Karusellen är igång. Bollen är i rullning. Vi ska ut ur huset. Vi planerar att dra igång till helgen, men har inte packat en pryl. Vi har ingen som helst plan. Jag antar att vi bara kör. Börjar flytta över så att vi kan bo i mina föräldrars hus och plockar med oss grejer allteftersom. Det är trots allt bara fem hundra meter husen emellan. Jag gissar dock att vi gör en rejäl underskattning om vad det egentligen innebär att flytta, men jag väljer att inte tänka på den biten.

Det är redan så mycket annat att tänka på. Nytt hus, gammalt hus, tillfälligt hus. Tre barn, julafton, en vecka i Åre. Jag är trött, ryggen värker och jag och Andreas har inte sovit bredvid varandra på hur länge som helst. Eller nåja, för tre-fyra dagar senast hann vi väl åtminstone somna i samma säng innan någon av våra små vaknade och ville ha sällskap.

Det är lite av en berg- och dalbana just nu. Det är kämpigt. Det är så mycket som ska hinnas med, men så lite tid. Samtidigt är det roligt. Vi håller på att utforma vårt egna hem. Den möjligheten vill vi verkligen ta till vara på. Men just nu har jag lite ångest över att lämna vårt gamla, fina hus. Får liksom en klump i magen så fort jag bara öppnar en låda i köket. Som vi har slitit. Så mycket tid vi har lagt ner på det här huset. Allra mest kommer jag att sakna att gå ner i relaxen, sätta på musiken på högsta volym och leka popstjärna medan vattnet strilar från den härliga takduschen. Det finns nog lite mer än så som jag kommer att sakna. Men just det rummet, är vi så glada i.

Nej, nu ska jag sluta svamla och sova. Det behöver jag. Det här med sömn är rätt viktigt ändå.

Nattinatti