...you're taking one down. You sing a sad song just to turn it around...

Dagen har inte varit helt trist, egentligen blev den det först när Andreas ringde snickaren för att stämma av inför i morgon då snickaren skulle komma till oss. Jag förstod ganska snart av Andreas tonfall att så inte skulle bli fallet. Vad är det med hantverkare som gör att de självmant inte ringer och säger när de har fått förhinder? Och vad är det med mig som efter mer än två års renoverande fortfarande orkar bli arg och ledsen och irriterad när det händer? Bläh! Ytterligare uppskjutning och jag har redan tidigare berättat vad jag känner inför det.

Sedan berättade Andreas att han ville iväg och träna och det skulle jag aldrig hindra honom från. Han har många träningar att ta igen efter att jag har spelat bandy på vintrarna och han har varit hemma och renoverat. Men nu sitter jag här ensam i soffan med en Isac som bara vill vara nära och får inte mycket annat gjort än att stirra på de två dumdurkarna TV:n och datorn. Kan inte låta bli att känna mig lite uttråkad. Känner inte för att klä på oss och ta en promenad heller. Vi gick hem från Skåre efter BVCbesöket och fick oss därför en riktig långpromenad i snön. Har dessutom skavsår av mina nya, dyra kängor och har redan halkat och ramlat en gång idag. Jag har även försökt få ordning på videoklippen från videokameran, men efter att ha installerat skivan som följde med så har det bara blivit ännu snurrigare så nu har jag gett upp det för ikväll också. Helst av allt skulle jag vilja tröstäta med glass eller godis eller kakor, men jag har bestämt mig för att jag inte ska äta sånt under veckodagarna så det kan jag inte heller göra! Så jag gnäller lite i min blogg istället så känns det genast lite bättre. 

Det positiva från idag är i alla fall besöket på BVC där det kunde konstateras att Isac växer som han ska. Han är nu 55,5cm lång och väger 4700g.