Dygnsrytmen har försatts lite ur spel de sista två dygnen för lilleman. Igår kväll var han vaken nästan intill midnatt för att busa med kusiner som gjorde ett litet stopp på sin hemfärd hos oss. Men trots att han vaknade senare än vanligt i morse, så var det ändå uppenbart att det var på fel sida. När han inte ens vill ha välling, då vet man att det kan bli en lång dag. Och lite kinkigt har det allt varit, men inte så jättefarligt ändå.

Men när det var tid för läggning så var det dags igen. Ett vredesutbrott mot en stackars oskyldig vällingflaska, gråt, hysteriskt sprattlande. Helt omöjlig att nå fram till. Det går liksom inte att få kontakt. Så frustrerande! Försöker bära, men han kämpar så att han blir svettig för att ta sig ur min famn. Provar att distrahera, men det är lönlöst. Skriker att han får ge sig, men det enda det resulterar i är ett dålig samvete utan dess like. Det enda jag kan göra är att låta honom ligga och sprattla och gråta på golvet tills han slutligen lugnar sig.

Och egentligen vet jag att det är det enda som fungerar när han fastnar i ett sånt här utbrott. Det hjälper inte att trösta, det hjälper inte att vara nära. Det enda jag kan göra är att se på när han ursinnigt ligger på golvet pch sprattlar och slår omkring sig. I det här fallet för att han är så trött. Jag kan inte göra något och det gör mig så frustrerad att jag till slut skriker på honom. Pinsamt och helt fel. Jag vet. Men att jag inte kan trösta min egen son gör mig tokfrustrerad!

När han slutligen lugnat sig liggandes på mattan lyckades jag få ett par leenden innan han somnade på fläcken medan jag läste lite Tomtebobarnen för honom. Slagen hjälte? Helt klart. Jag längtar till imorgon när jag kan ge honom en stor kram!

Det är inte lätt att vara en trött tvååring alla gånger. Men det är inte lätt att vara en perfekt förälder dygnet runt heller. Det är så lätt att en blogg bara visar upp allt som är bra. Det perfekta livet. Men vem lever ett sådant? Så även om jag skäms för att jag skrek på min son när han som minst behövde det så skriver jag det. För jag vet att jag inte är ensam om att bli frustrerad ibland. Och jag vet att jag inte är perfekt. Så varför låtsas att jag är det här?

 

Angelica

27 juli 2012 16:48

Helt rätt! Allt är inte som i sagor hela tiden, utan det finns en verklighet! Bättre att inse det, då går det nog lite lättare har jag fått för mig. :0)

http://www.amgelicajonangen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...