mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Tankar

Av Malin - 22 april 2015 20:36

Sitter och kollar på "Nya arga snickaren". Nog saknar jag Anders Öfvergård. Men det är väl en vanesak. Tänker på när programmet startade för många år sedan. Det var veckans heligaste timme för mig och Andreas. Det var så skönt mitt i vår egna renovering att se andra som hade det än värre. Jag ser framför mig hur vi ligger hopkrupna i sängen i vårt lilla rum i källaren och tittar på TV:n och skrattar åt andras kaos. Det känns så avlägset. Hela renoveringen känns avlägsen. Det livet överhuvud taget. Inga barn, massor av träning och än mer renovering. 


 


 

Härliga minnen.


Det är så galet när man tänker på det. Hur livet förändras, utvecklas, tar nya vägar. Det är en sån slump. Det är så små saker som liksom knuffar in oss på olika stigar. Och det är rätt häftigt. Nu står vi inför ännu en utmaning. Ännu en prövning. Det sägs att renoveringar och barn är det som sliter mest på ett förhållande. Vi har klarat det bra hittills. Nu kastar vi oss in i ett nytt test. Jag tror inte att vi kan gissa hur mycket jobb det faktiskt kommer att innebära. Både under bygget och när vi väl får flytta in. Men vi längtar efter att ta tag i det. Och vi båda vill det här så gärna. Även om det skrämmer oss. Det är ett stort projekt. Det är mycket pengar. Det är mycket tid. Jag har sagt det förr och vi säger det om och om till varandra. Det är tur att vi är lika nördiga. Att vi orkar sitta timme efter timme och nöta detaljer. Att vi sitter med ritningar tills ögonen går i kors. Att vi googlar, drömmer och fantiserar om vårt bygge ungefär hela tiden. Det finns ingen annan som jag vill dela det här med. Den här resan kommer att bli krävande, men fantastisk. Och sedan igår finns vår bygglovsansökan hos kommunen! Vi är på gång.

Av Malin - 23 juli 2011 21:37

Jag har under dagen funderat på en passande statusuppdatering för facebook, men jag finner helt enkelt inga ord. Luften går ur mig fullständigt. Sjukt, galet, fruktansvärt. Hur sjutton fungerar man om man lugnt knallar runt på en ö, utger sig för att vara polis och sen bara dödar. Dödar, dödar, dödar. Inte bara en. Inte två eller fem. Utan mer än 80 personer. Segerrop och jubel och sen döda några till och så några till. Och sen ytterligare några till. Jag förstår inte. Jag förstår verligen inte. Helt absurt. Helt ofattbart. Helt jävla åt helvete är det.


Det är dagar som dessa som jag bara vill ta med mig min familj och mina närmaste till den djupaste hålan i skogen och aldrig mera komma ut. Glömma bort all ondska som finns i världen. 


Min störtsta bävan är hur världen ska se ut när Isac växer upp. Vad han ska behöva vara med om. Just i dag förstår jag inte hur mina föräldrar lät mig resa runt i Asien i tre månader. Just idag förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna låta Isac åka någonstans eller ens lämna huset överhuvudtaget. 


Men jag vet att det går över, inte helt, men tillräckligt för att inse att det inte bara finns ondska i världen. Men också att ödet inte går att styra över. Och att livet är skört. Som en eld som vi aldrig kan veta när den kommer att släckas.


Men aldrig någonsin ska någon annan bestämma när lågan ska slockna. Aldrig någonsin ska någon kunna avgöra när ditt eller mitt liv inte längre ska levas. Aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.


Mitt hjärta och mina tankar är hos de drabbade.


Min ilska, min frustration och min avsky skickar jag till den skyldige och hoppas att min och alla er andras illvilja för denna massaker på något sätt når fram till honom och alla andra som tror att de har rätten att bestämma när våra liv inte längre är värda att levas. Hur kan någon någonsin tro det?


Jag förstår inte.


Av Malin - 9 juni 2011 20:30

Efter lunch med klassen på Pasha åkte jag och Isac vidare till Hammarö för studenfirande. Vita mössor och sprudlande glada studenter tog mig tillbaka sex år i tiden. För vilken dag det var. Från morgon till sena natten. En helt fantasitkst underbar dag var det. Jag minns när jag stod inne i skolan, med tårar i ögonen, i väntan på att just vår klass skulle få springa ut. Äntligen, var känslan, men rejält uppblandad med vemod. Jag hade sett fram emot den dagen så länge men stod där och då och undrade vad jag skulle se fram emot sen. När den fantastiska dagen var till ända. Vad var då nästa hållplats i livet?


Nu vet jag. Att få bli gravid. Få möta Isac. Få se honom växa upp. Familj. Hus. Vänner. Det finns så många glädjeämnen. Så många tillfällen att stanna upp och njuta av livet. Så många hållplatser. Att man inte gör det oftare. Bara tar en paus, stannar upp och njuter av vart man är, här och nu.


 

Carpe Diem

 

  

Av Malin - 31 maj 2011 20:14

Idag blev det officellt att Västerstrand inte har lag till att spela kvar i damallsvenskan. Vilket inte är någon nyhet för mig personligen, men det blev lite mer verkligt nu när det var med på Värmlandsnytt. Det har känts hopplöst rätt länge och att hitta någon lösning har känts långt borta. Förhoppningen är att lite yngre tjejer som inte velat spela i allsvenskan ska få upp suget och fylla på den jättetunna truppen om det blir spel i division ett istället. Vad gäller mig själv vet jag inte. Jag vet inte alls. Eller ja, jag vet att jag är tveksam. 


Nu ska jag älta lite och skriva av mig om mina tankar så för er som inte är  intresserade så tipsar jag er om att hoppa vidare till nästa blogg.


För tre-fyra år sedan så slutade jag med innebandyn för att satsa helt på bandyn. Jag tycker bandy är en helt fantastisk sport. Men jag kände att jag inte var så bra som jag skulle kunna/ville vara. Jag hoppades att en storsatsning skulle göra susen. Och nog gjorde jag framsteg. Jag fick åka på ett landslagsläger och jag var lagkapten förra året. Men det har ändå varit något som saknats. Jag har haft jättekul med mina lagkamrater och trivdes som lagkapten och att vara drivande. Men jag behöver inte ens en hel hand för att räkna hur många matcher jag har klivit av planen och varit nöjd med min insats. Och då tänker jag på de fyra senaste säsongerna. Det har slitit. Jag har kämpat och kämpat, men de kraven jag har haft på mig själv och vad jag vill prestera under matcherna har inte minskat. Det har inte blivit bättre. Och jag orkar inte kämpa längre. Jag vill bara ha roligt. Jag vill inte lägga fyra-fem kvällar i veckan på träning i det läget jag är i nu för att nå upp till mina egna förväntningar. Jag vill bara slappna av. Göra det jag känner för och inte ha några måsten från vare sig någon annan eller framför allt från mig själv. Nej, bandyn lockar inte just nu. Jag vill inte spela för någon annans skull längre. Som i vintras. Jag fick inte ut mycket av att spela i den dåliga formen jag var i. Men jag visste vilket läge VAIK var i och ställde upp. Jag tror inte att jag klarar av det ett år till. Men risken finns att det kanske inte ens finns lag till divison ett och det tynger mitt samvete att lämna laget i det läget dem är i. Det hade varit en sak att lämna ett lag med en stark, bred trupp. Som det är nu så blir det så mycket svårare. Men nu måste jag få göra det som gynnar mig. Det är dags att tänka på vad jag vill. Även om det känns tufft. Det känns som jag lämnar ett sjunkande skepp även om jag innerligt hoppas att det inte är så. Det känns som att jag ger upp. Gör jag det? Laget före jaget har alltid varit självklart för mig. Men inte längre. Eller kanske, fast på ett nytt sätt. Mitt lag består numera av mig, min sambo och min son. Och det laget betyder allt för mig. Och ska vi må bra så måste jag tänka på mig själv och vad jag skulle må bra av för att kunna sprida glädje och harmoni i "mitt lag". Och i den bilden finns inte bandyn med längre. Hur hemskt det än känns.


Innebandyn lockar däremot. Det ska jag erkänna. Det finns ett lag med några gamla godingar som jag tränade med ett par gånger i våras. Division 3. Matcher i Värmland. Jag har inte sagt ja till spel, men heller inte nej.


Det här var inte igår. Dryga nio år. Inte klokt va tiden går.  

Jag kan grubbla över det här hur länge som helst och jag har gjort det hur länge som helst. Jag har saknat glädjen i spelet och att njuta på planen och kunna vara nöjd med vad jag presterar för länge nu. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet inte om lösningen heter innebandy. Men såvitt jag minns så trivdes jag på planen när jag spelade innebandy. Jag hade roligt och njöt av att spela match. Det är det jag saknar.

 

Till er som har kommit hit ner. Tack för att jag fick skriva av mig mina tankar. Ibland är det lättare att förstå vad jag tänker när jag skriver! Och ja, det är ett I-landsproblem, men det tar upp stor del av mina tankeverksamhet.


Så vad jag gör i höst förutom att plugga och ta hand om min familj får vi se. Jag ska försöka stänga av tankeverksamheten ett tag och låta hjärtat bestämma. Det brukar vara det bästa.


Av Malin - 15 april 2011 21:06

Ja, den sista veckan har tyvärr kantats av sjukdomar. Isac var först ut med hög feber förra helgen, troligtvis på grund av vaccinationen tidigare den veckan. Han och Andreas blev sedan dåliga i början av denna vecka. Isac förkyld och kletig i ögat, men han piggnade till på ett par dagar. Andreas däremot har haft feber sen i tisdags och idag när vi kom hem mätte temperaturen 39,9... No fun. Men jag verkar klara mig undan. Igen. Konstigt det där. Och vad jag ska skriva nu kanske låter ännu konstigare. Men jag önskar nästan att det vore ombytta roller för jag är totalt urkass på att hantera situationen som den är nu. Jag brukar tycka det är jobbigt när A är sjuk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är jag van vid att Andreas alltid är den starka och att han tar hand om mig eller så är jag bara pinsamt egoistisk och vill att det alltid ska handla om mig. Att det ska vara synd om mig. Jag vet verkligen inte. Ingen som helst aning. Vi har diskuterat det här ett flertal gånger när A har varit dålig, för det stör mig verkligen att jag reagerar som jag gör. Jag försöker i början förklara bort hans symptom och på något sätt förneka att han håller på att bli sjuk. Varför? Jag vet inte!


Och nu när han är sämre än vad han nån gång har varit under vår tid tillsammans så håller jag på att stressa sönder och kan knappt äta nåt jag heller. Och nej, jag tycker absolut inte synd om mig själv nu. Men jag skulle bra gärna vilja förstå varför jag reagerar som jag gör! Och jag skulle bra gärna vilja att A:s feber sjunker under natten. Jag tycker inte om att se honom så här dålig... Jag vet att det knappast är någon fara, men jag blir ändå orolig och har inte kunnat låta bli att fråga A om han blir frisk igen. Som ett litet barn typ. Bläh. Jag är verkligen urkass på att hantera detta...


Bröllopet i Göteborg imorgon är givetvis inställt. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Nu ska jag läsa lite i min bok och hoppas att jag kan koppla bort A:S feber så att jag slappnar av och kan äta lite kvällsmat och sedan försöka somna. Isac, vår lille Solstråle, sover redan gott i sin säng.


Nattinatti mina vänner

Av Malin - 8 april 2011 22:13

Totalt dagförvirrad. Var så säker på att det var den 9:e idag och därmed Isacs halvårsdag. Han fick till och med ett paket i morse. Andreas hakade på och vi pussade grattis på vår son. Såg först i eftermiddag att det bara var den 8:e idag! Haha, hur kunde det bli så?


Inte har vi kommit iväg till Gävle än heller. Vi har en liten kille som har feber för första gången. Om det beror på vaccinationssprutorna han fick i tisdags eller om det är en förkylning har vi inte riktigt klurat ut än, även om BVC tror på det sistnämnda. Men lite extra gnällig och klängig har han av förklarliga skäl varit under dagen och packningen har därför inte gått jättefort. Vi beslutade oss för att åka i morgon bitti, istället för att stressa iväg och komma fram sent ikväll. Känns som ett bra beslut!


För övrigt önskar jag att jag kunde hitta en printknapp till min hjärna. Tänker så det knakar och får fram lite olika idéer på hur vår uteplats ska se ut, men det är så himla svårt att tyda dem! Skulle vilja skriva ut mina inre bilder och studera dem lite närmre! Sitter med papper och penna och försöker skissa så gått det går, men en direkt utskrift från knoppen hade faktiskt inte varit fel. Vart sitter den!? Detta får bli veckans projekt i Sälen då vi har lite tid över. Inte hitta knappen, för det tar nog längre tid än en vecka... Men att utforma vår uteplats. Vi hade en snickare på besök igår och han sådde lite nya frön vad gäller uteplats och nu går min hjärna på högvarv för att få till en lösning som passar just oss. Kunde inte somna igår för alla idéer som var tvungna att bearbetas. Som jag sagt tidigare. Det enkla är sällan lösningen för oss.


Nej, nu blir det att sova. En tidig morgon och en tidig avfärd till Gävle väntar. Och så Isacs halvårsdag förstås! För visst är det den 9:e i morgon!? :)


Natti natti




Av Malin - 24 januari 2011 22:35

Ja, för tillfället är jag det. Ledsen för andras skull. Och att inte kunna hjälpa, inte kunna påverka. Bara försöka finnas där. Vara ett stöd. Det är så fruktansvärt maktlöst att stå vid sidan. Nej, nu får lyckan vända! 


  

Av Malin - 9 december 2010 23:01

För två månader sen låg jag i en säng på bb med vårt lilla mirakel bredvid mig i sängen. Vi fick aldrig en sån där liten vagn till Isac vilket jag reflekterade över först morgonen efter då alla andra kom till frukosten med sina små bebisar i vagnar, medan vi gick och bar på vår goding. 


Det var så mycket som var nytt det där första dynget. Vi kom på mitt i natten att vi kanske skulle byta blöja. Inte för att vi trodde att det hade hänt nåt, med tanke på att han inte hade ätit så mycket. Så vi fick en smärre chock när vi upptäckte att blöjan var proppfull med något svart tjäraliknande klegg. Jag funderade helt ärligt på om saker hade kommit ut ur hans mage som inte borde ha kommit ut. Men det var inget annat än beck, helt normalt tydligen. Likaså fick Andreas springa ut och få tag på någon sköterska för att fråga om vi borde väcka honom och ge honom mat. Han hade ju inte ätit på jättelänge. Men vi fick då reda på att nyfödda sover i princip ett helt dygn efter förlossningen och inte behöver äta mer än vad de gör precis när de har fötts.


Under graviditeten är man så fokuserad på just själva graviditeten och förlossningen. Man läser på massa om båda delarna och förbereder sig mentalt för att klara av det. Men sen tar det liksom stopp. Jag tror helt enkelt inte att man orkar ta in mer just då. Fokuset ligger på att klara av förlossningen. Så var det i alla fall för mig.


Jag fick inga tårar i ögonen när Isac precis hade letat sig ut. Jag hamnade i en egen slags värld. Jag var nöjd, lättad och glad över att jag hade klarat av det. Jag minns att jag tittade på sköterskorna som torkade av Isac och klappade honom lite lätt på ryggen och undrade liksom vad som skulle hända härnäst. Vad är det vi väntar på. Just det, skriket. Det tog några sekunder till och så kom det. Skönt. Andreas har berättat i efterhand att han flera gånger sa hur söt och fin han var, men att han inte fick någon respons av mig. Jag minns inte det. Jag var nog mer omtöcknad än vad jag förstod då. Mer tagen av vad jag hade klarat av än av Isac. För det var ju det som jag hade fokuserat på i nio månader. Att klara av förlossningen. Det tog mig ett par timmar innan allt hade sjunkit in och jag kunde njuta till fullo av Isac och inse vad vi hade åstadkommit. Jag och Andreas.


För mig är förlossningen fortfarande ett positivt minne. Jag tycker det är så häftigt hur kroppen fungerar. Det är en riktig adrenalinkick att föda barn. Och redan ett par minuter efter att allt var över tänkte jag att jag skulle kunna göra om det här dagen efter (något jag inte riktigt kände att jag hade lust med 24 timmar senare när allt var ömt, svullet och svidande). Men fortfarande, jag är inte det minsta rädd att göra om det. Klart det gjorde ont, fruktansvärt ont. Sådär ont så att man inte vet vart man ska ta vägen. Men vad är dessa ynka timmar av smärta, jämfört med så många underbara timmar vi hittills har fått och kommer att få med Isac? Det finns inget bättre. Absolut ingenting!


Grattis på tvåmånadersdagen Isac. Vi älskar dig.


  

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards