Direktlänk till inlägg 31 maj 2011
Idag blev det officellt att Västerstrand inte har lag till att spela kvar i damallsvenskan. Vilket inte är någon nyhet för mig personligen, men det blev lite mer verkligt nu när det var med på Värmlandsnytt. Det har känts hopplöst rätt länge och att hitta någon lösning har känts långt borta. Förhoppningen är att lite yngre tjejer som inte velat spela i allsvenskan ska få upp suget och fylla på den jättetunna truppen om det blir spel i division ett istället. Vad gäller mig själv vet jag inte. Jag vet inte alls. Eller ja, jag vet att jag är tveksam.
Nu ska jag älta lite och skriva av mig om mina tankar så för er som inte är intresserade så tipsar jag er om att hoppa vidare till nästa blogg.
För tre-fyra år sedan så slutade jag med innebandyn för att satsa helt på bandyn. Jag tycker bandy är en helt fantastisk sport. Men jag kände att jag inte var så bra som jag skulle kunna/ville vara. Jag hoppades att en storsatsning skulle göra susen. Och nog gjorde jag framsteg. Jag fick åka på ett landslagsläger och jag var lagkapten förra året. Men det har ändå varit något som saknats. Jag har haft jättekul med mina lagkamrater och trivdes som lagkapten och att vara drivande. Men jag behöver inte ens en hel hand för att räkna hur många matcher jag har klivit av planen och varit nöjd med min insats. Och då tänker jag på de fyra senaste säsongerna. Det har slitit. Jag har kämpat och kämpat, men de kraven jag har haft på mig själv och vad jag vill prestera under matcherna har inte minskat. Det har inte blivit bättre. Och jag orkar inte kämpa längre. Jag vill bara ha roligt. Jag vill inte lägga fyra-fem kvällar i veckan på träning i det läget jag är i nu för att nå upp till mina egna förväntningar. Jag vill bara slappna av. Göra det jag känner för och inte ha några måsten från vare sig någon annan eller framför allt från mig själv. Nej, bandyn lockar inte just nu. Jag vill inte spela för någon annans skull längre. Som i vintras. Jag fick inte ut mycket av att spela i den dåliga formen jag var i. Men jag visste vilket läge VAIK var i och ställde upp. Jag tror inte att jag klarar av det ett år till. Men risken finns att det kanske inte ens finns lag till divison ett och det tynger mitt samvete att lämna laget i det läget dem är i. Det hade varit en sak att lämna ett lag med en stark, bred trupp. Som det är nu så blir det så mycket svårare. Men nu måste jag få göra det som gynnar mig. Det är dags att tänka på vad jag vill. Även om det känns tufft. Det känns som jag lämnar ett sjunkande skepp även om jag innerligt hoppas att det inte är så. Det känns som att jag ger upp. Gör jag det? Laget före jaget har alltid varit självklart för mig. Men inte längre. Eller kanske, fast på ett nytt sätt. Mitt lag består numera av mig, min sambo och min son. Och det laget betyder allt för mig. Och ska vi må bra så måste jag tänka på mig själv och vad jag skulle må bra av för att kunna sprida glädje och harmoni i "mitt lag". Och i den bilden finns inte bandyn med längre. Hur hemskt det än känns.
Innebandyn lockar däremot. Det ska jag erkänna. Det finns ett lag med några gamla godingar som jag tränade med ett par gånger i våras. Division 3. Matcher i Värmland. Jag har inte sagt ja till spel, men heller inte nej.
Det här var inte igår. Dryga nio år. Inte klokt va tiden går.
Jag kan grubbla över det här hur länge som helst och jag har gjort det hur länge som helst. Jag har saknat glädjen i spelet och att njuta på planen och kunna vara nöjd med vad jag presterar för länge nu. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet inte om lösningen heter innebandy. Men såvitt jag minns så trivdes jag på planen när jag spelade innebandy. Jag hade roligt och njöt av att spela match. Det är det jag saknar.
Till er som har kommit hit ner. Tack för att jag fick skriva av mig mina tankar. Ibland är det lättare att förstå vad jag tänker när jag skriver! Och ja, det är ett I-landsproblem, men det tar upp stor del av mina tankeverksamhet.
Så vad jag gör i höst förutom att plugga och ta hand om min familj får vi se. Jag ska försöka stänga av tankeverksamheten ett tag och låta hjärtat bestämma. Det brukar vara det bästa.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|