Är riktigt trött och skulle vilja sova. Sverige behöver göra tre mål. Jag borde gå och sova. Chanserna är inte så stora. Men. MEN! Jag gick och la mig när Sverige låg under med fyra mål mot Tyskland. Jag har inte förlåtit mig själv för det. Därför sitter jag kvar i soffan och håller optimisten i mig vid liv. Heja Sverige!

Och heja Zlatan! Mååååååål! Nu kör vi! Två till. Kom igen Sverige!

Trött och sliten efter gårdagens migrän och med klockan ställd på 04:15 säger jag nu: Godnatt!!

(Ja, detta var ett tycka-synd-om-mig-inlägg). I övrigt är livet rätt fantastiskt.

- Jag vill bara känna att du är okej med att jag spelar innan jag tackar ja? säger jag till Andreas efter en hel kvälls ältande huruvida jag ska delta i VAIK:s seriepremiär imorgon trots att jag bara har en träning i benen och vi hade planerat en lugn dag tillsammans.
- Ja, det är jag... Det visste vi väl redan från början båda två att du skulle säga ja.

Det verkar som om denna grabben känner mig efter våra snart sex år tillsammans.

Klart jag ställer upp. VAIK - Västerås 14:00, Tingvalla isstadion. Nu kör vi!

Läste just en lång text skriven av en tjej i min ålder. Hon skriver om sin upplevelse av tsunamin i Thailand där hon förlorade sin lillasyster. En upplevelse som ändrade hennes liv radikalt.

Och helt plötsligt kramar det åt om mitt hjärta och det känns lite tyngre att andas. Jag snuddar vid tanken på om det skulle hända mina barn något och jag inser hur enormt mycket jag älskar dem och att jag är beredd att göra vad som helst för att se dem lyckliga.

Min nytillkomna flygrädsla gör sig påmind. Jag tyckte att det var jobbigt att flyga i våras och jag känner mig inte helt avslappnad inför denna resa heller. Jag vet att det är en ologisk rädsla och att jag utsätter mig och barnen för en större risk varje gång vi sätter oss i bilen. Men det är väl den där maktlösheten som i alla fall jag känner i ett flygplan. Och insikten om att om olyckan väl är framme är prognosen sällan god. Nej, jag är inte överdrivet rädd, men jag blir väldigt lättad när planet väl har landat och bromsat in. Då andas jag ut.

När jag blev gravid med Isac blev jag rädd för att åka bil. Jag kände mig endast trygg när Andreas körde. Alla andra körde som bildårar i mina ögon då. Det är väl på något vis som så att när man plötsligt har ansvar för fler än sig själv blir vissa faror påtagligare.

Jag har blivit räddare för att dö - för jag vill så gärna se mina barn leva. Jag vill se dem utveckla sina personligheter. Jag vill se dem skratta och vara glada. Jag vill trösta dem när de är ledsna. Jag vill finnas där.

Underbara små och min finaste A. Jag älskar er. Ni är mitt allt.

Dagarna rullar på skrämmande fort just nu. Vips är det fredag och strax därefter måndag för att ett ögonblick senare vara fredag igen. Galet.

Jag har varit duktig de senaste veckorna på att lägga mig i tid. Det gör skillnad. Och vid de enstaka tillfällen som båda barnen sover natten igenom kan jag till och med känna mig pigg och utvilad när klockan ringer strax före sex.

Men det resulterar ju självklart i att jag får mindre tid över. Mindre tid till bland annat bloggen. Vi har dessutom ett ganska stort projekt på gång som tar upp en hel del av vår tid redan nu. Jag ska berätta mer vid tillfälle.

Avslutat detta spretiga inlägg med suddiga Iphonebilder på Isac, Lovis och kusin E.

Nattinatti

I-landsproblem så det skriker om det. Men måste det gå tre program som jag vill se samtidigt!? Beslutsångest... Kommer väl zappa mellan alla tre och inte hänga med någonstans.

Har busat och härjat och skrattat med mina familj hela eftermiddagen/kvällen. Isac värmde mitt hjärta när han sa "Hålla handen, vännen" till Lovis och tog hennes hand. Underbara små.

Bild från i somras på oss alla fyra. We are family. 

Så himla skönt att vakna och känna sig pigg och utvilad innan klockan ringer. Det händer alldeles för sällan. Det är till och med så att jag går runt och ler här på jobbet. Life is good.

Snälla, underbara små älsklingar - kan ni inte sova så här bra lite oftare? 

Puss /mamma

Så fick jag äntligen en kväll med lite tid över. Vad kunde då passa bättre än att svara på frågor i en hel trekvart? En av de utvalda. Statistiska centralbyrån. Yeay. Men nu har jag gjort mitt. Bra jobbat till mig själv.

Har precis krupit ner under täcket och väntar på min käre sambo. Han har väl förvisso inte tänkt ta kvällen riktigt än, men har lovat att göra mig sällskap en liten stund här i sängen. Jo, jag hör vad det låter som att jag anspelar på, men det är inte det jag syftar på i det här fallet.

Dagarna går i ett och det mesta av konversationerna under dagen handlar om barnen och vardagen. För mig betyder det därför mycket, den där stunden på kvällen när man lägger sig tillsammans och pratar. Det ger mig energi. Att få ligga nära och bara vara med den jag älskar mest av allt. Den stunden på dygnet är ovärderlig för mig. Den stunden fyller mig med lugn och den laddar upp mina batterier.

Därför har jag ikväll beordrat hit min sambo, trots att han inte har tänkt sova än, för att i alla fall ladda batterierna lite grann. Det behövs som småbarnsförälder. Det behövs.