mochamanda

Senaste inläggen

Av Malin - Måndag 27 mars 21:25

Efter månader av stiltje här på bloggen så väcktes plötsligt en längtan till att skriva igen. Jag vet dock inte om vad. Vi får se var vi landar helt enkelt. Jag har under kvällen snubblat in på Resedagboken och hittat våra inlägg från Camp Asia 2008. Så himla roligt att läsa och minnas. Jag skrattar åt varenda inlägg och minns plötsligt allt så tydligt. Den resan alltså. Så kravlöst och så härligt på alla sätt och vis. Take me back.

   

       


Annars rullar vardagen på. Jag tänkte liksom i somras att jag skulle bjuda på bilder från nya huset, men först skulle vi bara bli klara. Ehh, ja, just det. Ni vet, jag tänker mig att bilderna jag lägger upp ska ha samma känsla som när ni öppnar ett inredningsmagasin. Stylat, matchande tavlor på väggen, en filt som medvetet ligger lite nonchalent slängd över fåtöljen, ett nybakat bröd i köket med ett par brödskivor uppskurna på skärbrädan. Jag menar, kommer det någonsin att hända? Och när ska jag få upp tavlor på väggen? Jag, eller just det, förlåt, VI har en vision om flera av rummen. Men tiden. Ja, det här med tiden. Ibland handlar det just bara om att få vardagen att rulla och då händer det liksom att en tavla på väggen inte känns lika prioriterat som att få fram mat på bordet. Och för dem som undrar: Nej, vi har fortfarande inte valt någon bänkskiva till vår köksö. Men vi funderar. Ibland. Och vi har bestämt oss. Flera gånger till och med har vi bestämt oss. Men så kommer vi inte till skott och vips har vi ändrat oss igen. Vi kan väl säga som så att vi värker fram beslutet. Snart så, mina vänner. Snart så.


Och mer då? Jo, just nu brottas vi tydligen med en flugfobi här hemma. Min syrra skrattade härodagen åt mina barns konstiga rädslor. Det var innan flugfobin (som alltså är helt seriös, men så dum att jag blir arg och försöker skälla bort rädslan. Fungerar sådär. Jag vet). Men samtliga mina barn har även varit rädda för människor utklädda till figurer. Vi fick fly från Bamseteatern på Kolmården för ett par år sedan då Lovis blev totalt hysterik. Isac fick gå över till en annan avdelning när de fick besök av någon utklädd varelse på förskolan (också ett antal år sedan) och Molly fick Andreas köra hem från Leo´s lekland eftersom hon var så fruktansvärt rädd för Leo. På riktigt. Alltså va? Fåglar har också varit totalt livsfarliga. Det är inte lätt alla gånger liksom.


Som tur var så var det ont om flugor när vi hängde på Museiparken igår efter barnens önskemål. Sol och värkänslor de´luxe. Vi var knappast ensamna, men hade det himlans mysigt ändå. Och det verkar som att störst och minst var de som fångades mest av kameran.

         


Och nu vaknar visst barnen en efter en däruppe. Troligtvis för att jag sa till Andreas att kvällens läggning var den smidigaste på typ hela året. Ungefär som att jag skanderade på jobbet att Andreas alltid åker dit när det handlar om feber och förkylningar, men inte jag (jag tar magsjukorna) för att två dagar senare ligga däckad i något influensaaktigt. Att jag aldrig lär mig!?


Time flies. Nu ska jag runda av och gå upp till min flugrädda dotter som inte vill vara ensam. Och för övrigt. Hur botar en ens en flugfobi!?


Nattiatti

ANNONS
Av Malin - 21 november 2016 07:37

Så fick vi tillslut lite tid, men framförallt kraft att ta tag i groventrén. Det är liksom svårt att begära av barnen att hänga upp sina kläder när det inte finns en endaste krok. Och inte var vi vuxna så mycket bättre heller. Förebilden såg därför ut såhär:


Att hitta ett matchande par skor kunde var en utmaning. Men en vecka senare har vi äntligen en funktionell och rymlig groventré:

Så. Himla. Skönt. Äntligen lite ordning och reda. High five till oss!

ANNONS
Av Malin - 25 oktober 2016 22:55

Idag är det Lovis födelsedag. Vår alldeles genomgoda och charmiga fyraåring. Vår kameleont. Hon som är tuffare än sin storebror i flera situationer, men som i så många andra situationer behöver trygghet och närhet. Hon som upplevs som lugn och ganska försiktig hos andra men lever ut till fullo här hemma och bland de hon känner sig trygg med. Jag försöker att inte dämpa henne här hemma, utan låter henne ta plats. Låter henne höras. Hon behöver det.

Hon är sin lillasysters beskyddare och värnar om henne i vått och torrt. Hon låter Molly få sin vilja igenom alldeles för ofta, även om hon nu äntligen börjar säga stopp. Bara för att Molly gråter och skriker så behöver inte Lovis ge henne sin banan när Molly redan har ätit en och Lovis ingen. Till exempel. Men visst är det fint att se att hon vill sin syster så gott. De leker väldigt fint tillsammans och det är mycket rollekar, gärna om lämning och hämtning på förskolan.

Lovis är ett typiskt mellanbarn och går ofta in och medlar mellan sina syskon. Det händer dessutom att Isac går genom Lovis när han vill ha något som Molly har. Lovis tar mer plats i lekarna med Isac nu och är gärna med och skapar förutsättningarna på ett annat sätt än tidigare. Hon vill också vara med och styra upp och inte bara följa med.

Hon har börjat på ny förskola under hösten och trivs bra. Men som jag skrev tidigare så är hon betydligt mer försiktig där än hemma. Hon har Molly på avdelningen bredvid och de brukar få komma över till varandra titt som tätt, vilket på något vis känns viktigare för Lovis än för Molly. Det ger henne en trygghet och möjlighet att leva ut lite mer även på förskolan.

Hon äter helt okej och det beror bland annat på att hon har börjat smaka på mat som hon tidigare har trott att hon inte tycker om. Hon är inte jättemycket för sötsaker och blir nöjd ganska snabbt.

Hon är fortfarande pappas flicka och kommer in mer eller mindre varje natt för att få vara nära pappa. Hon är just nu inne i en period där trygghet är jätteviktigt och hon är rädd för att bli lämnad ensam. Hon vill ha stenkoll på var vi är och kollar ofta till oss när hon leker i ett annat rum.

Hon är en iakttagare som gärna vill se andra först innan hon själv tar del av leken. Hon är lyhörd, intuitiv och har hög integritet. Du får kämpa för att nå in till Lovis, men har du väl vunnit hennes hjärta så får du så mycket tillbaka.

Lovis, du är så himla härlig och ditt kroppsspråk och dina gester när det liksom bubblar ur dig är bland det bästa jag vet. Något jag skulle vilja spara i en liten burk och plocka fram ibland när jag behöver muntras upp. Alla skulle ha en Lovis i sitt liv. Vi älskar dig. Till månen och tillbaka.

Av Malin - 9 oktober 2016 22:37

Det var lördag och jag hade gått tre dagar över tiden. Jag hade känt av några värkar och lite av vattnet hade gått. Men förlossningar skulle ju ta lång tid så vi åkte till IKEA. Jag menar, vi höll ju på att renovera tvättstugan och behövde köpa stommar och bänkskiva, för vi skulle ju ha barn snart. Väldigt snart uppenbarligen. Mindre än sex timmar senare var han där. Isac. Vår lilla knodd.

Och idag fyller han sex år. Den genomgoda, fantastiska lilla människan. Han som gör mig stolt varje dag. Han som har tappat två tänder och börjat skolan. Han fyller sex år.

Min syster har hört att någonstans i den här åldern "slutar de kunna saker". Där är vi inte än. Just nu är han så himla hjälpsam mot både oss och sina syskon. Alltså inte alltid. Långt därifrån. Men ändå ganska mycket. Han fixar gärna smörgåsar till hela syskonskaran, skär frukt och hjälper Molly dra upp dragkedjan och så vidare.

Han stortrivs i sin förskoleklass och är omtyckt bland de andra barnen. Varje vecka får de en av Majas alfabetssånger i läxa och de övar vi på här hemma. (Nostalgitripp för mamman.) Han ritar och skriver mycket och läser lite då och då. Han älskar att fiska och vill ha många akvarium här hemma med abborrar, laxar och hajar, bl.a

Han har under sommaren fått testa på orientering och det har varit kul. Kanske allra mest kul att få vara i skogen och leta kottar och sånt. Nu har han precis börjat med lite friidrott och verkar nöjd än så länge. Det är kul att vara med och titta. Han som för några år sedan var så blyg i grupper är nu med och tar plats och vågar delta. Jag var orolig för skolan eftersom han gått i ett annat område när han gick i förskolan och inte kände de andra. Men det har verkligen gått hur bra som helst och det är så skönt att se. Han tar gärna kontakt med andra barn och har lätt för att hitta nya vänner.

Han är snäll och omtänksam och har en stark känsla för ordning. Det är inte för inte som moster har kallat honom för "ordningspolisen" under hans uppväxt. Han håller hårt på vissa traditioner och vill gärna göra saker på ett visst sätt så det kan vara lite jobbigt när småsyrrorna inte leker som han har tänkt. Isac behöver förberedas och vill gärna ha lite koll innan vi kastar oss in i något nytt.

Han kan såklart bli arg han också och även om han kanske inte har kommit in i någon sexårstrots än så märks det att han har närmre till känslostormar nu. Tårar är närmre än tidigare när det inte går som han har tänkt sig eller när syrrorna bråkar med honom. Samtidigt har han nära till skratt och hittar gärna på små bus, hyss och grimaser för att få oss andra att skratta.

Underbara, kloka lilla människa. Du är så fin rakt igenom och gör världen till ett bättre ställe. Vi äskar dig till månen och tillbaka.

Av Malin - 13 september 2016 20:27

Så bär det av, lite senare än planerat i vanlig ordning. Vi slingrar oss igenom Norge innan vi slutligen når Gjendesheim. Nästan. Två kilometer från fjällstationen blir vi stoppade av män i reflexväst vid en parkering. Klockan är nästan tio på kvällen och här på en ödslig parkering är det full rulle. Som två fullständiga frågetecken hisssar vi ner fönsterrutan för att ta reda på vad som händer. Vi förklarar att vi ska sova på fjällstationen och får till svar att det är fullt. Det är dagen före en filmfestival och detska komma ca 1 300 människor till Gjendesheim. "Det är fullt" upprepar dem på norska. Jag och Andreas tittar på varandra och skrattar åt tanken att vi kanske får tillbringa en natt i bilen. Men efter ett samtal till stationen visar det sig att det är parkeringen som är full, men att det finns plats att sova. Vi pustar ut, parkerar och plockar raskt ihop det vi ska ha med oss ut på vandringen innan vi med buss transporteras de sista två kilometrarna.


Vi sover förvånansvärt bra i en mysig sovsal i Gjendesheim och när vi kliver upp på morgonen tejpas fötterna omsorgsfullt innan vi tar våra första steg på vandringen. Det blir dock inte många steg förrän vi sätter oss och äter frukost.




  


Första delen av vandringen präglas, inte helt oväntat av uppför. Men i takt med höjdmetrarna kommer också utsikten. Och efter att ha klättrat uppåt en bra stund tar vi en paus och njuter av vyerna runt omkring oss.        


 


 


Vi är på väg uppför Besseggen, en av Norges mest populära rutter. Vi går från Gjendesheim till Memurubu vilket är lite udda, då det flesta går åt andra hållet. På vägen upp poserar vi på utstickande klippor och tar en lunch med en härlig utsikt över sjön Gjende.


         



 

 


När lunchen är avsutad går vi en liten bit till innan den mäktiga vyn som gör rutten så populär uppenbarar sig. Den gröna, stora sjön Gjende där nere och 400 meter högre upp den mörkblåa sjön Bessvatnet. Vi går, klättrar och hasar oss ner för den vassa eggen samtidigt som vi fascineras av omgivningen.


                 


Det sägs att det ska vara läskigare att ta sig ner för eggen än vad det ska vara att gå upp. Men det upplever inte vi. Jag tror att den ser läskigare ut när man kommer från andra hållet och ser den vassa eggen. Det är först när vi kommer ner och vänder oss om som vi tänker att "Oj, gick vi ner där".



För att få lite perspektiv på bilden; lägg märke till människorna som klättrar högt upp på eggen.


Väl nere i nivå med Bessvatnet kittlar det i magen när vi tittar ner 400 meter rakt ner mot Gjende.



När vi är på andra sidan och på väg uppåt igen är vi helt plötsigt alldeles ensamna. En stor sten får agera stativ och vi kan med hälp av mobilen fånga oss både på bild samtidigt.

 


I solskenet fortsätter vi sedan vandringen mot Memurubu medan molnen hopar sig längre bort över fjälltopparna. Det bär uppåt för en stund för att de sista kilometerarna gå brant nerför. De må vara jobbigt att gå uppför, men nerför är ingen lek det heller. Mör i kroppen efter att ha vandrat hela dagen är den sista biten mot fjällstationen tuff och benen skakar rejält när vi till slut är framme i Memurubu.


             


Till skillnad mot de andra fjällstationerna som vi besöker är Memurubu privatägd och vi har från flera håll hört att den inte håller samma nivå som de andra stationerna. Med det i bakhuvudet har vi inte så höga förväntningar, vilket kanske är tur. Dyrt och inte särskilt god mat (förutom ett fantastiskt gott bröd). Jag är alldeles slut efter dagen och hör och häpna, jag avbryter trerättersmiddagen innan desserten.


Vi sover i en lutande liten stuga och vaknar upp till en lite gråare dag. Vi ska gå till Glitterheim, en tur på cirka två mil. Den branta stigen som vi kämpade oss nerför dagen innan ska vi nu istället klättra uppför.  Femtio minuter tar det innan vi och många andra är uppe.


 


Efter den värsta branten viker vi ensamna av mot Glitterheim medan den andra leden fylls av ivriga vandrare på väg mot Besseggen. Vi tar oss ner i en dal och vandrar längs med Russvatnet i lätt duggregn. Efter ett tag hindras vår framfart av en forsande bäck som för dagen verkar ha lite högre flöde än annars och vi letar efter ett bra ställe att ta oss över. Till slut hittar jag ett par slippriga stenar som jag kan klättra ut på och sedan kasta mig över till andra sidan. Därefter får jag fånga ryggsäckarna som kastas över. En vattenflaska ramlar dock i och försvinner snabbt ner i bäcken. Jag kastar mig iväg nedåt för att fånga upp den, men den syns inte till någonstans. Vi går på varsin sida upp och ner och letar. Regnet har gjort terrängen blöt och efter att ha letat ett tag är jag blötare om fötter och ben än vad jag hade varit om jag klivit rakt igenom bäcken. Men skam den som ger sig, eller hur? Plötsligt ser jag hur en mycket nöjd andreas sträcker upp armarna i luften med flaskan i handen och vi kan, en halvtimme senare fortsätta vår färd framåt. Bakom en udde fixar Andreas lunch medan jag vandrar runt med kameran och försöker fånga omgivningen.


         


Efter lunchen kommer regnet. På riktigt. Vi envisas dock med att gå utan regnkläder för att det är skönare och är ganska snart dyngsura. På vägen passerar vi en skylt som ligger på backen där det står "Ny bro". I och med att det inte går att veta var den pekar fortsätter vi längs den utmärkta leden. Det går uppfår och vi närmar oss den dånande forsen som vi ska ta oss över. Precis när vi ska gå över den där sista kullen innan vi ser forsen säger jag lite skämtsamt till Andreas "ingen bro". Två sekunder senare uppenbarar sig detta:


 


Jahapp. Tji fick jag liksom. Just som vi står och dividerar huruvida vi ska gå uppåt eller neråt för att ta oss över anar jag något långt, långt ner. Jag zoomar in så gott det går med kameran och zoomar sedan in på bilden och mycket riktigt. Där nere är den nya bron. Skylten vi passerade skulle alltså ha pekat mot en annan led som inte var utmärkt på kartan. Om nu skylten hade stått upp och pekat i rätt riktning vill säga. Vi skrattar och suckar på samma gång och ger oss av neråt. Höjdmetrarna vi nyss har klättrat uppför tappar vi snabbt när vi får gå en dryg kilometer för att komma ner till den nya bron.


 


Det har slutat regna och vi tar på oss torra tröjor och börjar klättra upp. En dryg timme har vi tappat på vår lilla omväg. Vi fortsätter uppåt och terrängen övergår snart till att bli väldigt stenig. Jag börjar bli trött. Väldigt trött. Andreas går tyst bakom mig och jag vänder mig om och frågor om han också börjar bli sliten. "Nej, inte särskilt" svarar han helt obekymrat. Hepp. Då var det visst bara otränade jag.



Ju högre upp vi kommer desto stenigare blir det och snart hittar jag min styrka. En av få gånger som jag faktiskt överträffar Andreas. När det kommer till att ta sig fram över partier med vassa, kantiga stenar som ligger i en enda stor hög förvandlas jag till en bergsget och tycker till och med att det är ganska roligt. Särskilt när avståndet växer emellan oss. Men så fort terrängen är lite snällare är han ikapp mig i en grisblink.


Efter att ha letat efter vattenflaskan lite för länge och fått ta en omväg på grund av bron har klockan tickat förbi halvåtta när vi äntligen anländer till Glitterheim. En snabb dusch hinner vi precis med innan en god middag på stationen. Efter en sån här dag kan man tro att man ska somna snabbt. Men icke. Musklerna värker och kinderna hettar och vi har båda svårt att komma till ro. Någonting i väggen knakar regelbundet. Men till slut ger kroppen efter och vi somnar för att sedan vakna till ljudet av regn.


Vi kliver upp klockan sex och gör snabbt i ordning lite frukost. Det är fem grader och regnigt när vi ger oss av. Det är uppför till en början. Uppför och stenigt. När vi kommit uppför den värsta stigningen och tittar bakåt ser vi Glittertind, Norges näst högsta topp. Det har fallit snö där under natten.


     


Vandringen blir lite lättare och himlen klarnar upp. Vi går på skrå längs med ett berg innan vi viker av och går ner mot Russvatnet. Det är plant och lättgått och vi kan hålla ett högre tempo. Vi tar en lunchpaus i ett soligt och vindstilla läge och njuter som bara den, innan vi kastar oss iväg igen. När vi passerat änden av Russvatnet väntar återigen en stigning. Därefter blir det åter lättgått och det är skönt att få sträcka ut och gå på efter att ha balanserat på stenar. Vi kommer till ytterkanten av Bessvatnet och går på skrå läng med Veslfjellet som ligger mellan Bessvatnet och Gjende. När vi passerar runt berget och ser Gejendesheim släpper jag iväg Andreas. Han skuttar lättsamt ner för branten mot stationen och sedan vidare mot parkeringen två kilometer bort för att hämta bilen och köra upp den. Under tiden tar jag mig mödosamt ner för branten. Kroppen är trött och knäet börjar tycka att det räcker. Det är en otrolig lättnad när jag väl är nere. Skönt att vara framme. Vi äter lite snabbt för att sedan sätta oss och sträckköra hem.


   


Det har varit en helt fantastisk helg. Riktigt jobbig, men så avslappnande och energigivande. Det har varit så värdefullt att få en helg på tu man hand. Tid tillsammans. Tid att ta hand om varandra. Jag vill iväg igen. Och jag längtar efter att barnen blir större så att vi kan ta med dem. Det här är livet.


Tack våra mammor och pappor för att ni har tagit hand om våra små!

  

Av Malin - 24 juli 2016 00:04

Jag minns att vi i vintras försökte påminna varandra om att det fortfarande kommer vara mycket att göra med huset när vi väl flyttar in. Men nog var själva inflyttningen en milstolpe. Det vi längtade efter. Målet. Och det är fantastiskt. Jag säger inget annat. Men, den där smällen kommer nu. Vi är inte klara. Och det är klart att jag fattar att allt tar tid. Jag hade dock glömt bort hur lite tid vi faktiskt har trots semester. Våra tre kiddos håller en rätt så upptagen hela dagen. Vardagsbestyren finns liksom ständigt där. Och vips så är klockan halvtio på kvällen när barnen har somnat och det är dags att börja rota i kartonger, bygga mur, måla och så vidare. Vi pratar om det mycket. Balansen. Samtidigt som vi vill bli "klara" så kan vi inte köra på i det ursinniga tempot som vi har haft nu det senaste året. Jag vill kunna sätta mig i soffan på kvällarna och titta på en film, läsa, ta ett bad. Slappna av helt enkelt. Återhämtning. Och vi försöker bli bättre på det. Igår såg vi faktiskt på en film. Tillsammans. Eller nåja, vi satt i alla fall i soffan tillsammans. Andreas somnade som vanligt efter typ fem minuter.


Den senaste veckan/veckorna(?) har vi kämpat på med muren. Det blir väl den tråkiga tradionella uppdelningen där Andreas bygger och jag roddar allt det övriga med barn, handling och mat med mera. Fick dock barnvakt en eftermiddag för ett par dagar sen så att jag också kunde bygga mur. Det var ritkigt härligt att få göra något fysiskt och att få koncentrera sig på något utan ett ständigt "Mammaaaa" i bakgrunden. Jag tycker också om att byggga och fixa, men det är så himla lätt att falla in i mönstret och ta den traditionella rollen som jag så kämpar för att undvika. Men när tiden är begränsad så är det enklast att göra det som är mest tidseffektivt och då hamnar vi här. Tyvärr. Vi måste bli bättre på att skifta och byta roller. Det är nyttigt för oss alla.


Nog om det. Vi tog i alla fall ett break från murbyggande både idag och igår. Välbehövligt. Mariebergsskogen med glass på Terassen, tåget, lek och teater fick det bli idag. Nöjda barn i värmen.


   

         


Och så ett par suddiga bilder på delar av muren. En av tre sidor är klar. Heja oss!


     


Nattinatti mina vänner

Av Malin - 19 juli 2016 23:52

Så har den här sköna tjejen fyllt två år. Det är en så himla härlig ålder. Hon är så rolig att vi skrattar åt henne hela familjen varje dag. Hon är otroligt medveten om sina bus och påhitt och skrattar syskonen så är det såklart ännu roligare att hitta på hyss. Orden kommer i en rasande fart och meningar med fyra-fem ord avlöser varandra. När hon inte pratar så sjunger hon. Hon sjöng liksom före hon började prata och kan många, många sånger. Hon kan komma och berätta om saker som har hänt som vi inte har sett och hon pratar mycket om Isac och Lovis. Just Lovis leker hon mycket med sedan några veckor tillbaka. Bland annat blir det en del rollekar som hon försöker hänga med på så gott det går, även om det är lite svårt att haka på och förstå vad det går ut på för en tvååring.

Hon är mammig och vill göra kramas mycket mellan sina upptåg. När jag lyfter upp henne så lägger hon armarna om min hals och trycker sin kind mot min och kramar mig hårt och länge. Det är mamma som ska göra allt ifrån att byta blöja till att läsa bok, även om det börjar bli liiiite mera pappa nu än vad det har varit. Hon sover för det mesta hela nätterna i sin säng och kommer in till oss på morgonen. Hon sover fortfarande på dagen, även om vi försöker begränsa tiden lite grann.

Hon är en tuff tjej med mycket vilja. Det märks när hon inte får som hon vill. Hon är grym på att klättra, på gott och ont, och hon har bra balans. Hon älskar att gunga och har börjat få in snitsen på att göra fart själv. Med tanke på att hon ska göra och säga precis allt som sina syskon så står hon upp i gungan och försöker göra fart. Hon klättrar upp gör klätternät i ett nafs och har bra balans. Hon tycker om att bada och flyter gärna runt med sina ringar i lite djupare vatten. "Jätteloligt bada älven" säger hon flera gånger per dag. Studsmattan är också rolig och det är så härligt att se henne hoppa där upp och ner.

Hon är riktigt go och får hon bara känna in omgivningen först är hon snart igång och pratar och skojar. Men allt är såklart inte bara frid och fröjd. Hon kan vara rätt så envis och lite tjurskallig och det blir en och annan fight för att komma igenom vardagen.

Hon äter varken bra eller särkilt dåligt utan någonstans där emellan. Hon är tyvärr ingen fruktoman som sina syskon, men vi jobben på den biten. Hon är tokig i Babblarna och tittar gärna på Doctor Mc Stuffin och Dora. Hon tycker om att sitta och pyssla med små gubbar och att rita.

Du busiga, spralliga tokunge. Det är så underbart att ha dig vid vår sida. Du är fantastiskt härlig och dina ögon bara glittrar av bus. Vi älskar dig så! Allihopa.

Av Malin - 26 juni 2016 22:33

Så har vi då äntligen flyttat in sedan en dryg vecka tillbaka. Vi har flyttat in i huset som vi har ritat på centimetern. Vi känner igen oss i varenda detalj. Vi är hemma. Barnen verkar redan trygga och vi njuter av att vara på plats.

Det är väl dock mer eller mindre kaos. Det enda som är ordentligt uppackat är köket och barnens kläder och till viss del deras leksaker. I groventrén står det sisådär 25 kartonger. Och vi har massor kvar att hämta från diverse förråd och vindar. Men om en vecka har vi semester och då får vi lite mer tid. Tre kiddos och alla vardagsbestyr är oftast tillräckligt. Det måste liksom avklaras först innan vi kan börja packa upp.

Och apropå tid. Eller rättare sagt saker vi inte har tid för. Vilda tvååringar som ramlar och får jack i bakhuvudet. Allra helst en lördagkväll. Andra kvällen i huset lyckades, inte helt oväntat, Molly med detta. Så vi fick genast utnyttja en av de två läkarna som bor i husen intill som hjälpte oss med kompress och förband. Sedan fick vi tillbringa halva natten på akuten jag och Molly. Det gick bra, Molly var totalt obrydd och somnade såsmåningom på mig i väntan på läkare. Till skillnad mot vad de trodde först så räckte det med att limma. Tur kände jag när klockan var kvart över ett på natten och Molly låg och sov. Älskade tokstolle.

Nu ska jag njuta en liten stund bland badskummet och ladda för en tuff vecka. Om jag ska kunna ta semester på fredag så har jag ett antal sena kvällar framför mig. Heja mig!! Tack och hej.

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ mochamanda med Blogkeen
Följ mochamanda med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se