Fredag. Jamen hur underbart är inte det ordet. Fredagsmys. Harmoniskt, mysigt och alldeles underbart. Jag skulle sluta senast halvtre och hämta barnen. Jag funderade på om vi skulle åka till badhuset. Eller skulle vi handla och göra i ordning en middag innan Andreas kom hem. Eller kanske städa. 

Halvtre var jag inte klar på jobbet, rusade ändå iväg tjugo i tre. Kom till förskolan med några minuter till dess att båda skulle vara hämtade och på väg hem. Lovis var klängig och Isac ville inte gå hem varpå jag fick bära båda på samma gång för att överhuvud taget komma ut i hallen där påklädning väntade. Och det tog sin tid. Svettig, varm och gravid satt jag på det sandiga golvet medan båda två sprang runt och inte var särskilt medgörliga. Kom tillslut iväg. En barnvagn, två barn och en cykel skulle jag få med mig hem. Detta utökades på omvägen hem till en barnvagn, min cykel och en barncykel som vi plockade upp i mormor och morfars trädgård. Halvfem var vi hemma. Två trötta barn efter första veckan med förskola varje dag från halvåtta till tre.

Det fick bli korv och makaroner till barnen. Snabbast möjliga för at få i dem lite energi. Hjälpte föga. Isac var fruktansvärt upprörd över att Lovis fick D-droppar före honom. Nej, Isac behöver inte D-droppar, men vill smaka då och då. Som idag. Men att Lovis fick först hade han svårt att komma över. Många tårar. Lovis vägrade sitta i sin stol utan skulle prompt sitta i tripp-trapp-stolen bredvid Isac. Och har hon bestämt sig så har hon. Sedan hängde jag och barnen i soffan i en halvtimme framför TV:n, lika trötta alla tre medan Andreas röjde så gott han kunde. Sedan var det läggdags för våra trötta små varelser.

Nu har jag och Andreas precis slukat en varsin lyxig pizza från Vedugnen som jag hämtade medan Andreas la barnen och vi är väl i princip redo för att däcka vi också. Men lite filmmys ska vi nog hinna med först. Det är ju trots allt fredag. Även om vi inte hann till badhuset, lagade en underbar middag eller storstädade huset så är det faktiskt fredag. Typiskt mig att bygga upp dessa bilder om hur dagen ska bli och hur mycket vi ska hinna med och hur mysigt det ska bli. Jag menar, för två veckor sen köpte jag jäst. Jag tänkte att jag skulle hinna baka bullar trots att jag skulle vara själv med barnen hela den helgen och visste att jag behövde sätta mig och jobba så fort jag fick tid över. Men hallå, trodde jag verkligen att jag skulle hinna baka när jag stod där i affären? Lite väl optimistisk emellanåt.  

Nåja, jag börjar på något vis förstå uttrycket "mitt i livet". Och även om det är slitigt så har det sin charm. Jag känner mig på något vis lite oövervinnlig när jag gravid med lillasyskonet går mot förskolan på mornarna och drar barnvagnen med våra två i med ena handen och med den andra handen leder jag cykeln. Jag känner mig stolt och jag känner mig lycklig. Skit samma om denna fredagkväll inte blev som jag hade tänkt. Jag har det rätt bra ändå. Mitt i livet.

Bild från sensommaren 2013. Inte visste vi då att vi bara några månader senare skulle ha en femte familjemedlem växandes i magen. <3

Andreas har gett sig av mot Dalarna. Vasaloppsstafetten väntar i morgon och Vasaloppet på söndag för hans del. Med andra ord är det jag och mina små på egen hand hela helgen. Imorgon får de dock sällskapa med farmor och farfar medan jag jobbar. Och på tal om jobb. Det är verkligen fullt upp just nu. Jag har därför för andra kvällen i rad suttit någon timme här hemma efter att barnen somnat. Och jag inser att datorn får följa med hem även under helgen. Hur jag nu ska få så mycket tid över när jag är själv med mina små!? Men det får lösa sig på något sätt. Jag måste helt enkelt få lite gjort. Lite halvtaskig tajming att det är inskolning av Lovis nästa vecka när jag har jättemycket på jobbet. Jag hade tankar på att jobba lite extra under helgen redan innan jag kom på att jag dessutom kommer att vara föräldraledig ett par dagar nästa vecka. På den nivån är det. Heja mig.

Och egentligen är det här det sista jag behäver just nu. Jag är trött och skulle egentligen vilja somna samtidigt som barnen. Sista veckan har jag känt mig sliten, lite lätt illamående och lättirriterad. Jag har blivit ordinerad sedan tidigare att börja med järntabletter nu när halva graviditeten har passerat då värdet var lite lågt redan i början av graviditeten. Hoppas att det kan ge lite effekt. De senaste dagarna har jag även blivit lite trött på kolhydrater. Ni vet när man känner att man har ätit alldeles för mycket bröd? Så känner jag så gott som dygnet runt just nu och det enda bröd jag äter är en till två skivor vid frukosten på jobbet. Jaja, det har väl säkert något med graviditeten att göra det också.

Men allt är inte stress, trötthet och klagan. Jag har det egentligen rätt bra, jag vet. Men det skulle inte göra något att få lite mer energi. Jaja, om fem-tio år så kanske jag har blivit människa igen. #Livetsomsmåbarnsförälder

Nu ska jag se klart En clown till kaffet innan jag stupar i säng.

Kram från mig och Kompis som härjar i magen. Nog är hen värd all trötthet i världen. Det är lätt att glömma bort vad tröttheten, foglossningen och den redan tjocka och klumpiga kroppen faktiskt ska resultera i. En ny individ att följa och beundra. Ett syskon till Isac och Lovis. Ett barn som är hälften jag och hälften Andreas. Det är rätt fantastiskt ändå. Det gäller bara att påminna sig om det ibland när vardagen tar över lite för mycket.

Nattinatti

För en timme sedan vinkade jag av mina tre familjemedlemmar. De har packat in sig i bilen och är på väg till Långberget. Där väntar farmor och farfar och några dagars lek och skidåkning i snön. Själv ska jag jobba större delen av veckan innan jag åker upp och gör dem sällskap. Det kommer bli tomt här hemma utan dem. Men jag är ju inte helt ensam. Det blev jag påmind om för en knapp vecka sedan när jag flög till Stockholm för jobb. Jag insåg då att jag aldrig tidigare hade flugit själv och saknade någon att hålla handen vid starten. Jag tycker inte om start och landning och har sedan jag var liten hållt någon i handen i just dessa situationer. Det ligger väl någon form av skrockfullhet över det numera. Men just när jag satt där och kände mig lite ensam var det någon som började buffa och sparka i magen. Hen gjorde mig påmind om att jag minsann inte var ensam. Så jag la en hand på magen och kände Kompis röra sig under hela starten. Och helt plötsligt satt jag och log. Tack lilla älskling i magen. Det behövde jag.

Helgen har annars bjudit på ytterligheter. Begravning och tvåårskalas. En fin begravning för Andreas mormor som hann med att fylla 93 år och få inte mindre än nio barnbarnsbarn. Fantastiskt! Att ta adjö av någon är alltid jobbigt och mina tankar for dessutom tillbaka till den senaste begravningen jag var på. För sju-åtta år sedan rycktes min barndomskompis bort alldeles för tidigt. Vi var bästa vänner till och från under uppväxten, men hade tyvärr tappat kontakten de sista åren. Begravningen var nog en av de tuffaste upplevelserna som jag har varit med om och tankarna på den igår fick mina känslor att välla över både en och två gånger. Det är inte meningen att livet ska ta slut efter tjugo år. Det är verkligen inte meningen. Gammelmormor K och mina fina A: Jag hoppas ni har det bra där ni är nu. Ni saknas oss.

Och idag var det då alltså dags för kalas. Det var kusin E som hade fyllt två år och skulle firas. Isac hjälpte mig ivrigt att slå in paketen och var så glad över att få gå på kalas. Lovis var till en början blyg men följde sedan, i vanlig ordning, efter Isac och kusin E på deras upptåg.

Åh, ni underbara små. Ni har hela livet framför er. Som jag önskar att ni ska skonas från allt ont som finns i världen. Ni är det bästa som finns och jag älskar er över allt annat. Puss från mamma som redan saknar er.

En slitig vecka med flera timmar extra på jobbet gör att jag välkomnar helgen med öppna armar. En vecka kvar att jobba innan två veckors julledighet. Ytterligare en tuff och stressig vecka är dock att vänta. Jag börjar förstå vad mina kollegor menar när de säger "antingen är man stressad för att man har för lite att göra eller så är man stressad för att man har för mycket att göra". Just nu är det definitivt det sistnämnda. Jag är just nu såå glad att vi tog en sväng till Ullared tidigt i höstas och avklarade allt julklappsbestyr där och då. Det enda som jag har inplanerat i helgen är att städa. Det har liksom inte hunnits med. Belöningen blir inhandlande av julgran! Annars tänker jag ta det så lugnt det bara går, samla energi och umgås med familjen som jag knappt har hunnit träffa under veckan. Kanske sätta ihop det där pepparkakshuset också.

Isac har för övrigt en adventskalender med små paket. Dagens paket ville han dock inte öppna. "Det räcker med paket" sa han. "Jaha, okej" sa vi och hittade på något annat att göra istället.

Och hur gick gårdagens luciafirande? Att ta på tomtekläderna var väl inte morgonens roligaste moment, men när de väl var på var allt lugnt. När vi kom till förskolan fick vi till och med sätta på luvan. Precis som jag hade hoppats på stod han med de andra barnen. Luvan åkte ner över ögonen, han stod blixtstilla med händerna i munnen och sjöng inte med en enda gång. Men han stod där, med de andra. När vi pratar här hemma om deras luciatåg berättar han ivrigt att han stod på bordet bredvid sin kompis L. Och han låter så stolt och glad när han berättar om sina upplevelser. Och det är, alla dagar i veckan, allt som betyder nåt!

Trevlig helg!

Läste just en lång text skriven av en tjej i min ålder. Hon skriver om sin upplevelse av tsunamin i Thailand där hon förlorade sin lillasyster. En upplevelse som ändrade hennes liv radikalt.

Och helt plötsligt kramar det åt om mitt hjärta och det känns lite tyngre att andas. Jag snuddar vid tanken på om det skulle hända mina barn något och jag inser hur enormt mycket jag älskar dem och att jag är beredd att göra vad som helst för att se dem lyckliga.

Min nytillkomna flygrädsla gör sig påmind. Jag tyckte att det var jobbigt att flyga i våras och jag känner mig inte helt avslappnad inför denna resa heller. Jag vet att det är en ologisk rädsla och att jag utsätter mig och barnen för en större risk varje gång vi sätter oss i bilen. Men det är väl den där maktlösheten som i alla fall jag känner i ett flygplan. Och insikten om att om olyckan väl är framme är prognosen sällan god. Nej, jag är inte överdrivet rädd, men jag blir väldigt lättad när planet väl har landat och bromsat in. Då andas jag ut.

När jag blev gravid med Isac blev jag rädd för att åka bil. Jag kände mig endast trygg när Andreas körde. Alla andra körde som bildårar i mina ögon då. Det är väl på något vis som så att när man plötsligt har ansvar för fler än sig själv blir vissa faror påtagligare.

Jag har blivit räddare för att dö - för jag vill så gärna se mina barn leva. Jag vill se dem utveckla sina personligheter. Jag vill se dem skratta och vara glada. Jag vill trösta dem när de är ledsna. Jag vill finnas där.

Underbara små och min finaste A. Jag älskar er. Ni är mitt allt.

Så fick jag äntligen en kväll med lite tid över. Vad kunde då passa bättre än att svara på frågor i en hel trekvart? En av de utvalda. Statistiska centralbyrån. Yeay. Men nu har jag gjort mitt. Bra jobbat till mig själv.

Har precis krupit ner under täcket och väntar på min käre sambo. Han har väl förvisso inte tänkt ta kvällen riktigt än, men har lovat att göra mig sällskap en liten stund här i sängen. Jo, jag hör vad det låter som att jag anspelar på, men det är inte det jag syftar på i det här fallet.

Dagarna går i ett och det mesta av konversationerna under dagen handlar om barnen och vardagen. För mig betyder det därför mycket, den där stunden på kvällen när man lägger sig tillsammans och pratar. Det ger mig energi. Att få ligga nära och bara vara med den jag älskar mest av allt. Den stunden på dygnet är ovärderlig för mig. Den stunden fyller mig med lugn och den laddar upp mina batterier.

Därför har jag ikväll beordrat hit min sambo, trots att han inte har tänkt sova än, för att i alla fall ladda batterierna lite grann. Det behövs som småbarnsförälder. Det behövs.

... är bara förnamnet. Länge sen jag fick sova en hel natt. Är det inte den ena som vaknar så är det den andra. Fast oftast är det båda två. Dock sällan samtidigt trots att de delar rum.

En kollega drog med mig på ett skivstångspass på lunch och då fick jag veta att jag levde kan jag lova. Aj, mina lår. Mjölksyra ända upp till öronen och jag gissar att träningsvärken lär sitta i veckan ut. Minst. Men jag kan nöjt konstatera att jag har fått till fyra träningspass på en vecka. När hände det senast!!? Bandyträning i onsdags, löptur i lördags, ridning igår och skivstång idag. Gött.

Nu ska jag läsa Vi föräldrar som damp ner i brevlådan härom dagen och sedan ska jag sooova.

Nattinatti

Alltså, jag är nog lite knäpp ändå. Lite halvstörd faktiskt. Jag insåg det idag. Jag hamnade i en gympasal när jag jobbade förut. Skulle se över värme och ventilation. Jag kliver in i gympasalen och slås av den där omissigenkännliga (lustigt ord förresten) doften som fullkomligen kastar mig tillbaka till mellanstadiet. Jag tittar längtansfullt på tjockmattorna, spanar lite på bommarna och saknar plötsligt hinderbanan vi hade när vi gick i sexan. Sen får jag se bollarna. Bollarna. Snälla, låt mig få sparka lite på bollarna. Kasta dem mot korgarna. Bollarna.  J a g  m å s t e  f å  s p a r k a   e l l e r  k a s ta  e l l e r  s k j u t a  p å  

b o l l a r n a. Rullar lite diskret en basketboll med ena foten medan jag försöker lyssna på vad min kollega har att säga. Men det liksom kryper i kroppen. Jag kan inte vara stilla när det finns bollar i närheten. Hej bolltokig. Hej bollnörd.

Måste pallra mig iväg på någon träning snart. Klubba och boll. Se om det blir inomhus med skor eller på en is med skridskor. Bara det är en boll med. Just så känns det nu. Säger som Isac skulle ha sagt: "Måste leka bollen!"