För en timme sedan vinkade jag av mina tre familjemedlemmar. De har packat in sig i bilen och är på väg till Långberget. Där väntar farmor och farfar och några dagars lek och skidåkning i snön. Själv ska jag jobba större delen av veckan innan jag åker upp och gör dem sällskap. Det kommer bli tomt här hemma utan dem. Men jag är ju inte helt ensam. Det blev jag påmind om för en knapp vecka sedan när jag flög till Stockholm för jobb. Jag insåg då att jag aldrig tidigare hade flugit själv och saknade någon att hålla handen vid starten. Jag tycker inte om start och landning och har sedan jag var liten hållt någon i handen i just dessa situationer. Det ligger väl någon form av skrockfullhet över det numera. Men just när jag satt där och kände mig lite ensam var det någon som började buffa och sparka i magen. Hen gjorde mig påmind om att jag minsann inte var ensam. Så jag la en hand på magen och kände Kompis röra sig under hela starten. Och helt plötsligt satt jag och log. Tack lilla älskling i magen. Det behövde jag.

Helgen har annars bjudit på ytterligheter. Begravning och tvåårskalas. En fin begravning för Andreas mormor som hann med att fylla 93 år och få inte mindre än nio barnbarnsbarn. Fantastiskt! Att ta adjö av någon är alltid jobbigt och mina tankar for dessutom tillbaka till den senaste begravningen jag var på. För sju-åtta år sedan rycktes min barndomskompis bort alldeles för tidigt. Vi var bästa vänner till och från under uppväxten, men hade tyvärr tappat kontakten de sista åren. Begravningen var nog en av de tuffaste upplevelserna som jag har varit med om och tankarna på den igår fick mina känslor att välla över både en och två gånger. Det är inte meningen att livet ska ta slut efter tjugo år. Det är verkligen inte meningen. Gammelmormor K och mina fina A: Jag hoppas ni har det bra där ni är nu. Ni saknas oss.

Och idag var det då alltså dags för kalas. Det var kusin E som hade fyllt två år och skulle firas. Isac hjälpte mig ivrigt att slå in paketen och var så glad över att få gå på kalas. Lovis var till en början blyg men följde sedan, i vanlig ordning, efter Isac och kusin E på deras upptåg.

Åh, ni underbara små. Ni har hela livet framför er. Som jag önskar att ni ska skonas från allt ont som finns i världen. Ni är det bästa som finns och jag älskar er över allt annat. Puss från mamma som redan saknar er.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...