Sedan kanske en månad tillbaka är jag faktiskt tillbaka på matchvikt. Den vikt jag startade min graviditet på. Att jag för åtta månader sedan vägde 24 kg mer än nu känns lite halvknäppt. Fast jag var under graviditeten aldrig särskilt orolig över kilona. Jag visste visserligen att ett antal kilon var självförvållade genom för lite träning och för mycket gott, men jag hade även i bakhuvudet att både min mamma och min syster har gått upp mycket under sina graviditeter och sedan gått ner det rätt så snabbt igen. Nio månader upp och nio månader ner sägs det. Och ja, det stämmer väl ändå ganska bra för min del. Visserligen är kilona aningen omplacerade mot förra våren när jag blev gravid, men det rättar väl till sig sakta men säkert det med.

Det största beviset på att jag faktiskt börjar känna att jag är tillbaka är att jag har börjat använda jeans igen. Visst, det finns lite kvinnliga kärlekshandtag som letar sig över kanten, men det ser ändå inte så hemskt ut.

De sista kilona har nästan ramlat av av sig själva. Jag har visserligen börjat träna lite mer, men jag har inte haft någon överdriven koll på kosten, mer än sunt förnuft. Och det känns skönt. För jag mår bra nu. Jag vill inte behöva tänka för mycket. Jag vill få unna mig lite gott emellanåt. Ibland oftare, ibland mer sällan. Ibland mer, ibland mindre.

Jag trivs i mig själv och jag har världens finaste lilla grabb. Och jag är stolt. Stolt över Isac. Stolt över Andreas. Stolt över mig.

1-2 veckor innan Isac tittade ut. 94 kg.

24 kg mindre med en alldeles fantastisk liten kille. Han är värd allt och lite till!!

 

soto

4 juni 2011 10:40

Dr. Phil skulle vara stolt över dina fina rader & din mogna insikt :-)

& stolt kan du verkligen vara!! kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...