Sitter och kollar på "Nya arga snickaren". Nog saknar jag Anders Öfvergård. Men det är väl en vanesak. Tänker på när programmet startade för många år sedan. Det var veckans heligaste timme för mig och Andreas. Det var så skönt mitt i vår egna renovering att se andra som hade det än värre. Jag ser framför mig hur vi ligger hopkrupna i sängen i vårt lilla rum i källaren och tittar på TV:n och skrattar åt andras kaos. Det känns så avlägset. Hela renoveringen känns avlägsen. Det livet överhuvud taget. Inga barn, massor av träning och än mer renovering. 

Härliga minnen.

Det är så galet när man tänker på det. Hur livet förändras, utvecklas, tar nya vägar. Det är en sån slump. Det är så små saker som liksom knuffar in oss på olika stigar. Och det är rätt häftigt. Nu står vi inför ännu en utmaning. Ännu en prövning. Det sägs att renoveringar och barn är det som sliter mest på ett förhållande. Vi har klarat det bra hittills. Nu kastar vi oss in i ett nytt test. Jag tror inte att vi kan gissa hur mycket jobb det faktiskt kommer att innebära. Både under bygget och när vi väl får flytta in. Men vi längtar efter att ta tag i det. Och vi båda vill det här så gärna. Även om det skrämmer oss. Det är ett stort projekt. Det är mycket pengar. Det är mycket tid. Jag har sagt det förr och vi säger det om och om till varandra. Det är tur att vi är lika nördiga. Att vi orkar sitta timme efter timme och nöta detaljer. Att vi sitter med ritningar tills ögonen går i kors. Att vi googlar, drömmer och fantiserar om vårt bygge ungefär hela tiden. Det finns ingen annan som jag vill dela det här med. Den här resan kommer att bli krävande, men fantastisk. Och sedan igår finns vår bygglovsansökan hos kommunen! Vi är på gång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...