mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Upp och ner

Av Malin - 28 november 2011 23:13

Varvar ner framför datorn med äggsmörgås och nypressad apelsinjuice. Gott. Nyss hemkommen från sen träning som jag dessutom lyckades komma en halvtimme för tidigt till. Fast det var rätt skönt ändå. Bara göra ingenting ett tag. Hur ofta händer det liksom?


Var annars en smått kaotisk eftermiddag. På nåt sätt lyckades vi alla tre äta middag på olika tider och dessutom tre olika maträtter. Hur gick det till? Isac har dessutom fått springa runt med rumpan bar. Blöjeksem som heter duga. Ajajaj!!! Jag är glad att jag inte är han. Stackarn. Plötsligt förstår jag färgen "ilsket röd". Den skiftar nästan i lila.


alla mattor bort och papper redo. Fick torka upp både det ena och det andra och inte bara en gång. Magen är ur form vilket också är orsaken till den röda rumpan. TUR att vi var två och tur att ingen av oss är särskilt äckelmagade. Sånt försvinner nog ganska fort när man får barn. Väldigt fort till och med.



 


Favorit i repris.


Nej, en dag som denna så prioriteras bekvämligheten rätt långt ner. Hellre en fläck på golvet än en stackars Isac som vrider sig som en mask på skötbordet av smärta när man ska försöka tvätta rent. Ont i mammahjärtat. Riktigt ont.


Nej, nu ropar sängen på mig.

Nattinatti

Av Malin - 14 september 2011 21:59

Det är helt hopplöst vad rastlös och träningssugen man blir just när man inte kan träna. Då är träning, vilken sort som helst, roligare än allting annat. Och varför tränar jag inte då? Jo, för att mitt knä har bestämt sig för att jag har kört för hårt(!?). Har svårt att förstå hur det kan bli överansträngt när jag tränar två gånger per vecka. Brist på rehab-träning och dåliga skor plus lite ovant underlag kanske har bidragit. Och visst, innebandy är inte den ultimata sporten för ett knä som har genomgått två korsbandsoperationer. Men det är ju så roligt!!


Nu hoppas jag så att den här svullnaden lägger sig illa kvickt!! Just nu känns det som att någon har sprutat in botox i hela knäleden. Rörligheten är därefter. Hej halta Lotta. Skit oxå.


Jag och lilla knäskyddet  i en duell med duktiga Carro när VAIK mötte Karlstad IBF i först en bandymatch och sedan, som på bilden, i en innebandymatch. VAIK tog hem totalsegern! Grattis till oss.


Förresten, här om dagen blev jag nekad att kliva på bussen för att jag hade ett äpple i handen. Surgubben i bussen pekade bestämt mot skylten med ett kryss över korven. Jag gjorde ett halvhjärtat försök med att få ta med mitt nyss påbörjade äpple in i bussen men fick snällt kliva ur bussen, snabbt bita loss några tuggor och sedan slänga mitt knappt halvätna äpple innan jag steg på bussen på nytt. Behöver jag ens nämna att min uppsyn var rätt surmulen? Och det enda jag fick ur mig när jag insåg att kampen var förlorad var ett äkta uttalande hämtat från tonårstiden "meeeeeeennne".


Tji, fick jag för att jag motstått lusten att springa in på Pressbyrån för att köpa en chokladbit och istället plockat upp ett äpple medan jag väntade på bussen. Och hade bussen inte kommit två minuter tidigare(!) än vad det stod på tavlan så hade jag faktiskt hunnit äta upp mitt äpple som planerat. Och ärligt talat, hur mycket kan ett äpple kladda!? Nej, jag är inte bitter...





Av Malin - 6 september 2011 08:09

Det gamla ordspråket stämmer alltför bra. Varför är det så? På fyra dagar har jag haft tre av mina nära och kära inne på akuten. Det känns inte helt okej. Tre stycken är utan tvekan tre för många. En obehagskänsla i hela kroppen. Jag kan inte komma på något värre än när ens anhörhiga är dåliga. Insikten om att liv inte är oändliga skrämmer mig. Tanken på att vi inte lever för alltid, att förr eller senare kommer människor i min närhet inte finnas kvar. Den tanken gör mig så rädd.


Nu mår väl alla efter omständighetena "bra", men två är kvar på sjukhus och för en av dem får framtiden utvisa hur väl kroppen återhämtar sig. Jag hoppas innerligt att den resan blir både kort och enkel! Du förtjänar något bättre! Det gör ni alla tre. Jag tänker på er. Många kramar.


     

Av Malin - 23 juli 2011 21:37

Jag har under dagen funderat på en passande statusuppdatering för facebook, men jag finner helt enkelt inga ord. Luften går ur mig fullständigt. Sjukt, galet, fruktansvärt. Hur sjutton fungerar man om man lugnt knallar runt på en ö, utger sig för att vara polis och sen bara dödar. Dödar, dödar, dödar. Inte bara en. Inte två eller fem. Utan mer än 80 personer. Segerrop och jubel och sen döda några till och så några till. Och sen ytterligare några till. Jag förstår inte. Jag förstår verligen inte. Helt absurt. Helt ofattbart. Helt jävla åt helvete är det.


Det är dagar som dessa som jag bara vill ta med mig min familj och mina närmaste till den djupaste hålan i skogen och aldrig mera komma ut. Glömma bort all ondska som finns i världen. 


Min störtsta bävan är hur världen ska se ut när Isac växer upp. Vad han ska behöva vara med om. Just i dag förstår jag inte hur mina föräldrar lät mig resa runt i Asien i tre månader. Just idag förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna låta Isac åka någonstans eller ens lämna huset överhuvudtaget. 


Men jag vet att det går över, inte helt, men tillräckligt för att inse att det inte bara finns ondska i världen. Men också att ödet inte går att styra över. Och att livet är skört. Som en eld som vi aldrig kan veta när den kommer att släckas.


Men aldrig någonsin ska någon annan bestämma när lågan ska slockna. Aldrig någonsin ska någon kunna avgöra när ditt eller mitt liv inte längre ska levas. Aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.


Mitt hjärta och mina tankar är hos de drabbade.


Min ilska, min frustration och min avsky skickar jag till den skyldige och hoppas att min och alla er andras illvilja för denna massaker på något sätt når fram till honom och alla andra som tror att de har rätten att bestämma när våra liv inte längre är värda att levas. Hur kan någon någonsin tro det?


Jag förstår inte.


Av Malin - 31 maj 2011 20:14

Idag blev det officellt att Västerstrand inte har lag till att spela kvar i damallsvenskan. Vilket inte är någon nyhet för mig personligen, men det blev lite mer verkligt nu när det var med på Värmlandsnytt. Det har känts hopplöst rätt länge och att hitta någon lösning har känts långt borta. Förhoppningen är att lite yngre tjejer som inte velat spela i allsvenskan ska få upp suget och fylla på den jättetunna truppen om det blir spel i division ett istället. Vad gäller mig själv vet jag inte. Jag vet inte alls. Eller ja, jag vet att jag är tveksam. 


Nu ska jag älta lite och skriva av mig om mina tankar så för er som inte är  intresserade så tipsar jag er om att hoppa vidare till nästa blogg.


För tre-fyra år sedan så slutade jag med innebandyn för att satsa helt på bandyn. Jag tycker bandy är en helt fantastisk sport. Men jag kände att jag inte var så bra som jag skulle kunna/ville vara. Jag hoppades att en storsatsning skulle göra susen. Och nog gjorde jag framsteg. Jag fick åka på ett landslagsläger och jag var lagkapten förra året. Men det har ändå varit något som saknats. Jag har haft jättekul med mina lagkamrater och trivdes som lagkapten och att vara drivande. Men jag behöver inte ens en hel hand för att räkna hur många matcher jag har klivit av planen och varit nöjd med min insats. Och då tänker jag på de fyra senaste säsongerna. Det har slitit. Jag har kämpat och kämpat, men de kraven jag har haft på mig själv och vad jag vill prestera under matcherna har inte minskat. Det har inte blivit bättre. Och jag orkar inte kämpa längre. Jag vill bara ha roligt. Jag vill inte lägga fyra-fem kvällar i veckan på träning i det läget jag är i nu för att nå upp till mina egna förväntningar. Jag vill bara slappna av. Göra det jag känner för och inte ha några måsten från vare sig någon annan eller framför allt från mig själv. Nej, bandyn lockar inte just nu. Jag vill inte spela för någon annans skull längre. Som i vintras. Jag fick inte ut mycket av att spela i den dåliga formen jag var i. Men jag visste vilket läge VAIK var i och ställde upp. Jag tror inte att jag klarar av det ett år till. Men risken finns att det kanske inte ens finns lag till divison ett och det tynger mitt samvete att lämna laget i det läget dem är i. Det hade varit en sak att lämna ett lag med en stark, bred trupp. Som det är nu så blir det så mycket svårare. Men nu måste jag få göra det som gynnar mig. Det är dags att tänka på vad jag vill. Även om det känns tufft. Det känns som jag lämnar ett sjunkande skepp även om jag innerligt hoppas att det inte är så. Det känns som att jag ger upp. Gör jag det? Laget före jaget har alltid varit självklart för mig. Men inte längre. Eller kanske, fast på ett nytt sätt. Mitt lag består numera av mig, min sambo och min son. Och det laget betyder allt för mig. Och ska vi må bra så måste jag tänka på mig själv och vad jag skulle må bra av för att kunna sprida glädje och harmoni i "mitt lag". Och i den bilden finns inte bandyn med längre. Hur hemskt det än känns.


Innebandyn lockar däremot. Det ska jag erkänna. Det finns ett lag med några gamla godingar som jag tränade med ett par gånger i våras. Division 3. Matcher i Värmland. Jag har inte sagt ja till spel, men heller inte nej.


Det här var inte igår. Dryga nio år. Inte klokt va tiden går.  

Jag kan grubbla över det här hur länge som helst och jag har gjort det hur länge som helst. Jag har saknat glädjen i spelet och att njuta på planen och kunna vara nöjd med vad jag presterar för länge nu. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag vet inte om lösningen heter innebandy. Men såvitt jag minns så trivdes jag på planen när jag spelade innebandy. Jag hade roligt och njöt av att spela match. Det är det jag saknar.

 

Till er som har kommit hit ner. Tack för att jag fick skriva av mig mina tankar. Ibland är det lättare att förstå vad jag tänker när jag skriver! Och ja, det är ett I-landsproblem, men det tar upp stor del av mina tankeverksamhet.


Så vad jag gör i höst förutom att plugga och ta hand om min familj får vi se. Jag ska försöka stänga av tankeverksamheten ett tag och låta hjärtat bestämma. Det brukar vara det bästa.


Av Malin - 27 april 2011 15:26

Det finns några dagar varje månad när jag bara vill slänga in mig själv i en garderob och låta mig sitta där och sura tills dagarna är förbi. Dagarna då ingenting är roligt. Dagarna då jag tycker att jag är både ful och rätt så värdelös och inte är ett dugg inspirerad till att göra någon som helst slags nytta för vare sig någon annan eller mig själv. En riktigt rolig och social typ med andra ord. Not. Borde ut och springa. Borde städa, diska, tvätta. Men det struntar jag i


Tycker du som jag, tycker du som jag, så gör jag det en annan dag.  


Nu blir det soffläge med chokladdränkta cashewnötter och en bok medan Isac sover. I need it. I need it badly. I need it now.

Av Malin - 18 februari 2011 09:17

Jag brukar inte svära i bloggen, men idag vet jag inte vad annat jag ska göra...


Faan! Det gör ont. Som ett hårt, jäkla slag i magen. Sådär så attt luften går ur en fullständigt. Allting annat stannar upp. Och ändå är det inte jag som behöver lida. Inte jag som behöver ta smällen. Men för en nära vän och hans familj så finns det den här gången ingen återvändo. De måste möta sorgen och jag lider med dem. Det kan inte finnas något värre.


Det blir så verkligt när det händer något i ens närhet och man blir påmind om hur skört livet egentligen är. Saker som inte får hända. Saker man läser om och emellanåt bemödar sig med att säga "Usch, så hemskt" men sedan går vidare till nästa nyhet. Det är först när det blir nära som nyheten verkligen får sjunka in och tragiken slår andan ur en.


Jag syftar på olyckan i Vietnam där två unga tjejer från Karlstad dog. Det är nästan omöjligt att bo i en så relativt liten stad utan att känna någon som känner någon som känner någon som... Den här gången var det dock för nära. Alldeles för nära. För nära för att inte bli påverkad. För nära för att inte gråta.


Mina tankar är hos dig D. Hos dig och din familj.

Av Malin - 24 januari 2011 22:35

Ja, för tillfället är jag det. Ledsen för andras skull. Och att inte kunna hjälpa, inte kunna påverka. Bara försöka finnas där. Vara ett stöd. Det är så fruktansvärt maktlöst att stå vid sidan. Nej, nu får lyckan vända! 


  

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards