Veckarna rullar på i ett rasande tempo. Jag märker det när Lina´s matkasse åter knackar på dörren. Tyckte det var i förrgår som förra leveranden kom.

Tidigare veckor har det varit några enstaka grejer som jag har bävat lite för, men som tillsammans med övriga ingredienser blivit gott. Den här veckan är det dock en rätt med inte mindre än tre, i mina ögon, lite halvläskiga ingredienser. Eller för en av ingredienserna räcker inte halvläskig. Senap. Min mardröm. Känner av minsta smak av senap, även om jag på sista tiden lärt mig acceptera en smula av den smaken. De två övriga ingredienserna är makrill och rädisor. Två ingredienser som jag ändå tror att jag kan tycka är okej om jag ger dem en chans. Har inte bestämt mig för om jag ska ta tjuren vid hornen redan ikväll eller skjuta upp beslutet!?

Den som lever får se...

Jag skrev nyligen att Andreas kan vara fruktansvärt omständig. Men jag får nog erkänna att jag också kan vara det. Och det är när det kommer till presenter. Jag kan gå timme efter timme in och ut ur alla stadens butiker och leta och leta. Om och om igen. Idag var det bara två lite mindre presenter jag skulle ha. Men det tog tid. Och var som tog mest tid var att hitta rätt kort. Jag skulle ha fem kort och där har jag en rejäl beslutsångest. Kortet sätter ju liksom prägel på presenten på något vis. Jag får nog börja scrapbooka så att jag får det som jag vill! 

Jag går alltid ensam när jag ska köpa presenter. För det finns ytterst få personer som har tålamod att gå med mig. (Detta gäller även vid köp av skor.) Det slutar ofta med att mina följeslagare,  som snällt tassat bredvid kommer fram med förslag efter förslag. Den här då? Jamen, den här är väl fin!? Den här blir väl bra? Och jag mest: Njae... And so on. Jag vill ju bara att presenten ska kännas rätt!

Nej, här har jag verkligen inte tid att sitta nu. Det vankas storkalas ikväll och jag vet att min stackars mamma och syster har tusen saker att hinna med innan klockan slår 18 och jag har en hel del själv att göra. Som att garnera mina tårtor och få mig i ordning. Bäst jag sätter fart så vi blir klara!

Önskar er alla en trevlig lördagkväll för det ska vi ha!

Klackarna i taket och på återseende!

...är när Andreas har rätt. Som tur är så händer det inte så ofta. Men någon gång i natt, när klockan hade passerat 01.00 så fick jag inse att jag var besegrad. Att jag började kapitulera för hans idé. Att det låg en alltför stor poäng i hans teorier som jag inte kunde bortse från. Som jag egentligen själv insett, men inte velat medge. Och ja, det är fortfarande uterum vi ältar.

Min käre sambo är fruktansvärt omständig, vilket gör mig såå frustrerad emellanåt. Men jag vet att det är bra. Det är så sällan vi ångrar något för att vi inte tänkte igenom det tillräckligt noga. Jag är betydligt mer impulsiv och vill att saker ska ske snabbt. Här och nu. Tålamodet är som jag skrev tidigare inte särskilt stort. Så jag blir alltid tvärförbannad när han utbrister "Men har vi tänkt på det här?", "Hur blir det med det där då?", "Såhär kan vi inte göra" o.s.v och jag inser att det är bara att börja om, hitta nya lösningar, googla, titta, rita. Vilket är min uppgift. Presenterar således fram ett nytt förslag och det får godkänt. Tills han kommer på nästa hake. And so on. Vi kompletterar varandra bra ändå. Och vi har lärt känna varandra under renoveringens gång.

Igår när vi diskuterade om vi skulle ha brutna hörn eller inte så bad Andreas mig att, utan att bli arg, argumentera för varför vi inte skulle ha brutna hörn. Kunde jag göra det så hade jag bra argument. Kunde jag inte det, så hade jag börjat inse att han faktiskt hade rätt. Inte att jag hade fel, men att han hade mera rätt. Jag klarade det inte. Skit också. Jag blir arg när jag inser att jag måste överge min idé och försöker med ilska trycka fram mina argument för att få dem att verka starkare. Men jag blir sönderläst. :)

Men nu är den tuffa biten över. Jag har insett att jag är besegrad och försöker nu istället finslipa Andreas idé. Det börjar bli bra. Riktigt bra. Magkänslan säger oss att vi är på rätt väg. Nu gäller det bara att få med snickaren på vår idé också...

Det var en liten inblick i det omständiga parets vardag.

Beslut ska våndas fram.

Min kreativitet igår kväll uteblev fullständigt. Den kommer sällan på beställning tyvärr... Har i alla fall bestämt mig vad det blir för tårtor tills på lördag. Då min syster delar intresset för att tillverka söta saker har vi bestämt oss för att göra två var. Så det kommer bli fyra helt olika tårtor. Spännande! Mitt första bidrag blir en Kokos- och limetårta med ett täcke av vit choklad och det andra bidraget blir en Choklad-, hallon- och passionsfruktsmoussetårta. Den första lite lättare och friskare och den andra betydligt tyngre och mäktigare. Syrrans ena bidrag blir en riktigt somrig historia vad jag vet och den andra är en cheesecake vars smak jag inte har lagt på minnet. Men en riktig tårtbuffé lär det bli. Namnam.

Dagen bjuder på ett riktigt blåsigt väder. Tur att vi inte har några utomhusplaner idag. Istället blir det ett besök på Värmlands Slipcenter där jag jobbade en del för några år sedan. En sväng ut till Väse och hämta nattduksbord och sedan storhandla. Efter det gissar jag att klockan börjar närma sig sen eftermiddag och det är dags att laga middag och städa.

De här bilderna väcker minnen kan jag lova.   

Kvällen igår var jätterolig. Jag är glad att jag kom iväg. Har en tendens att vara lite toffel ibland, hemmakär. Även om det alltid brukar bli roligt när jag väl kommer iväg. Jag har aldrig varit någon partypingla och kommer nog aldrig att bli. Men det som är så skönt med det härliga gänget jag umgicks med igår är att det är okej. Så jag kan bara koncentrera mig på att ha roligt och umgås utan att någon bryr sig om vad jag har eller snarare inte har i glaset. Tack.

Puss och godnatt min älskling, nu åker mamma på fest.  

Nu ska jag packa lite grejer till Isac och skriva lista till mormor och morfar sen blir det till att hugga tag i spaden och börja gräva!

Have a nice day

I dag har jag varit duktig. Riktigt duktig. Jag har städat hela dagen. Putsat speglar, städat badrum, dammtorkat, plockat grejer, tvättat med mera. Men dammsugning lämnade jag till Andreas tillsammans med den överfulla blöjhinken. Och soporna. Andreas sköter 98% av dammsugningen, tömmandet av sopor och sopsortering. Å andra sidan sköter jag i princip all handling och tvätt och städ av badrum. Det har bara blivit så. Jag städar tusen gånger hellre badrum än dammsuger. Kan ha att göra med min rädsla för dammsugarens krafter och den beskyller jag helt och hållet min mamma för! Ni vet när man plockar bort munstycket och det bara blir ett stort gapande hål med en enorm sugkraft? Somliga tycker det är helfestligt att bli uppätna av sådana. Jag tillhör inte dem. Jag avskyr det. Jag blir genast på min vakt när en dammsugare är utan munstycke. Mamma jagade mig med det sugande hålet och det har tydligen satt sina spår :) Jag får lite lätt panik när Andreas bara imiterar en dammsugare. Fast det är inte därför jag inte dammsuger. Det är helt enkelt för långtråkigt.

Kanske skulle behöva en dammsugare i stil med denna för att komma över min skräck!?

Men lite kul var det när vi skulle köpa ny dammsugare och försäljaren räcker fram snabeldraken till mig. Jaaha, tänkte jag lite tvekande och tog tafatt tag i den och drog lite på måfå fram och tillbaka innan jag snabbt slängde den vidare till Andreas. Jag vet väl inte hur en bra dammsugare känns!? Försäljaren tog väl för givet att jag som kvinnan i hushållet hade mest koll på dammsugning, men där hade hon fel. Det kunde inte vara mer fel. Bara den var någorlunda snygg så var jag nöjd! :)

Andra rädslor jag har? Folk i masker. Typ Ku Klux Klan. Eller överhuvud taget när man inte ser mer än ögonen på folk. Tycker det är obehagligt. Tror att det bottnar i att jag såg filmen "Juryn - A time to kill" i lite för ung ålder. Skulle någon komma utklädd i en mask för att skrämma mig så skulle jag nog inte prata med den personen på flera månader. Och ni - Få inga idéer nu!! Nålar är heller ingen favorit, men det har börjat bli bättre. Men jag vänder alltid bort blicken när det är sprutor på TV:n. Och ljudet när killar rakar sig ger mig rysningar. Det var min mardröm när jag jobbade som personlig assistent. Att behöva raka någon. Men jag lyckades alltid undvika det. Vilka är era rädslor?

I morse var snickaren här och mätte ut vart vi sak gräva. För en gångs skull var det jag som fick agera projektledare då A inte kunde vara hemma. Brukar tycka det är lite halvläskigt att "ha ansvar" och min käre A brukar oftast ha en lång lista med saker att ta upp med hantvekarna. Men den här gången hade jag minst lika bra koll som A och kände mig inte ett dugg osäker att ha ansvaret och förklara ritningar och svara på frågor. Det var bara kul. Mått och design har jag koll på. Sen hur det ska utföras är kanske inte min starkaste sida. Jag vet hur jag vill ha det och sen brukar A få säga vad som är helt omöjligt och vad som faktiskt skulle kunna gå både utförandemässigt och ekonomiskt. Jag bara fantiserar, ritar och drömmer! :)

Nej, nu ska jag ägna min son lite uppmärksamhet. Han är för tillfället på upptäcksfärd runt köksön. Det är en riktigt rolig tid just nu och vi märker hur han blir mer och mer Isac för varje dag med egen vilja och egna idéer. Vår underbara goding.