Isac har en förmåga att gråta så att det låter som om vi håller på att ta livet av honom. Jag lovar, det låter hemskt. Det skär rakt in i hjärtat. Tur att vi bor i ett hus, annars skulle grannarna undra vad vi håller på med ibland...

Någonstans igår gick läggningen snett. Han hade nästan somnat då en kanin ramlade ur sängen. Ett par andra händelser senare hade vi snart en hysteriskt gråtande och övertrött tvååring. Tillslut tog vi ut honom ur rummet för att han skulle kunna lugna sig. Men han slet förtvivlat i Andreas för att han skulle följa med honom till sitt rum och leka!

Att kommunicera med ett barn i den sinnesstämningen är totalt meningslöst. En halvtimme senare och ett flertal försök att få honom att lägga sig ner i såväl hans som vår säng utbytte jag och Andreas förtvivlade blickar än en gång. "Vad gör vi?". Isac studsade ilsket och slet i Andreas händer skrikandes "Pappa leka at(=mitt) rum" om och om igen. Jättetrött. Efter att ha konstaterat att vi måste bryta situationen på något sätt hämtade jag Ipaden. Det var som att vända sida i en bok. Sekunden senare låg han lugnt och stilla i vår säng och ritade på plattan. Tio minuter senare sa vi åt honom att rita en sista gång. Sagt och gjort. Han ritade en sista gång och stängde sedan av plattan. Efter en omgång av "Mors lila Olle" (som absolut skulle sjungas av pappa) tog det inte lång tid förrän han sov.

Det är inte alltid lätt att vara förälder och veta hur man ska hantera de situationer som uppstår. Men att vara en jättetrött tvååring som inte vill något annat än att leka med sin pappa trots att det är sovdags är inte heller helt enkelt. Älskade lilla Isac. Så mycket vilja det finns i dig.

Mitt i allt kaos var Lovis som hade ammat konstant hela kvällen plötsligt nöjd och somnade i sin säng. Tack för det! :) Idag är hon också nöjd och glad trots att hon fortfarande rosslar en del. Hon har under helgen även hittat tungan och den åker ständigt in och ut ur munnen. Finaste Lovis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...