Det här är en kväll då jag kramar barnen extra hårt. Extra länge. Kärleken är sådär pulserande. Värkande. Så brutal. Rädslan för att förlora de jag håller av allra mest är nästan förlamande. Men det är ingenting. Det är ingenting mot vad många andra i Sverige känner just nu. För det som inträffade i Trollhättan i torsdags var inte riktat mot mig. Inte mot mina barn. För mina barn råkar ha ljus hy, blont hår och blåa ögon. De hade klarat sig. Jag behöver inte vara rädd.

Men det finns andra där skräcken nu letar sig in i ryggmärgen och jag ställer mig frågan: Har vi verkligen inte kommit längre än såhär? Har historian inte lärt oss någonting? Hur kan vi fortfarande, år 2015, döma människors värde efter ursprung och hudfärg? Jag förstår inte.

Det pratas om vi. Om oss. Om Sverige. Vi. En homogen liten klick på världskartan som absolut inte får beblandas med andra ursprung. Återigen, jag förstår inte. Jag ställer frågan igen. Har vi inte kommit längre?

Och de som flyr hit. De som har lämnat allt de har och korsat hav. De som har sett saker som ingen någonsin ska behöva se. Ska de behöva vara rädda? Ska de behöva komma hit och vara rädda för att deras barn ska bli mördade? Bomber ha bytts mot svärd och den nyfunna tryggheten är som bortblåst. Jag förstår inte.

Och jag förstår heller inte det här snacket om vi och dem. Hur kan vi inte se varandra som medmänniskor? Hur skulle vi kunna stänga våra gränser för att "vi" inte "klarar mer"? Det är väl klart att jag inser att det blir tufft för landet Sverige, att det krävs en uppoffring av oss om bor här, men att stänga gränser löser inga problem. Problemen flyttar bara runt och det enda vi bevisar är vår brist på medmänsklighet. Vår brist på att lyfta blicken utanför Sveriges gränser och se våra medmänniskor. Vår brist på att se dem som våra jämlikar.

Vi ska ta hand om dem på plats sägs det. Där har våra medmänniskor tydligen ett värde. Men så fort de kommer innanför Sveriges gränser så försvinner det värdet. Då kan vi ta deras liv med svärd och bränna ner deras chanser till tak över huvudet. Det är 2015. Har vi inte verkligen inte kommit längre än så här?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...