Igår skuttade Isac rakt in i mitt hjärta. Det var väl knappast första gången, men igår var det lite mer bokstavligt. Jag har alltid haft bilden av barn som springer fram till sina föräldrar och hoppar upp i famnen när de möts. Men nej, det har liksom aldrig hänt för vår del. Isac utbrister på sin höjd "Kommer mamma!" och fortsätter sen leka helt obrydd alternativt talar om att han inte ska gå hem om han nu är någon annanstans än hemma.

Men igår när jag klev innanför dörren hos mormor hände det alltså plötsligt. Han fick syn på mig och sprang genom hallen. Jag böjde på knäna, sträckte ut armarna och han skuttade upp i famnen och kramade mig. Älskade du.