Efter lunch med klassen på Pasha åkte jag och Isac vidare till Hammarö för studenfirande. Vita mössor och sprudlande glada studenter tog mig tillbaka sex år i tiden. För vilken dag det var. Från morgon till sena natten. En helt fantasitkst underbar dag var det. Jag minns när jag stod inne i skolan, med tårar i ögonen, i väntan på att just vår klass skulle få springa ut. Äntligen, var känslan, men rejält uppblandad med vemod. Jag hade sett fram emot den dagen så länge men stod där och då och undrade vad jag skulle se fram emot sen. När den fantastiska dagen var till ända. Vad var då nästa hållplats i livet?

Nu vet jag. Att få bli gravid. Få möta Isac. Få se honom växa upp. Familj. Hus. Vänner. Det finns så många glädjeämnen. Så många tillfällen att stanna upp och njuta av livet. Så många hållplatser. Att man inte gör det oftare. Bara tar en paus, stannar upp och njuter av vart man är, här och nu.

Carpe Diem

Idag blir vår Guldklimp åtta månader. Det är inte klokt vad fort det går. Alla säger det och jag har nog inte förstått det riktigt förrän nu. För bara åtta månader senare låg han snällt i min mage och hade under morgonen börjat tala om att han ville komma ut. Idag krälar han runt, reser sig, skrattar och jollrar och blir mer och mer Isac för varje dag. Fantastiskt.

Några timmar gammal.  

Dryga månaden. Nöjd och glad efter en promenad i vagnen.

Två månader och poserar för julkorten.

Tre månader

Drygt fyra månader gammal och smakar lite gröt.

Fem månader

Sex månader. Myser med pappa.

Sju månader och njuter av det varma vårvädret.

Åtta månader och ett riktgit busfrö.  

Grattis vår knodd. Mamma och Pappa älskar dig!

Ikväll somnade Isac gott. Snabbt. Inte konstigt det. Eftermiddagen spenderades med mammor och bebisar som turades om att sno leksakerna från varandra. Isac tog också majskrokar från de andra om de inte var tillräckligt snabba på att äta... Efter träffen åkte jag och Isac ut till Bergvik. Hade tänkt att han skulle sova i vagnen, men han hade andra planer. Trots att han inte hade sovit på hela dagen satt han tålmodigt i vagnen och tittade på folk medan mamma provade allt från bikini till chinos. Amazing. Man skulle ju kunna tro att han vid det här laget borde vara trött, arg och grinig. Men inte det minsta. Istället var han på sitt bästa humör när vi kom hem och skrattade åt ingenting och sprattlade och hade sig. Men efter gröt, bad och lite mjölk somnade han på några sekunder. Godingen.

Tre av fem små godingar.  

Goa O i gungan.

Även Isac tyckte den var rolig.     

Jag har för första gången på evigheter inhandlat lite kläder till mig. Vet inte om budgeten tillåter det. Men det var mer än välbehövligt. Ett par chinos och en tröja, två bh:ar och en bikini. Bikini var akut då mina andra sitter katastofalt dåligt och är fruktansvärt slitna. Bh var också väl investerade pengar då resultatet av att jag inte ammar längre börjar märkas... Och byxor? Jepp. Har typ ett par jeans, två par fula illasittande jeansleggings och ett par svarta leggings. Lite variation? Ja, tack!

Chinos och tunika från HM. Lite bättre än vad jag annars hasar runt i här hemma.

Men fy för provhyttar och fy för efter graviditetsrumpor. Har hört talas om detta fenomen(?) att rumpor förändras under/efter graviditeten. Och inte till det bättre bör tilläggas. Mitt nyvunna självförtroende och accepterande av mig själv och min kropp fick sig en törn när jag gav mig in på bikinijakt. Fy sjuttsingen för att stå där i provhyttsljuset och beskåda bristningar på låren och en slappt hängande rumpa som dessutom delas upp i fyra skinkor då bikinitrosan skär in. Menmen, that´s life, intalade jag mig själv och köpte bikinin ändå. Grodhopp, utfallssteg, skridskohopp. Here I come.

Tillbaka i vardagen igen efter en riktig långhelg. Och det bästa med sånna här ledigheter är ju att det är desto fler människor hemma i hus och hem och mycket trevligt sällskap får man därför. Igår åkte vi en sväng till Mariebergsskogen. Isac, mamma, pappa, moster A, mormor och gammelmormor. Nystekta pannkakor med grädde och sylt mumsades det på och efter en promenad i parken blev det glass på Glasserian. Mätta och belåtna och alldeles stekheta av värmen åkte vi sedan hem och tog en iskall dusch. Mycket välbehövligt för att orka ta itu med dagens kvarstående sysslor.

Spegel, spegel, på pappa där. Säg vem som sötast i parken är!

Jordgubbsdröm.  

Mintos     

Idag väntar en träff med mammor och bebisar i föräldragruppen. Ska bli mycket skoj! Det händer ju såå mycket med de små just nu.

Imorgon blir också en rolig och lite, för min del, annorlunda dag. Jag ska tillbringa hela morgondagen på universitetet. Andreas får därför plocka ut en föräldradag och stanna hemma och umgås med Isac. Mina klasskompisar ska redovisa sina ex-jobb och jag tänkte åka dit och lyssna. Förhoppningsvis få lite goda idéer, tips och inspiration och kanske lite motivation. Men även få träffa dem alla innan de sprids vind för våg. Nog är jag lite avundsjuk på dem för att de är klara nu. Men å andra sidan. De har ju inte världens bästa Isac!

Nej, om man skulle ta tag i sig själv och gå ner och köra igång en tvätt kanske? Ja, så får det nog bli.

Hej så länge

Kom på att vi hade detta tält liggandes i källaren. Perfekt! Har varit svårt att hitta skugga åt Isac när vi är på baksidan.  

Nu ger jag upp. Har suttit på pixlr.com, ett gratis redigeringsprogram på internet, för att fixa med dagens bilder. Men programmet hänger sig gång på gång. Några är klara och de andra lägger jag upp som de är. Använder manuell inställning och har en bit kvar tills bilderna blir som jag vill ha dem. Får mixtra en hel del när jag fotar men jag lär mig sakta men säkert.

Isac har fått ett parasoll till vagnen. Kanske ser lite fånigt ut, men guld värt soliga dagar som denna. Vi var många som ville krypa under där ett tag kan jag lova.

En perfekt stol för res- och ståövningar. Tjuvkika lite i dagens program är också spännande.

Två bilder som blev skarpa och hyfsat rätt i ljus och färger trots full galopp.

Vänstra bilden överexponerad, men så blir det ibland! :)

Min duktiga morbror Magnus!

Det var en mysig, men varm eftermiddag utanför Kil och min morbror slutade på tredje plats. Isac undersökte alla kottar på plats och övade sig på att stå och resa sig upp. Han sover nog gott i natt! Och jag vet, man ska inte klaga när solen äntligen är här, men vilken värme alltså. Tur att det finns träd att gömma sig under. Hade det inte varit för min dumma förkylning som slagit till senaste dagarna så hade det blivit raka vägen i älven när jag kom hem. Fick nöja mig med en sval dusch istället. Jodå, jag har lite vett innanför skallbenet. Emellanåt i alla fall.

Nu är jag tröttare än tröttast. Sängen är inte långt borta.

Nattinatti

Sedan kanske en månad tillbaka är jag faktiskt tillbaka på matchvikt. Den vikt jag startade min graviditet på. Att jag för åtta månader sedan vägde 24 kg mer än nu känns lite halvknäppt. Fast jag var under graviditeten aldrig särskilt orolig över kilona. Jag visste visserligen att ett antal kilon var självförvållade genom för lite träning och för mycket gott, men jag hade även i bakhuvudet att både min mamma och min syster har gått upp mycket under sina graviditeter och sedan gått ner det rätt så snabbt igen. Nio månader upp och nio månader ner sägs det. Och ja, det stämmer väl ändå ganska bra för min del. Visserligen är kilona aningen omplacerade mot förra våren när jag blev gravid, men det rättar väl till sig sakta men säkert det med.

Det största beviset på att jag faktiskt börjar känna att jag är tillbaka är att jag har börjat använda jeans igen. Visst, det finns lite kvinnliga kärlekshandtag som letar sig över kanten, men det ser ändå inte så hemskt ut.

De sista kilona har nästan ramlat av av sig själva. Jag har visserligen börjat träna lite mer, men jag har inte haft någon överdriven koll på kosten, mer än sunt förnuft. Och det känns skönt. För jag mår bra nu. Jag vill inte behöva tänka för mycket. Jag vill få unna mig lite gott emellanåt. Ibland oftare, ibland mer sällan. Ibland mer, ibland mindre.

Jag trivs i mig själv och jag har världens finaste lilla grabb. Och jag är stolt. Stolt över Isac. Stolt över Andreas. Stolt över mig.

1-2 veckor innan Isac tittade ut. 94 kg.

24 kg mindre med en alldeles fantastisk liten kille. Han är värd allt och lite till!!

Den här synen mötte mig när jag i morse tog blicken från tidningen för att leta upp Isac. För första gången har han ställt sig upp. På egen hand! Det har varit på gång ett tag, men han har aldrig tagit sig upp mer än på knä tidigare. Duktiga killen! Antar att det från och med nu blir mer och mer passning. Men hur mycket? Learning by doing? Ja, det tycker jag nog. Men givetvis på en rimlig nivå. Det går inte att passa hela tiden och man kan inte alltid finnas där för att fånga. Men att förutse de stora farorna och göra hemmet och omgivningen så säker som möjligt? Absolut. Men att det från och med nu kommer att bli både mer blåmärken och gråt hör väl småbarnstiden till. Även om det kommer att göra ont i mammahjärtat.