Läste just ett fint tal som min vän E har skrivit och plötsligt blev du levande igen. Minnen fladdrar förbi. Bilder. Medgångar och motgångar vi delat under åren som gått. För mig är det fortfarande ett mysterium att du inte längre finns hos oss.

Jag ser dig framför mig med ett leende, solbrun i Spanien. Jag ser dig på planen när du med en benparad räddar oss från ett baklängesmål. Jag ser dig med all den vilja och beslutsamhet du hade. Kanske var det också just den som gör att du inte längre finns här hos oss.

Vi står kvar här med saknad, men också med frågor som aldrig kommer att besvaras. Vi står kvar här med ett hål i våra hjärtan och undrar om vi gjort tillräckligt. Vi står kvar här med fina minnen som vi alltid kommer att bära med oss. Vi står kvar här med en innerlig önskan om att du har funnit ro.

Tids nog ses vi igen. På en plats där bara lycka finns. På en plats där vi har tid för varandra. På en plats där alla får vara sig själva. På en plats där ingen är ensam.

Under tiden finns du i våra hjärtan.

För alltid. I våra hjärtan.