I måndags fyllde vår finaste, fyrfotade familjemedlem 15 år. Det är en aktningsvärd ålder för en hund. Men det går inte längre att blunda för det faktum att åldern har tagit ut sin rätt. Det går inte att blunda för benen som glider isär när hon ställer sig upp. Det går inte att blunda för att hon knappt tar sig upp och ner för trappan, än mindre sängar och soffor. Det går definitivt inte att blunda för att hon äter allt sämre.

Men hur ska vi kunna bestämma ett datum, en tidpunkt för när hon inte längre ska få leva här ibland oss. Jag förstår inte. Men det spelar ingen roll. Det är dags.

Jag var elva år när hon flyttade hem till oss. Hon har varit en stor del av min uppväxt. Vi har sprungit genom skogarna, hoppat över hinder och sprungit genom tunnlar, vi har lekt och sovit många nätter tätt intill varandra.

De senaste åren har jag dock inte haft lika mycket tid för henne. Det gnager på mitt samvete. Men de åren kommer inte tillbaka och jag kan inte gottgöra för dem genom att hålla henne vid liv.

Hon har varit den snällaste hunden jag någonsin har träffat och hon har charmat alla i sin väg. Hon har omvänt hundrädda människor och låtit sig klappas av barn från alla håll och kanter. Isac har kunnat mata henne med små, små matbitar med sina små händer och hon har tagit dem så försiktigt.

Jag önskar så att Isac och Lovis hade fått mer tid med henne. Men det är dags. Nu är det dags. Vi känner det. Vi ser och inser att vi måste ta vårt ansvar. Men hur? Hur ska vi kunna boka det där datumet? Hur ska vi kunna avsluta den här tiden med henne? Jag förstår inte, men jag vet att det är dags nu.

Älskade, finaste Daisy. Det finns ingen bättre än dig! <3

 

Angelica

11 maj 2013 22:20

Usch :0( Man blir aldrig redo för sånt! Skänker er en tanke! Fick tårar i ögonen när jag läste! Än en gång usch, men man får ju tänka på djuret, fast det är svårt att släppa taget om någon som står en så kärt!
Kramar!

http://www.angelicajonangen.blogg.se

 

Malin

13 maj 2013 13:37

Åh, många tårar här, kan tänka mig känslan... hur? När? Jag var liten då men mamma och pappa fick ta samma beslut med vår älskade flat Toiler. Och tyvärr måste kanske jag göra det inom snar framtid med min lilla ninis Mila som bos hos mamma.
Så fint skrivet Malin, om älskade Daisy. Hon är verkligen en goding, blir alltid så glad när jag ser henne ute på promenader! <3 Skickar en styrkekram!

http://annamalins.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...