år emellan dem. Hon har en stark vilja och talar om när det inte är något som passar eller om någon tar något ifrån henne som hon vill ha. Hon är kräsen i maten. Pasta, frukt, korv, blodpudding och smörgås är favoriterna. Pannkakor är ingen höjdare. Hon sover sådär om nätterna och nästan uteslutande hos oss. Det är inte så att hon är direkt vaken, men hon sover oroligt och kan gny och gnälla i sömnen, vilket väcker mig titt som tätt. Och om någon av oss går upp ur sängen för att till exempel gå in till Isac så blir hon vansinnig och gråtar högt. Mamma och pappa ska vara nära. Punkt.

Hon är oftast som en liten solstråle när vi lämnar henne hos nära och kära. Hon showar och charmar utan dess like, gärna i sällskap av Isac, men också på egen hand. Hemma i vardagen är det oftast lite mer kläng på mamma och pappa och det är ofta lite kämpigt och stressigt att föröka laga middag om bara en av oss föräldrar är hemma. Hon tycker om sånger och berättelser med rörelser och är riktigt duktig på att härma rörelserna. Hon är kärleksfull och tycker om att kramas och pussas. Närhet är och har alltid varit viktigt för henne

Älskade lillasyster, är en underbar liten tjej som förstår så mycket och vill så mycket. Du tar för dig så av omvärlden och det är häftigt att följa dina framsteg.

Isac närmar sig tre och ett halvt. Han är egentligen inte särskilt trotsig. Inte så som jag föreställer mig trots i alla fall. Han skriker inte och slänger sig inte på marken. Det är väl snarare surläpp och förorättad min och en spagettikropp som liksom inte bär honom om vi vill att han ska ta sig från A till B mot sin vilja. Han är ruggigt envis och det är noga när det t.ex gäller vilka tallrikar och glas som ska stå på bordet och han vet preciiiis vad Lovis ska ha. Lyckligtvis bryr sig inte Lovis om att Isac byter ut hennes blåa glas mot ett grönt mitt i måltiden. Appropå mat, det är inte dirket mycket som går hem hos herrn nu inte. "Rent" ska det vara. Ingen sås! Det mesta i kyckling-, fisk- och köttväg dissas. Korv går hem liksom gröt, frukt, yohurt, smörgås, pasta, ris, matlagningsyoghurt, creme fraiche, gurka, majs, pannkakor, blodpudding. På förskolan däremot äter han det mesta, så vi är inte direkt oroliga utan låter honom plocka av det han vill här hemma nu och hålla en god stämning istället för att tjafsa och tjata. Förhoppningsvis vänder det såsmåningom.

På förskolan trivs Isac riktigt bra. Från att tidigare ha varit lite av en ensamvarg är han nu med i ett gäng om fyra kompisar. De leker mycket med djuren tillsammans, vilket är Isacs favoritsyssla. Dinosaurier tar allt större plats såväl på förskolan som hemma och han har stenkoll på bland annat "triceratops". "Två horn mellan ögonen och ett på nosen" förklarar han ivrigt. Han räknar allt han kommer över såsom taggar på gaffeln, fingrar, mat och gatubelysning på vägen hem från förskolan. Han räknar upp till 30 och kan alla bokstöver, stora som små. Han vet vilka fyra bokstäver och i vilken ordning de sitter i namnet Isac. Idag hade han visat sin pedagog att hans smörgås såg ut som en triangel. Han jobbar med höger och vänster och har rätt 8 av 10 gånger.

Han vill gärna hjälpa när vi lagar mat och städar. Att få spraya rengörningsmedel i badrummet är nog bland de roligaste, men han är även en hejare på att dammtorka. Han är mån om sin syster, men blir också allt tuffare och mer hårdhänt och vi får säga ifrån titt som tätt. Han har börjat sjunga tillsammans med oss, vilket är helt underbart. Han är totalt fast för Diego och varvar emellanåt med Dora. Två väldigt pedagogiska barnprogram som varvar svenska och engelska, jobbar med färger, former och siffror och bygger in en hel del fakta om djur som Isac suger åt sig som en svamp av.

Han har koll på att jag har en bebis i magen och brukar visa mellan händerna hur stor (liten) den är. Han har fortfarande blöja, men det märks att han blir allt mer redo för att klara sig utan. Han måste bara välja det själv, annars kommer vi ingenstans. Tjatar vi går det åt fel håll. Han sover okej om nätterna, men vaknar väl oftast nån gång per natt och saknar ett gosedjur eller så kommer han in till oss. Han pratar så mycket nu och beskriver och återberättar. Ordförrådet är stort och det är så underbart att konversera med honom om stort och sått. Han frågar om lov på sitt eget lilla vis. "Får man göra det?" Svarar jag nej försöker han med: "Mamma säga jo istället".

Älskade storebror, du är en underbar kille med ett stort hjärta och det är så härligt att ha dig vid vår sida.

Har börjat andas igen efter en intensiv period fylld av för mycket jobb och inskolning av Lovis, vilket såklart har varit desto roligare. Lyckades dock verkligen tajma den mest hektiska veckan på jobbet med inskolningen vilket resulterade i en hel drös med övertid. Nu är det lugnare och jag känner mig mer harmonisk och är nog en trevligare sambo än förra veckan.

Inskolningen har egentligen gått precis som förväntat. Lovis har hängt mycket på mig och Andreas men tagit allt större lover varje dag. Hon grät och skrek mamma när jag lämnade henne för första gången i fredags. Hjärtskärande. Då fick hon vara själv en timme innan Andreas kom och åt lunch och vilade med henne på förskolan. Igår var jag med ett par timmar innan jag lämnade henne och då var det åter tårar och rop efter mig. Men det gav sig innan jag ens hade fått på skorna. Idag var hennes första riktiga dag. Hon klamrade sig vid mig vid lämningen och var ledsen, men det gav sig återigen snabbt. När Andreas hämtade henne berättade personalen att det hade gått över förväntan och hon hade varit som en liten solstråle. Så underbart att höra. Hon hade dessutom fått vara en sväng till Isacs avdelning och leka med honom och han hade tagit så väl hand om henne. Underbara godingar.

Som kompensation för mitt bristfälliga bloggande bjuder jag här på en hel drös med bilder från helgen. Vi hängde med kusin E och föräldrar i nästan ett dygn. Korvgrillning i Sannaskogen med efterföljande lek, middag och melodifestival, spel och ytterligar bus morgonen därpå. Trots att man bor i samma stad kan man faktiskt övernatta hos varandra. :)

Puss och hej från oss.

Andreas har gett sig av mot Dalarna. Vasaloppsstafetten väntar i morgon och Vasaloppet på söndag för hans del. Med andra ord är det jag och mina små på egen hand hela helgen. Imorgon får de dock sällskapa med farmor och farfar medan jag jobbar. Och på tal om jobb. Det är verkligen fullt upp just nu. Jag har därför för andra kvällen i rad suttit någon timme här hemma efter att barnen somnat. Och jag inser att datorn får följa med hem även under helgen. Hur jag nu ska få så mycket tid över när jag är själv med mina små!? Men det får lösa sig på något sätt. Jag måste helt enkelt få lite gjort. Lite halvtaskig tajming att det är inskolning av Lovis nästa vecka när jag har jättemycket på jobbet. Jag hade tankar på att jobba lite extra under helgen redan innan jag kom på att jag dessutom kommer att vara föräldraledig ett par dagar nästa vecka. På den nivån är det. Heja mig.

Och egentligen är det här det sista jag behäver just nu. Jag är trött och skulle egentligen vilja somna samtidigt som barnen. Sista veckan har jag känt mig sliten, lite lätt illamående och lättirriterad. Jag har blivit ordinerad sedan tidigare att börja med järntabletter nu när halva graviditeten har passerat då värdet var lite lågt redan i början av graviditeten. Hoppas att det kan ge lite effekt. De senaste dagarna har jag även blivit lite trött på kolhydrater. Ni vet när man känner att man har ätit alldeles för mycket bröd? Så känner jag så gott som dygnet runt just nu och det enda bröd jag äter är en till två skivor vid frukosten på jobbet. Jaja, det har väl säkert något med graviditeten att göra det också.

Men allt är inte stress, trötthet och klagan. Jag har det egentligen rätt bra, jag vet. Men det skulle inte göra något att få lite mer energi. Jaja, om fem-tio år så kanske jag har blivit människa igen. #Livetsomsmåbarnsförälder

Nu ska jag se klart En clown till kaffet innan jag stupar i säng.

Kram från mig och Kompis som härjar i magen. Nog är hen värd all trötthet i världen. Det är lätt att glömma bort vad tröttheten, foglossningen och den redan tjocka och klumpiga kroppen faktiskt ska resultera i. En ny individ att följa och beundra. Ett syskon till Isac och Lovis. Ett barn som är hälften jag och hälften Andreas. Det är rätt fantastiskt ändå. Det gäller bara att påminna sig om det ibland när vardagen tar över lite för mycket.

Nattinatti