Ytterligare en natt har passerat och allting känns precis som vanligt. Inga värkar och vattnet är kvar.

Igår pratade vi lite förlossning igen innan vi skulle somna och jag märker att jag har börjat gå in i någon form av laddning. Som inför en match eller en tenta. Jag brukar säga till Andreas att han ska försöka att inte bry sig eller ta åt sig av mitt humör vid dessa tillfällen. Jag blir kort, fåordig och har i princip inget tålamod och blir halvt galen om han inte fattar vad jag menar på en gång. Helst vill jag inte ens behöva säga vad jag tänker utan vill att han ska förstå ändå. Inte lätt för honom då inte!

Det var just detta jag upptäckte igår när vi pratade, att jag hamnade lite i det tillståndet. Även om det inte är så roligt för Andreas så tror jag att det är bra för mig. Kanske börjar jag förstå vad som är på gång och börjat förbereda mig lite mer. Samtidigt måste Andreas få ventilera det han tänker och funderar på och jag lyckades efter ett tag lugna ner mig och föra ett vanligt samtal. :)

En kompis till Andreas berättade att se sin tjej föda barn är som att se henne ro ute på sjön, du står på land och ropar och hejar, men kan liksom inte hjälpa till mer än så. Det är klart att det är frustrerande och att det måste infinna sig en maktlöshet, men jag tror att deras stöd och uppmuntran under förlossningen betyder mer än vad killarna kan förstå. Det är så svårt att på förhand säga hur jag vill att Andreas ska agera i olika situationer. Det här är något helt nytt, för oss båda, men jag får erkänna att jag ibland är så fokuserad på vad jag ska göra att jag faktiskt glömmer bort att det är en precis lika stor upplevelse och utmaning för Andreas. Därför måste jag försöka tänka på att inte jaga upp mig när vi diskuterar, för det här är inte min match eller min tenta. Det är Vår förlossning! En förlossning som vi ska klara av Tillsammans! Puss älskling, snart har vi vår Knodd här.

Jag vet att jag har sagt det förut, men VART tog tiden vägen? Den 6:e oktober är här. Ett datum vi väntat på i så många månader. Och alla utom jag verkar fatta att vi ska ha barn vilken dag som helst nu. Det är helt hopplöst att ringa någon i min familj just nu. "Jaha... var det bara det du ville..." Och missar jag ett samtal så rings det runt för att kolla vem som pratat med mig senast och kan uppdatera om läget. Till Andreas får jag enbart skicka sms så länge som ett eventuellt samtal inte handlar om att vattnet gått eller att jag har börjat få värkar. Detta för att han alltid ska svara om jag ringer, även om han sitter i möte och då är det nog inte så populärt om jag ringer och ber honom köpa med mjölk hem eller nåt! :)

Det sägs ju att tiden från och med nu till den dag då förlossningen kommer igång ska vara fruktansvärt långsamma, men så länge som min hjärna fortsätter motarbeta det faktum att det snart är dags, så tror jag att dagarna ska kunna fortsätta rulla på i någorlunda mak. Igår var vi hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången. Nästa tid är om två veckor och då hoppas jag att Knodden redan har tittat ut. Blev lite verkligt igår när jag insåg att det "sista besöket" var gjort och min hjärna tog ett litet, litet steg framåt i förståelsen.

Men hur mycket eller lite jag än förstår vad som är på gång, så antar jag att det blir svårt att missa när det verkligen är dags och att det egentligen är svårt att förbereda sig på vad som väntar. Jag och Andreas har diskuterat igenom lite olika scenarior inför förlossningen, så att han ska veta vad jag egentligen vill när jag säger eller gör något. Till exempel är ju min förhoppning att jag ska klara av förlossningen med bara lustgas till hjälp. Men jag har ju ingen som hekst aning om hur ont det kommer att göra, hur lång tid det kommer att ta, hur jag kommer att må o.s.v Chansen är ju rätt så stor att jag kanske ångrar mig och vill ha mer smärtlindring och då behöver jag Andreas stöd till att ta det. Det låter kanske självklart att det borde vara så, men nu är både jag och Andreas, framför allt jag, lite utav tävlingsmänniskor och för mig ligger det tyvärr någon slags prestige i att klara mig utan smärtlindring, det är en utmaning. Men som en i min föräldragrupp sa "Det är ingen som tackar en för att man är stark" och sen kan man ju fråga sig varför man ska ha ont om man inte behöver.

Så om jag under förlossningen väljer att jag vill ha mer smärtlindring så behöver jag Andreas som säger: "ja, ta det!" Och inte på något vis säger typ "Försök lite till utan, det var ju det du ville" i tron om att han peppar mig. För det kan hända att jag kommer ha svårt för att be om smärtlindring. Och om jag då säger att jag vill ha det så vill jag verkligen ha det!

Nu finns det väl mer än stolthet och prestige som gör att jag vill undvika t.ex epiduralen. Det är en jättebra smärtlindring, ingen tvekan, men den bromsar gärna upp händelseförloppet litegrann och man får många gånger ta värkstimulerande dropp för att få upp farten på värkarbetet igen. Sen att jag inte är särskilt glad i nålar och därmed inte känner för en stor nål in i ryggen spelar också viss roll. Men jag skulle gissa att om jag har tiktigt ont så kanske en nål i ryggen är ett tänkbart alternativ. :)

Så, det var ett lååångt inlägg om mina tankar inför förlossningen och jag inser till min glädje att jag fortfarande inte är rädd utan att jag på något märkligt sätt längtar tills jag får vara med om denna upplevelse. Givetvis finns det en del ångest då jag vet att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt. Jag har troligtvis ingen aning om hur ont det kommer att göra och kan nog inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas. Men längtan efter det som väntar är så mycket större än den ångesten!!

Kram från mig och Knodden som just nu roar sig med att sparka på mina revben. 

Efter städning och matlagning sitter jag trött, men nöjd i soffan och har precis avnjutit lite marängswiss. Min älskling springer fortfarande runt och torkar golv och fixar och ska snart ner i källaren och städa upp efter snickaren. Han är underbar.

Under dagen har jag läst en del förlossningsberättelser och jag är själv förvånad över hur jag snarare blir taggad än rädd. Det här är en utmaning som jag med hjälp av Andreas ska klara av! Många frågar om jag är nervös, rädd eller liknande. Men nej, det är jag inte. Jag är laddad.

Jag har ökat 20 kg i vikt, så att jag känner mig tung och klumpig kanske inte är så konstigt. Men för att vara så gravid som jag är så har jag insett att jag ändå mår rätt bra. Jag har lite ont i fogar och rygg men inte värre än att jag som igår kan ta en rejäl skogspromenad. Jag sover riktigt bra just nu även om varje natt innebär ett par toalettbesök. Tidigare har jag haft svårt att somna om, men det går fort nu. Tror det har att göra med att det är höst och att vårt sovrum därför är svalt och skönt. Jag har vatten i kroppen, men inte överdrivet mycket. Rekordet var bilresan hem från Falkenberg då båda fötterna såg rejält stukade ut när jag kom hem på kvällen och de var ganska orörliga. Annars är det fortfarande saker som att ta på sig strumpor, resa sig upp från golvet med mera som är det besvärligaste samt halsbrännan som emellanåt gör att jag får somna halvsittandes i sängen. Men är jag duktig och äter tidig middag brukar det hjälpa. Fast det innebär ju också att det finns risk att jag hinner bli hungrig innan jag går och lägger mig. Så ibland får jag välja mellan halsbränna eller somna hungrig! Men ojoj. Nu är det inte länge kvar!

Nu inväntar jag med spänning "Lite sällskap". Härligt med riktig värmländska! :)

Så var det bara en månad kvar. En månad av nio. När jag ser det ur det perspektivet så känns en månad ganska länge. Men när jag räknar veckor och inser att det är drygt fyra veckor så känns det som ingen tid alls. Vi ska snart bli föräldrar och det börjar snart bli dags att packa BB-väskan.

Igår tog vi hem barnvagnen som vi får låna av min storasyster. Kändes lite märkligt att knalla hem med en barnvagn och ännu märkligare att vi snart ska fylla upp den med vår lille knodd.

För två veckor sedan besökte vi förlossningsavdelningen där de gav oss diverse information och visade lite bilder. I morgon ska vi till barnmorskan och utöver de vanliga rutinerna där så ska vi även skriva förlossningsplanen- Hur vi önskar vår förlossning. 

Förlossningen återkommer rätt så ofta i mina tankar, kanske inte så konstigt. Jag känner mig ganska lugn, men det är klart att det är blandade känslor. Det här låter kanske lite konstigt, men inte så oväntat för en del av er. Jag ser förlossningen lite som ett grispass, ett ritkigt, riktigt hårt träningspass. Man har ångest innan för man vet att man måste ge allt och ta ut sig, men det är hur skönt som helst efteråt. Jag antar i och för sig att det kommer ta lite längre tid än ett träningspass, kanske mer som en multisporttävling och det har vi ju båda erfarenthet av. Och utan multisporten hade inte knodden funnits! :)

På onsdag har dett gått 36veckor! Vart tar veckorna vägen egentligen? Det som känns skönt är ändå att när än knodden bestämmer sig för att titta ut, om det så är i dag eller om sex veckor så kommer han med största sannolikhet vara en välmående och fullt utvecklad liten bebis.

Kom ut snart Knodden. Vi vill träffa dig!

Idag är en sådan dag då jag nästan önskar att både jag och Andreas var totalt okunniga och ointresserade av själva byggandet. Att vi bara anlitade hantverkare och lät dem sköta allt och att vi litade blint på att de visste vad de gjorde.

Men så är inte fallet och kvällens fokus ligger på bastuväggskonstruktionen, något som vi grunnat på en längre tid. Det finns två stora bastutillverkare i Sverige; Tylö och Exacta. Dessa två har dock helt olika syn på bastuväggens konstruktion samt ventilationen. För att ytterligare komplicera det hela så ska vi sätta kakel på två av basuväggarna då de angränsar mot badkar respektive dusch. Den stora frågan här är tätskiktets vara eller inte vara!?

Tylö menar att ett tätskikt är onödigt medan exacta hävdar motsatsen. I vårt fall ska det dessutom sitta ett tätskikt bakom kaklet vilket innebär att det kan bli tal om två tätskikt och därmed en luftspalt, helst ventilerad lär bli nödvändig.

Enligt exacta bör vår vägg se ut nånting i den här stilen innefrån bastun sett: Träpanel, fuktspärr, isolering, väggskiva(?), luftspalt, väggskiva, tätskikt, kakel.

En vägg som bygger rätt mycket med andra ord. Hos Tylö är det lite svårare att hitta någon information om hur man ska bygga när det ska vara kakel på utsidan.

Vad gäller ventilationen är Tylös tips att ta in luften under aggregatet och ta ut den högt upp i bastun. Exacta tipsar också om att ta in luften under aggregatet men anser att luften ska tas ut i höjd med andra laven.

Som sagt. Det hade varit skönt att anlita en hantverkare och lita blint på att denne hade koll, men vi vet att så är sällan fallet. Dessutom tycker vi nog innerst inne att det är lite småkul att lära oss och förstå varför det ska vara si eller så. Fast nog blir det frustrerande när informationen ibland är så tvetydig! Just nu har jag dessutom ingen aning om vem vi skulle kunna vända oss till för att få råd. Exacta förespråkar givetvis sin lösning och förkastar Tylö och Tylö vice versa.

Det blir nog att vi under helgen får läsa på och ta till oss och se vad som passar bäst i vår renovering och sen använda vårt sunda förnuft. Överväga för- och nackdelar och hoppas att vi hittar en bra lösning.

Så då vet ni vad vi har att göra i helgen! :) Leta efter vitt kakel och gipsa lite eluttag blir det nog också.

Trevlig helg på er och börja aldrig renovera! :) :) :)

Yeees, lite småpyssel i eftermiddag och vi är klara för att gjuta i morgon bitti! Jätteskönt! När vi väl har gjutit kommer jag att ta ett djupt andetag och andas ut en lättnadens suck! Vi klarade vår intensiva tidsplan och chansen att ha funktionellt badrum och funktionell tvättsuga innan oktober känns realistitskt. När väl betongen är på plats finns det en hel del att göra, men inte i samma tempo som hittills. Slipa bort gammal färg från väggarna i relaxen, knacka in lite el i väggar, spackla och måla tak, spackla och slipa väggar i hallen, kanske knacka fram lite murstock, renovera/byta fönster. Ja, som sagt, syssellösa är vi inte, men läget är under kontroll.

Många tycker att det här är ett stort projekt. Men jag måste säga att det inte känns så farligt på något sätt. Den här gången vet vi precis vad vi ger oss in på, vi är medvetna om tider och kostnader och har planerat och tänkt på ett annat sätt än förra renoveringen. Jag får väl lov att erkänna att vi, särskilt jag, inte riktigt visste vad vi gav oss in i förra gången och det tog betydligt längre tid än vad jag hade trott. Men vi lyckades ro den renoveringen i land och är så nöjda med resultatet. Samtidigt lärde vi oss båda jättemycket under den renoveringen vilket gör att det här projektet flyter på på ett helt annat sätt. Och den frågan dyker upp titt som tätt: - Men hur vet ni vad ni ska göra? Det vet jag knappt. :) Men för att hålla nere kostnaderna har vi gjort så mycket vi kunnat på egen hand och då fått förklarat från våra hantverkare hur det ska göras. Mycket av det vi gör är inte så svårt med rätt grejer och några samtal till hantverkare eller andra kunniga när vi blir osäkra. Det är egentligen som att sätta upp en tapet. Det kan alla göra om dem vill, men har man inte gjort det förr så tar det tid. En hantverkare gör det betydligt snabbare, men det är inte alltid säkert att det blir bättre. Men i slutändan är tid också pengar och det gäller att inte vara dumsnål och göra saker som tar en evighet för oss men tar en grisblink för hantverkarna. Och saker som att koppla el, dra vattenledningar med mera överlämnar vi helt till våra hantverkare, men att förbereda genom att dra rören för elen och knacka in och spackla in rören i väggen är sådant som vi numera kan göra på egen hand. Det är just den här kunskapen som vi har fått med oss från förra renoveringen som gör att allt flyter på bättre. Vi vet mycket mer vad som behöver göras, hur och när det behöver göras och om vi behöver hjälp eller om vi kan göra det själva. Detta förenklar tidsplaneringen enormt och gör det lättare att planera in hantverkare med mera. Nej, det här projektet känns riktigt bra och bara vi hittar något kakel och klinker som vi gillar så kommer vi att klara detta! (Största dilemmat just nu :))

Ha en bra vecka allesammans! I morgon blir det gjuta av!

Det är nog snart ett år sedan sen vi började kalla ett rum nere i källaren för relaxen. Men det rummet har mestadels fungerat som förråd. Trots detta har vi haft visionen om att detta en gång ska bli ett härligt badrum, en relax. Så när någon av oss har letat efter någon pryl och frågat den andra var den kan tänkas vara så har denne då svarat: I relaxen någonstans. Så har man då gått in i röran och letat. Men en relax ska det bli! Som ni såg i ett tidigare inlägg så är relaxen redan tömd och redo för att börja renoveras, men än så länge är den under planeringsstadiet. Och vi har lovat varandra att det arbetet inte får påbörjas innan listerna häruppe är färdiga, innan kaminen är inkopplad och innan garderoben i lilla sovrummet är klar. Detta har vi som mål att fixa innan årsskiftet.

Men vi kan ändå inte låta bli att drömma oss bort litegrann och skissa på lösningar för relaxen. Vi har tagit måtten och ska vilken dag som helst lämna in dem till Kakeldax och se om de har några roliga idéer. Hela gårdagen ägnade jag mig åt att googla på badkar och bastu. Jodå, det går att ägna fem timmar åt det... Finns såå mycket snygga, roliga, fina, underbara lösningar. Men så kostar det oftast därefter... Men alltid kul med inspiration.

Vi har nog tänkt välja ett badkar utan bubbel. Dels för att hålla nere kostnaden, men mestadels för att vi ändå tycker bäst om att bada utan massa bubbel som för väsen. Det är skönt och kunna ta ett bad och bara njuta av stillheten och tystnaden eller kunna höra vad de säger på TV:n som givetvis kommer hänga på någon noga utvald plats. Tänker vi fel? Är bubblor så skönt att vi borde tänka om?

Nu ska jag ta några minuter på spikmattan!

Sov gott