Ikväll somnade Molly kl.22 Wow! Trodde jag. Tjugo minuter senare var hon pigg som en lärka och babblade utan dess like. Pust. Nu tre timmar senare håller hon precis på att somna igen. Dock på egen hand i sin säng! *tummen upp*

Även om kvällarna är fortsatt sena känns det ändå som att vi är på rätt väg och jag börjar kunna skönja lite rutiner vilket verkligen underlättar. Det blir lite lättare att planera dagarna och hitta på saker med de stora barnen när jag vet ungefär hur och när hon sover.

Jag har för övrigt tittat på två Wallanderfilmer i rad i väntan på att Molly skulle somna. Hörde en dov smäll när jag hade lagt mig här i sängen och tittade ut genom gardinen. Såg inget. Men inbillar mig nu att någon såg mig och tror att jag såg något och därför står med en pistol på gatan och vill ta död på vittnet. Alltså mig. Typ. Resonerar dock som så att när jag ligger i sängen så kan jag inte bli träffad eftersom den vinkeln är omöjlig (har sovrummet på plan 2). Vågar dock inte kika ut mellan gardinerna igen för att bevisa för mig själv att ingen är där.

För övrigt, nummer två, så har jag en ovana att vända bort ansiktet från brevlådan när jag öppnar den. Brevlådor kan explodera. Jag såg det på en film när jag var liten.

Och när vi ändå är inne på mina rädslor så är jag extremt rädd för personer som gömmer sig bakom masker. Tack "Juryn- A time to kill " för det. Och för den som får några idéer nu så kan jag lova att något hemskt kommer att hända er om ni dyker upp utanför mitt fönster med en mask. Det kan bli så illa att jag blockerar er på FB! Ja, det är nog det hemskaste som jag kan komma på.

Efter ytterligare en dov smäll och lite resonerande med mig själv har jag nu kommit fram till att det är kylan som är boven. Det kunde smälla som bara den i trädäcket i vårt gamla hus när temperaturen sjönk. Och nu är det kallt och det finns ett och annat trädäck här på området.

Bra. Nu har jag åter hopp om livet. Nattinatti

Så har vi klivit in i december, helt klart en favoritmånad för min del. Kanske inte så konstigt när jag är ett decemberbarn. Dessutom har jag och Andreas årsdag både för när vi blev ihop och när vi förlovade oss. Och så lite julafton på det!

Att fylla år knappt två veckor före julafton har aldrig bekymrat mig, dock har jag väl blivit allt sämre på att fira mig själv och att ställa till med någon form av kalas kan jag inte minnas när jag gjorde senast. Och i år lär det knappast inträffa heller. Men kanske det får bli en trettioårsfest om ett par år!?

Nåja, för alla er som ändå har planer på att överösa mig med presenter så är detta önskelistan:

• En middag på tu man hand med min käre sambo. Kan liksom inte minnas när vi båda satt ner en hel middag utan att torka utspilld mjölk, tjata om bestick, ha barn i knäet, vagga bebis, hämta mer mjölk, torka en gång till, mata. Ja, ni fattar! 
• Floating
• Relax på badhuset med trevligt sällskap
• Chokladpraliner från Carli choklad
• Och för den som vill lägga ner en extra slant på prestenten så skulle jag kunna tänka mig en Nikon D750. Gärna med ett bra objektiv också. Hehe.

Tack och hej

Ja, så är väl livet för de flesta av oss. Både i stort och smått. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var slitigt att ha tre barn, men samtidigt vill jag inte klaga då det är vårt eget beslut att ha barn och framför allt att ha tre barn tätt.

Det finns stunder som är helt underbara, som när barnen busar och skrattar och har så roligt tillsammans. Eller när de kryper upp i famnen och talar om att de tycker om en. Igårkväll var Lovis trött och ledsen. Jag vaggade henne till sömns i famnen medan jag sjöng och vi tittade varandra i ögonen medan hennes ögonlock blev allt tyngre. Ett fint och stillsamt ögonblick i en annars rätt så kaotisk vardag. Att få dela deras glädje, nyfikenhet, tankar och bekymmer är en ynnest utan dess like. Det väger upp alla de tunga dagarna. Och tur är väl det. För de kommer de också.

Jag önskar att jag var en perfekt förälder med ett helt hav av tålamod, att jag hade all tid i världen att ge mina barn och att jag ständigt var full av energi och styrka att hantera de vardagliga prövningarna. Men ibland har jag inte ens en droppe tålamod och många gånger är svaret "inte nu" när barnen vill ha min uppmärksamhet och det händer att jag bryter ihop och sätter mig på golvet och gråter när energin är slut. 

Nej, jag är långt ifrån perfekt, men jag kämpar på så gott jag kan. Vi är inne i en intensiv och krävande del av livet och det gäller att vara medveten om det. Att vara ödmjuk inför och acceptera att dagarna just nu består av ett pusslande utan dess like. Så fort jag gör något som inte hör till de vanliga rutinera så kommer det att bli kaos någon annanstans. För dagarna handlar just nu om att släcka eldar. Och missar jag en eld för att unna mig något som inte hör till de vanliga vardagsbestyren så blossar elden upp och blir betydligt tuffare att släcka. Hu sjutton vi klarade oss genom september med fixande av hus och försäljning av det samma kan jag undra nu i efterhand.

Och med detta som bakgrund ska vi nu bygga hus. Jag kämpar till mig tid att dammsuga nätet på hus, planlösningar, exteriörer. Jag bläddrar genom kataloger om och om igen och spanar och spejar vart jag än går. Ständigt lite disträ med tankar på husbygget hela tiden. Kvällarna blir sena och när jag väl lägger huvudet på kudden och blundar så fladdrar planlösningar förbi på näthinnan. Det är roligt och spännande, men samtidigt utmattande. Jag antar att jag kommer att gråta och skrika som taget ur en Hollywoodfilm fler gånger än den som var nu senast i veckan när Molly inte ens var nöjd i bärsjalen och därför gallskrek och bökade i bärsjalen samtidigt som jag stod med 1,6 kilo nötfärs framför mig och skulle laga mat under tidspress. 

Även om det är och kommer att vara tufft ett bra tag framöver är jag inte orolig. Jag och Andreas har tillsammans klarat av en omfattande renovering av vårt nuvarande hus- bott i ett litet rum i källaren utan kök i ett halvår och med 14 grader som temperatur. Grävt och slitit i lera, kämpat in på sena natten med hammare och skruvdragare, tragglat lösningar, ritningar, idéer, burit ut balja efter balja med lättbetongsrester för att sakta få se våra drömmar växa fram. Det knäckte inte oss, snarare tvärtom. Och jag vet, även om vi kommer vara allt annat än överens emellanåt att vi kommer att klara av det här också. Det är en trygghet. 

Vi är envisa och målmedvetna båda två och vi kommer att leta, rita och fundera tills vi har hittat det mest optimala huset för oss. Just nu är vi långt därifrån och vi pendlar fram och tillbaka mellan olika idéer och typer av hus och väntar på den där känslan av att vi har hittat rätt. För den känslan kommer att komma, det vet vi, men vi måste traggla och kämpa, blöta och stöta många gånger först. That´s the way.

Nej, nu ska jag återvända till vardagspusslandet. Idag är det komplettering av Isacs fyraårskontroll, besök av min vän J och en heldag med mina små som väntar. Ha en finfin dag  allihopa!

Något som jag älskar och värdesätter högt är min stora familj. Ikväll tog vi oss bort till mina föräldrar för ett kvällsdopp. Lillebror är hemma på semester, storebror kom förbi för att lämna grejer och när syrran som ringde till mamma hörde att vi alla var där och att jag dessutom hade med mig en stubbe (rulltårta med grädde och färska bär) så tog det inte lång stund innan även hon med familj var på plats. Fyra av fem syskon samlade så där snabbt är underbart. Helt plötsligt sitter vi alla där och fikar och skrattar åt lillebror som under föregående natt hade kastat såväl kudde som täcke mot en inbillad inbrottstjuv(?).

Mamma och pappas lugna kväll var ett minne blott och deras baksida fylldes snabbt av såväl barn som barnbarn. Men det tror jag nog att de tyckte om! <3

Plus fem idag och Andreas håller i skrivande stund på att massera mig, eller snarare trycka på vissa punkter som ska kunna trigga igång en förlossning. Så imorgon är Kompis här. Just saying. ;)

Nattinatti

Vi trotsade de mörka molnen och tog en sväng ut i skogen till hinderbanan. Trots några regndroppar och desto fler mygg hade vi två nöjda barn som klättrade och balanserade. Nu sover Lovis, Isac har fått fram något ryskt barnprogram på Ipaden som han tittar på och jag sitter bredvid med datorn i knäet. Andreas härjar i garaget och är väl nöjd över att få pyssla lite på egen hand när vi andra för en gångs skull inte behöver honom. Han drar ett tungt lass här hemma nu med två småttingar och en höggravid sambo som sällskap.

I eftermiddag har jag tid hos barnmorskan. Hrmmmpf. Trodde inte att det besöket skulle bli av, men tji fick jag. Fyra dagar över. Hur många dagar till? Jag får erkänna att jag igår kväll googlade följande fråga: "När kommer bebisen?" Fick tyvärr inga vettiga svar. Attans också. :)

Sitter i soffan alldeles ensam med laptopen på magen. Klockan har passerat åtta och resten av familjen sover ännu. Själv var jag tvungen att kliva upp för en halvtimme sedan. Jag måste liksom upp i sittande läge och låta bebis, organ och vad nu som finns i magen ramla ner på plats. Jag har de senaste mornarna vaknat med en värkande, brännande känsla högst upp i magen och det finns inget skönt sätt att ligga på för att få det att försvinna. Men efter lite frukost och en stunds upprätt läge så är känslan borta. Skönt!

Bild från i förrgår, då V.37+6

Har haft två trevliga kvällar i rad. Först sommarfest med jobbet i fredags och igår var det dags för det årliga poolpartyt med världens bästa bandygäng. För första gången svek vädret, men vad gjorde det? Vi hade det lika trevligt inomhus på gatan-där-det-händer. 

Jag har nu 12 dagar kvar till beräknad förlossning. Galet. Det är så svårt att ta in att vi snart ska få träffa Kompis. Jag har egentligen inte funderat så mycket kring själva förlossningen. Jag har haft två snabba, okomplicerade förlossningar och hoppas självklart på en liknande den här gången. Men det sägs att trean kan vara lite bökigare, så vi får väl se. Kanske går jag över två veckor och förlossningen blir en lång, utdragen historia. Vem vet.

Det är lätt hänt att kalla mina tidigare förlossnigar för enkla, men det är ett ord jag försöker undvika. Bara för att det har gått snabbt och utan konstigheter så har det inte varit enkelt. Det har gjort ont. Jag vet det. Även om jag i nuläget varken kan eller vill minnas känslan. Jag vet dock att jag under Lovis förlossning tänkte "Hur i h-vete kunde jag vara så j-a dum att jag gjorde det här igen!?". Under förlossningen med Isac låg jag i badet och hade god lust att sjunka ner under vattnet och ta ett djupt andetag. Istället kramade jag väl halvt ihjäl Andreas fingrar. Jag minns hur jag i princip hyperventilerade halvt i panik av den brännande känslan när bebisen bara är en push från att komma ut, "Ring-of-fire" som en del kallar den biten av förlossningen. Nej, ingen förlossning är enkel. Det förstår nog vem som helst.

Men det är ändå fascinerande. Trots att jag sitter och skriver och tar upp de jobbigaste delarna så skräms jag inte. Jag bävar inte. Jag måste vara knäpp. Eller så utnyttjar jag människans förmåga att förtränga till max! Istället minns jag känslan när barnen har kommit ut, när vi får möte dem för första gången. Lägga dem tätt intill och se vilka de är. Det är häftigt och värt all smärta som en förlossning innebär. Tänk att vi ska få uppleva det en gång till. Jag och Andreas. Det är helt fantastiskt och vi längtar så.

Snart Kompis, snart möts vi. <3

Nu var det länge sedan senast. Igen. Men jag har liksom fullt upp med livet. Fortfarande är det mycket runt boendet som vi funderar över och jag sitter ofta med kollegieblocket i knät om kvällarna och ritar. Det mest aktuella just nu är egentligen en dröm jag har haft sedan många år tillbaka - en till våning på vårt hus. Knappast det lilla projektet. Och heller inget man beslutar över en dag. Därför tar det mycket tankeverksamhet. Det är en hel del som ska vägas in.

Och annars då? Jo, jag är nu en bra bit in i vecka 33. Det är full fart i magen, ofta. Kompis verkar vara en livlig liten bebis. Det är som sagt mycket praktiskt i huvudet just nu, vilket gör att Kompis får lite för lite uppmärksamhet. Men för en vecka sedan smet jag och Andreas iväg till Stockholm och såg Robbie Williams live- underbart! Vi stannade två nätter och hann för första(!) gången med att på riktigt diskutera namn. inte för att vi kom någonstans direkt, men ändå. Ska nog börja plocka fram lite bebiskläder också för att på något vis börja förstå vad som väntar.

Ja, det här är alltså jag i V 32 +5. Jag och Magen som tydligen alla får ha en åsikt om, oavsett om jag ber om den eller inte. Sedan en dryg månad tillbaka har jag fått höra kommentarer som att jag ser kläckfärdigut, redo, ser ut att kunna föda om bara några dagar och så vidare. När jag sedan berättar att det är först i juli som jag är beräknad blir följdkommentaren allt som oftast - det kanske är två!? Okej, tack, jag hajar. Jag är stor. Jag ser alldeles höggravid ut och har så gjort sedan vecka 27 ungefär. Gör väl bäst i att tillägga att jag faktiskt ser mindre ut på bilden än vad jag egentligen är. Runt 13 kg upp än så länge. Vilket faktiskt bara är knappt hälften av vad jag gick upp totalt med Isac. Men jag har sju veckor kvar, så vi får väl se vart jag landar den här gången.

Misstolka mig inte, jag älskar min mage och framför allt Kompis som ligger där i. Men det är lite tröttsamt att alla tar sig friheten att kommentera hur jag ser ut. Bara för att jag är gravid. Jag har börjat bäva inför frågan "När är det dags?" när jag träffar folk. Den är liksom obligatorisk på något vis och en öppning till att kommentera huruvida jag ser ut att vara mer eller mindre gravid än så. Idag fick jag till och med råd om vilka kläder som var fina på mig nu när jag var gravid- klänningar som faller fint över magen, absolut inget som sitter tight över magen. Så klänningar skulle jag köpa, i många färger. Okej, tack för tipset! Eller inte.

Nu ska jag ta en iskall dusch innan jag hoppar i säng och laddar för sista arbetsdagen den här veckan. Sedan är det bara fyra veckor kvar att jobba innan en låååååång ledighet väntar.

Nattinatti

Sitter på Arlanda och har väl en dryg timme att spendera innan det bär av hemåt efter en heldag i Uppsala med projekteringsmöte. 04:40 stod klockan på imorse och det känns. Under den här graviditeten har jag liksom inga som helst reservlager att plocka av. Mitt humör följer väldigt tydligt hur jag tar hand om mig själv med sömn, mat och aktiviteter. Jag är väl lite dålig på att prioritera mig själv emellanåt. Igår var jag dock på väg i säng klockan nio, men kom då på att jag hade glömt att skriva ut flygbiljetten! Bra där. Så det var bara att kasta sig iväg till mina föräldrar och fixa med det, vilket såklart krånglade. Det roliga är att jag i fredags, när jag gick hem från jobbet sa till mina kollegor att det känns för bra. Jag hann liksom med allt och blev klar till dess att jag skulle iväg och hämta barnen. Det brukar inte hända. "Jag måste ha missat nånting" sa jag. Jodå, nog hade jag rätt i det. Men jag får väl vara glad över att polletten ramlade ner tillslut, om än i senaste laget.

Det var riktigt vackert imorse när vi passerade molntäcket på väg upp i luften samtidigt som solen letade sig fram. "Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå" nynnade jag länge för mig själv. Nog är det väl så ändå.

Vi har för övrigt haft en febrig tjej hos oss i helgen. Tycker ändå att det var bra gjort att hålla ut tre veckor på förskolan innan första sjukdomen kom. Inte ofta hon vill ligga och mysa på oss annars. <3 Idag har hon dock enligt rapporter hemifrån varit pigg och feberfri så det verkar inte bli någon utdragen historia. Skönt.

Tack och hej och ha en bra vecka!