Har varit lite lätt groggy hela eftermiddagen efter floating och massage. Guld. Floating är bara för härligt. Jag valde att inte ha någon musik och ingen lampa tänd. Bara mörker, tystnad och en känsla av total tyngdlöshet. Höra mina egna andetag och hjärtats slag. Bara vara. Bara jag. Avslappning så det skriker om det. Rekommenderar det varmt. Längtar redan till nästa gång när det nu kan tänkas bli.

Om några timmar ska jag äntligen utnyttja presentkortet som jag fick i present i vintras. 45 minuter floating och 35 minuter massage är det som väntar. Låter inte helt fel om ni frågar mig! Lite mammalyx så här mitt i veckan. Nice.

Bilder från Delfinen Floating & Massage

Det finns inte många kvällar som slår just fredagkvällar. Den kväll då hela helgen ligger framför en. Och att dessutom påbörja den med en rejäl löptur gör inte saken sämre. Det blev två varv på Skutbergets kuperade fem kilometersslinga. Första passet på nio dagar efter en seg förkylning.

Efter en kilometer hade Andreas och min lillebror redan skaffat ett rejält försprång, den brantaste backen tornade upp sig och mina ben kändes lika starka och stadiga som spagetti. Då gjorde jag något jag aldrig brukar göra. Jag stannade. Argt. Ville inte fortsätta. Tyckte att det var meningslöst och ville ge upp. Men så gjorde jag ett av mina berömda "Enar-skutt" för att få ur lite frustration ur kroppen och tog sats och sprang upp för backen. Fick så småningom igång benen och betade av de 10 kilometrarna på 54-55 minuter.  En okej tid med tanke på att det är ordentligt kuperat och att jag varit förkyld.

Stadsloppet närmar sig med stormsteg och jag har en hel del ångest inför loppet. Försöker intala mig själv att det är en rolig grej och att ingen annan förväntar sig storverk av mig.  Ja, förutom jag själv då... Dumma tävlingsinstinkter som alltid tittar fram så fort det vankas någon form av tävling! Menmen, man kan ju inte göra mer än sitt bästa. Eller hur?

Nej, nu ska jag njuta av denna underbara kväll.

Hemlagad Pizza, Neverstop och Isvatten. M M M. Ismaskinen i frysen som vi har i källaren har gått varm den sista veckan. Det är så gott att bara springa och fylla på med is när helst man önskar. Lyx.

Efter lunch med klassen på Pasha åkte jag och Isac vidare till Hammarö för studenfirande. Vita mössor och sprudlande glada studenter tog mig tillbaka sex år i tiden. För vilken dag det var. Från morgon till sena natten. En helt fantasitkst underbar dag var det. Jag minns när jag stod inne i skolan, med tårar i ögonen, i väntan på att just vår klass skulle få springa ut. Äntligen, var känslan, men rejält uppblandad med vemod. Jag hade sett fram emot den dagen så länge men stod där och då och undrade vad jag skulle se fram emot sen. När den fantastiska dagen var till ända. Vad var då nästa hållplats i livet?

Nu vet jag. Att få bli gravid. Få möta Isac. Få se honom växa upp. Familj. Hus. Vänner. Det finns så många glädjeämnen. Så många tillfällen att stanna upp och njuta av livet. Så många hållplatser. Att man inte gör det oftare. Bara tar en paus, stannar upp och njuter av vart man är, här och nu.

Carpe Diem

Det har varit en givande dag på universitetet och jag har fått lite extra motivation inför hösten. Det ska bli både kul och skönt att påbörja det tredje och sista året på utbildningen. Men som vår programansvariga avslutade dagen med att säga: Någon borde haft som projekt att titta på ventilationen för den lokal vi vistades i...

Värmen har varit och är påtaglig och min förkylning vill inte riktigt släppa taget. En kombination som leder till min nuvarande status. Trött, sliten, ont i huvudet, frusen(!). Vätskebrist!? Hade behövt ut och springa inför Stadsloppet, men får snällt lyssna på kroppen och pröva på metoden vila mig i form... Inte riktigt min stil, men ibland har man inga val. Tänkte i alla fall vara pigg på fredag då den traditionella fredagsturen väntar.

Nej, nu skriker kroppen efter horisontellt läge och jag tänker lyda och passa på att titta på tjejer som skriker av helt andra orsaker. Livet på BB på kanal 5.

Ikväll somnade Isac gott. Snabbt. Inte konstigt det. Eftermiddagen spenderades med mammor och bebisar som turades om att sno leksakerna från varandra. Isac tog också majskrokar från de andra om de inte var tillräckligt snabba på att äta... Efter träffen åkte jag och Isac ut till Bergvik. Hade tänkt att han skulle sova i vagnen, men han hade andra planer. Trots att han inte hade sovit på hela dagen satt han tålmodigt i vagnen och tittade på folk medan mamma provade allt från bikini till chinos. Amazing. Man skulle ju kunna tro att han vid det här laget borde vara trött, arg och grinig. Men inte det minsta. Istället var han på sitt bästa humör när vi kom hem och skrattade åt ingenting och sprattlade och hade sig. Men efter gröt, bad och lite mjölk somnade han på några sekunder. Godingen.

Tre av fem små godingar.  

Goa O i gungan.

Även Isac tyckte den var rolig.     

Jag har för första gången på evigheter inhandlat lite kläder till mig. Vet inte om budgeten tillåter det. Men det var mer än välbehövligt. Ett par chinos och en tröja, två bh:ar och en bikini. Bikini var akut då mina andra sitter katastofalt dåligt och är fruktansvärt slitna. Bh var också väl investerade pengar då resultatet av att jag inte ammar längre börjar märkas... Och byxor? Jepp. Har typ ett par jeans, två par fula illasittande jeansleggings och ett par svarta leggings. Lite variation? Ja, tack!

Chinos och tunika från HM. Lite bättre än vad jag annars hasar runt i här hemma.

Men fy för provhyttar och fy för efter graviditetsrumpor. Har hört talas om detta fenomen(?) att rumpor förändras under/efter graviditeten. Och inte till det bättre bör tilläggas. Mitt nyvunna självförtroende och accepterande av mig själv och min kropp fick sig en törn när jag gav mig in på bikinijakt. Fy sjuttsingen för att stå där i provhyttsljuset och beskåda bristningar på låren och en slappt hängande rumpa som dessutom delas upp i fyra skinkor då bikinitrosan skär in. Menmen, that´s life, intalade jag mig själv och köpte bikinin ändå. Grodhopp, utfallssteg, skridskohopp. Here I come.

Sedan kanske en månad tillbaka är jag faktiskt tillbaka på matchvikt. Den vikt jag startade min graviditet på. Att jag för åtta månader sedan vägde 24 kg mer än nu känns lite halvknäppt. Fast jag var under graviditeten aldrig särskilt orolig över kilona. Jag visste visserligen att ett antal kilon var självförvållade genom för lite träning och för mycket gott, men jag hade även i bakhuvudet att både min mamma och min syster har gått upp mycket under sina graviditeter och sedan gått ner det rätt så snabbt igen. Nio månader upp och nio månader ner sägs det. Och ja, det stämmer väl ändå ganska bra för min del. Visserligen är kilona aningen omplacerade mot förra våren när jag blev gravid, men det rättar väl till sig sakta men säkert det med.

Det största beviset på att jag faktiskt börjar känna att jag är tillbaka är att jag har börjat använda jeans igen. Visst, det finns lite kvinnliga kärlekshandtag som letar sig över kanten, men det ser ändå inte så hemskt ut.

De sista kilona har nästan ramlat av av sig själva. Jag har visserligen börjat träna lite mer, men jag har inte haft någon överdriven koll på kosten, mer än sunt förnuft. Och det känns skönt. För jag mår bra nu. Jag vill inte behöva tänka för mycket. Jag vill få unna mig lite gott emellanåt. Ibland oftare, ibland mer sällan. Ibland mer, ibland mindre.

Jag trivs i mig själv och jag har världens finaste lilla grabb. Och jag är stolt. Stolt över Isac. Stolt över Andreas. Stolt över mig.

1-2 veckor innan Isac tittade ut. 94 kg.

24 kg mindre med en alldeles fantastisk liten kille. Han är värd allt och lite till!!

Idag blev det officellt att Västerstrand inte har lag till att spela kvar i damallsvenskan. Vilket inte är någon nyhet för mig personligen, men det blev lite mer verkligt nu när det var med på Värmlandsnytt. Det har känts hopplöst rätt länge och att hitta någon lösning har känts långt borta. Förhoppningen är att lite yngre tjejer som inte velat spela i allsvenskan ska få upp suget och fylla på den jättetunna truppen om det blir spel i division ett istället. Vad gäller mig själv vet jag inte. Jag vet inte alls. Eller ja, jag vet att jag är tveksam. 

Nu ska jag älta lite och skriva av mig om mina tankar så för er som inte är  intresserade så tipsar jag er om att hoppa vidare till nästa blogg.

För tre-fyra år sedan så slutade jag med innebandyn för att satsa helt på bandyn. Jag tycker bandy är en helt fantastisk sport. Men jag kände att jag inte var så bra som jag skulle kunna/ville vara. Jag hoppades att en storsatsning skulle göra susen. Och nog gjorde jag framsteg. Jag fick åka på ett landslagsläger och jag var lagkapten förra året. Men det har ändå varit något som saknats. Jag har haft jättekul med mina lagkamrater och trivdes som lagkapten och att vara drivande. Men jag behöver inte ens en hel hand för att räkna hur många matcher jag har klivit av planen och varit nöjd med min insats. Och då tänker jag på de fyra senaste säsongerna. Det har slitit. Jag har kämpat och kämpat, men de kraven jag har haft på mig själv och vad jag vill prestera under matcherna har inte minskat. Det har inte blivit bättre. Och jag orkar inte kämpa längre. Jag vill bara ha roligt. Jag vill inte lägga fyra-fem kvällar i veckan på träning i det läget jag är i nu för att nå upp till mina egna förväntningar. Jag vill bara slappna av. Göra det jag känner för och inte ha några måsten från vare sig någon annan eller framför allt från mig själv. Nej, bandyn lockar inte just nu. Jag vill inte spela för någon annans skull längre. Som i vintras. Jag fick inte ut mycket av att spela i den dåliga formen jag var i. Men jag visste vilket läge VAIK var i och ställde upp. Jag tror inte att jag klarar av det ett år till. Men risken finns att det kanske inte ens finns lag till divison ett och det tynger mitt samvete att lämna laget i det läget dem är i. Det hade varit en sak att lämna ett lag med en stark, bred trupp. Som det är nu så blir det så mycket svårare. Men nu måste jag få göra det som gynnar mig. Det är dags att tänka på vad jag vill. Även om det känns tufft. Det känns som jag lämnar ett sjunkande skepp även om jag innerligt hoppas att det inte är så. Det känns som att jag ger upp. Gör jag det? Laget före jaget har alltid varit självklart för mig. Men inte längre. Eller kanske, fast på ett nytt sätt. Mitt lag består numera av mig, min sambo och min son. Och det laget betyder allt för mig. Och ska vi må bra så måste jag tänka på mig själv och vad jag skulle må bra av för att kunna sprida glädje och harmoni i "mitt lag". Och i den bilden finns inte bandyn med längre. Hur hemskt det än känns.

Innebandyn lockar däremot. Det ska jag erkänna. Det finns ett lag med några gamla godingar som jag tränade med ett par gånger i våras. Division 3. Matcher i Värmland. Jag har inte sagt ja till spel, men heller inte nej.

Det här var inte igår. Dryga nio år. Inte klokt va tiden går.  

Jag kan grubbla över det här hur länge som helst och jag har gjort det hur länge som helst. Jag har saknat glädjen i spelet och att njuta på planen och kunna vara nöjd med vad jag presterar för länge nu. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet inte om lösningen heter innebandy. Men såvitt jag minns så trivdes jag på planen när jag spelade innebandy. Jag hade roligt och njöt av att spela match. Det är det jag saknar.

Till er som har kommit hit ner. Tack för att jag fick skriva av mig mina tankar. Ibland är det lättare att förstå vad jag tänker när jag skriver! Och ja, det är ett I-landsproblem, men det tar upp stor del av mina tankeverksamhet.

Så vad jag gör i höst förutom att plugga och ta hand om min familj får vi se. Jag ska försöka stänga av tankeverksamheten ett tag och låta hjärtat bestämma. Det brukar vara det bästa.