Ligger i sängen och ska snart försöka sova. Jag har varit såå trött sista dagarna. Jag har ändå hyfsade nätter numera och får ihop rätt så många timmars sömn, men jag är ändå trött. Det händer så mycket just nu, både jobbiga saker och bra saker. Det är intensivt och det är inte många sekunder över. Jag saknar tid till att planera när jag ska ha tid för planering. På den nivån är det.

Isac verkar också känna av att det är en tuff period, eller så är han inne i en egen fas. Det är många krokodiltårar och skrik och protester när saker går emot eller när han inte får som han vill. Det är mycket ligga på golvet och protestera. Han är fortsatt svår att lämna på förskolan och vill hellre vara kvar hemma. Han testar gränserna alltmer mot Lovis och jag får sätta stopp gång på gång. Samtidigt är han kramig och gosig och vill spendera mycket tid med mig och med Andreas. Inte lätt att vara liten i stora världen.

Lovis har blivit en hejare på att dra sig fram på golvet. Femton till tjugo. minuter på morgonen är hon nöjd med att vara på golvet och undersöka omgivningen. Har jag tur hinner jag då få i mig och Isac frukost. Tio minuter på eftermiddagen och kanske ytterligare en kvart på kvällen kan hon också roa sig själv. Övrig tid är det högljudda protester om jag så bara är en halvmeter ifrån henne. Dock är hon, som tur är, nöjd med att vara hos andra också, så länge som hon inte ser mig.

Men det hjälper inte på dagarna när jag är själv. Det är så stressande när hon skriker. Jag kan inte ta på mig kläder utan att hon skriker trots att jag är alldeles intill. Jag kan inte springa och fylla på vatten till Isac utan att hon skriker. Jag kan inte sätta henne i babyskyddet utan att hon skriker. Men så fort hon kommer upp i famnen blir hon tyst och nöjd. Och tur är väl det ändå. Hon råkar bara behöva massor av närhet min lilla sötnos. När hon får det är hon världens goaste.


Men som sagt. Det är så stressande att höra henne skrika. Jag undrar om jag kommer uppleva situationer i arbetslivet där jag känner mig lika stressad!? Ibland klarar jag inte av att hålla mig lugn. Som igår när jag bara skulle byta byxor och la henne i sängen en kort stund. Jag är inte ens en halvmeter ifrån henne och ändå börjar hon gråta och skrika. Jag försöker prata lugnande men utbrister snart ilsket: "Men Lovis, jag ÄR ju HÄR! Nu får du sluta skrika, mamma ORKAR INTE mer!". Som att det skulle få henne att sluta.

Ja, nog är det en prövning, livet som småbarnsförälder. Och jag vet att både maj och juni lär vara fortsatt kämpiga, innan det lättar på en del fronter. Men det är bara att bita ihop och tugga på. Hålla nere ambitionsnivån och få vardagen att fungera. Tackar ödmjukast för att sommaren är på väg. Det behövs.

Skönt, nu har jag fått skriva av mig. Fått älta lite. Det är ett sätt för mig att bearbeta livet på. Ett sätt att få kontroll på mina tankar. Ett sätt att lära känna mig själv.

Nu ska jag sova.
Nattinatti mina vänner

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...