mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Upp och ner

Av Malin - 15 maj 2013 10:14


Så många gånger som vi har sprungit i skogarna du och jag. Krupit ner i samma säng och värmt varandra. Som du har hoppat från klipporna ner i vattnet för att bada med oss. Hållit mig sällskap när jag simmade i Klarälven dag ut och dag in en sommar. 


Du har väntat ivrigt vid dörren samma klockslag varje dag då du visste att vi skulle komma med skolbussen. Blivit utsläppt och sprungit hela backen ner för att möta oss, bakdelen snabbare än framdelen så att du sprang lite på tvären. Sedan stolt bära min lilla väska hem i din mun. Du älskade att bära saker. Grisöronen du fick på lantmännen bar du stolt hela vägen hem innan du glatt tuggade i dig dem. Du har burit chokladkakor (med pappret på), ananas och allt möjligt som vi har köpt i affären.


Som du har busat och grävt, i såväl mossa, sand och snö. Hur du har sprungit bredvid oss i pulkabacken och slitit av oss mössorna i farten om du inte satt i knät och åkte med oss. Ibland kunde vi höra dig skälla, ett busigt, lekfullt skall. Då var du i mamma och pappas säng och lekte med din egen spegelbild. Att leta efter oss under täcket var också en rolig lek.


Du har hoppat över det mesta i hinderväg. Sprungit upp för den höga branta trappan i lekparken och ner för rutschkanan. Sprungit genom tunnlar, poserat som en kanin, rullat runt, spelat död, high five, vacker tass.


Ätit ostbågar som du så försiktigt har lirkat ut ur munnen på oss. Ätit upp Annas chokladask på julafton. Smakat på Cissis godispåse. Slickat på julskinkan. Ätits Anders köttfärssås och spagetti. Som du har busat med vattnet i din skål. Lekt kaffekokare, fast på hundars vis. Du var tokig i mat. Falukorv var favoriten. Och när du inte ville komma in fick vi locka dig med korv. Du hoppade upp på en stol så fort den blev ledig och la omsorgsfullt tassen på axeln på den som satt närmast. Om det inte gav resultat kom snart båda tassarna för att du skulle få lite uppmärksamhet och kanske en bit mat.




Du har vallat oss i svampskogen . Sprungit emellan och haft koll på oss. Ätit blåbär i massor, men bara så länge vi plockade dem åt dig. Du har kramats när du hälsade, pussat, snurrat, rullat. Allt för att visa din glädje. Du har satt dig mitt på kortleken när vi har spelat kort. Du har lagt dig på tidningar jag har försökt läsa. Du har sett till att vara i centrum för att få 100% uppmärksamhet. Du älskade när vi samlades runt dig allihopa och lekte och kramades. Du har tröstat när vi har varit ledsna. Du har haft tålamod med alla barn som har ploppat upp under din livstid.



Du har varit den finaste hunden vi kan tänka oss. Du har gett oss så mycket och vi minns dig med glädje. Alla dina upptåg och all din värme. Du har charmat så många, vunnit deras hjärtan. Du hade så många beundrare.




Vi hoppas att du har det bra nu. Att du åter flyger fram i skogarna full av energi. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någon finare än dig. 





Älskade vän. Du saknas oss.

































































ANNONS
Av Malin - 4 februari 2013 20:43

Ja, misstanken fanns där redan igår. En känsla av att det var något som inte stämde när han var så hysterisk som han var igår kväll. På dagis idag har han dock varit som vanligt och busat, lekt och ätit massor. Men succesivt under eftermiddagen har han dock blivit gnälligare och gnälligare och lagom till det att Andreas kom hem var han närmast otröstlig. Öronen fick vi inte ta på.


Då han har haft en öroninflammation tidigare som värkt sönder ringde jag 1177 för att höra hur vi skulle gå vidare. Under de 45 minutrarna som det tog innan jag kom fram lyckades vi få i honom alvedon vilket gjorde susen och en stund senare däckade han i soffan framför Bilar. Som väntat fick vi rådet att avvakta till imorgon då alvedonen hjälpte och han inte hade feber. Jag hoppas att vi slipper mötas av var som rinner ur örat imorgon.


Ja, det var vår kväll det. Någon träning blev det därför inte idag. Nåja, jag har fortfarande träningsvärk efter matchen från igår som vi vann med 8-3. Det var kul att spela och jag lyckades till och med peta in en boll bakom motståndarnas målvakt. Låt gå för att hon hade solen i ögonen och bollen ändrade riktning på någon spelare. Mål som mål!


Bild från en match för ett par år sen när jag bjuds på en liten flygtur. Numera spelar jag med nummer 23 på ryggen.

ANNONS
Av Malin - 1 januari 2013 20:52

Snor rubriken på inlägget från en väns blogg. Hoppas det är okej. För det är precis så det känns idag.


Daisy spenderar veckan hos oss. Hon är van att sova i sängen, men kommer inte längre upp själv. Måste lyftas. När hon väl kommit upp ska hon ner. Typ. Svårt att sova bra för mig med andra ord. Därför tänkte jag lägga mig på golvet så kunde hon ligga nära och komma och gå som hon vill. Vad jag inte hade räknat med var att Isac absolut skulle sova med oss på golvet när han kom in till oss precis när vi la oss vid halvtvå-snåret. Vi gör ett flertal försök att lyfta upp Isac till Andreas i sängen. Men det är hopplöst. Isac SKA sova med oss därnere. Vi lägger Lovis hos Andreas, men då han inte har någon mjölk att erbjuda så flyttas snart Lovis ner till mig igen då hon vill snutta sig till sömns.


Efter lite justering hamnade vi tillslut såhär. "Det löser sig" sa jag till mamma när hon undrade hur vi skulle sova när vi hade Daisy hos oss. Och se, det gjorde det.


Med andra ord inleder jag 2013 med att samsova på en 80 cm bred madrass på golvet med mina två barn plus hund. Lite mysigt, men hyfsat obekvämt. Jag somnar såsmåningom och drömmer att huset håller på att falla sönder. Jag vaknar på morgonkvisten av att Daisy vankar av och an. Jag håller precis på att amma Lovis och skickar upp Andreas för att kolla läget. Han upptäcker en bajsdoft i vardagsummet. Jag går upp och hittar hundbajs på mattan i vardagsrummet. Löst hundbajs. Nice. Tar på mig första, bästa kläderna och närmsta skorna (Crocs. Barfota.) och går ut med vovvsan. Mattan slänger Andreas ut i uterummet så länge. När vi kommer in tar det inte lång tid innan Daisan spyr. Lovely. Resten av förmiddag flyter på utan några större problem tills vi går ut på promenad hela familjen. Isac vägrar efter ett tag att gå åt samma håll som oss andra. Prata rätt går inte. Att lyfta blir för jobbigt. Därför får vi tillslut spänna fast en vansinnig Isac i vagnen. Raseriutbrottet som nog är rekordlångt fortsätter när vi går in i garaget. Han ska ut igen. Vi tar av honom ytterkläderna. Han skriker. Vi går uppför trappan. Han skriker. Vi stänger grinden. Han skriker och försöker pressa sig under grinden för att kunna komma ner och ut igen. Han misslyckas som tur är. Under promenaden har jag känt av en migrän komma krypandes och jag stänger in mig på sovrummet medan Isacs raseriutbrott sakta klingar av. Det gör såsmåningom migränen också och jag ägnar resten av kvällen åt att vara grön av avund på alla människor med stora hus med massa sovrum och stora vardagsrum. Än mer avundsjuka tillägnas alla som är respektive ska utomlands. Thailand, Florida, Gran Canaria är några av resmålen som släktingar är i/ska till. Alldeles grönsvart är jag troligtvis inombords. Dessutom upptäcker jag att tv-programmet som jag har sett fram emot att se hela dagen går först i morgon. Det hade jag ju kunnat räkna ut en dag som denna. Hej 2013!


Vet ni vad!? Jag tror bestämt att jag börjar det nya året imorgon istället!


Over and out.


Och just det. God fortsättning till er som har påbörjat det nya året. Jag joinar er i morgon.

Av Malin - 2 november 2012 12:51

Om allt fortsätter att rulla på så bra som det gör nu så ska jag, Andreas och Lovis på bröllop nästa lördag. Isac får vara hemma och busa med mormor och morfar vilket han med all säkerhet uppskattar mer än att sitta still i kyrkan och under en bröllopsmiddag.


Men som ni vet så är det alltid lika svårt att veta vad man ska ha på sig när man ska på ett bröllop. Lägg där till att du ammar och födde barn drygt två veckor tidigare. Hej, vad många alternativ det finns!? Jag får nog inse att jag inte kommer att vara snyggast klädd den kvällen. :)


De flesta klänningar som finns som är anpassade för att kunna amma är inte direkt festliga... Så jag tror mer på att hitta en '"vanlig klänning" som går att amma i. Spännande att hitta någon som sitter någorlunda smickrande dock... Jaja, jag får väl hålla vackraste Lovis framför mig hela kvällen. Och för övrigt är det ju bruden man ska titta på. Ingen risk att jag överglänser henne denna kväll i alla fall! :)


Nåja, nog om i-landsproblem. Jag vet att jag egentligen har det väldigt bra. Jag har spenderat förmiddagen med Lovis sovandes på mig. Tänk att hon efter bara en vecka är en så självklar del av vårt liv. Av vår familj. Någon jag aldrig kommer vilja vara utan. Därför berörs jag så starkt av det öde som drabbade en av deltagarna i amerikanska Biggest Loser, säsong 8. Jag kommer inte ihåg exakt hur hon sa det, men något i stil med: "För två år sedan hade jag ett perfekt liv. Jag hade min man, en femårig dotter och en nyfödd son på två och en halv vecka." Redan när hon säger "hade" börjar man ana oråd. Hon fortsätter sedan med att berätta att alla tre dog i en bilolycka och hon blev ensam kvar. Jag gråter en skätt varje gång jag tänker på det. Jag tänker inte ens försöka föreställa mig ett liv utan mina tre. Bara tanken är fruktansvärd och gör så ont. Nej, fy. Hur en del människor finner kraften att ta sig vidare, som Abby i Biggest Loser, är beundransvärt. Läs mer om hennes historia här.


Nu ska jag småpyssla lite här hemma medan Lovis sover för snart ska vi gå och hämta Isac. Pappan i familjen har vi släppt iväg på lite jobb idag så vi får klara oss på egen hand. Och det går finfint. Det blir nog förövrigt en tidig kväll ikväll. Isac kom in till oss vid fyra men kom aldrig till ro. Snurrade, bökade, pratade och snurrade lite till. Kvart i sex gav Andreas upp och gick upp med honom. Jag och Lovis kunde somna om och sova ett par timmar till. Men jag gissar att denna familj inte släcker lampan sist på gatan ikväll i alla fall.



Av Malin - 23 augusti 2012 21:22


Denna lapp fick jag i brevlådan idag. Och för en person som hatar att göra fel och gör allt för att hålla alla nöjda och hellre viker sig dubbel än att vara besvärlig och krånglig. Ja, då känns det lite jobbigt. Särskilt när jag är helt oskyldig Vi ställer aldrig bilden framför brevlådan. Nu mera.


För ett par år sedan hade vi mycket hantverkare hemma så då brukade vi parkera på gatan så att hantverkarna skulle kunna stå på uppfarten. Det svåra är bara att står man en bit innan brevlådan så täcker man delar av uppfarten. Står man en bit efter brevlådan så står vi ganska nära både en utfart och en korsning. Så det var några dagar i rad som vi blockerade vår brevlåda för att det helt enkelt var smidigast att stå där. En av dagarna var jag hemma och brevbäraren får syn på mig i fönstret. Han hytter med näven och markerar ganska tydligt vad han tycker om vårt val av parkering. Gissa om jag tyckte det var jobbigt!?


Det var två år sedan och vi har inte ställt bilen för brevlådan sedan dess. I början av sommaren fick vi dessutom bilen skrapad av en buss som skulle göra en vänstersväng eftersom vi så snällt hade parkerat efter brevlådan. Så, varför lappen? Tjaa, det finns liksom andra som parkerar där. Förra veckan var det fullt av Bygglovsbilar. Idag har det varit mycket trafik och bilar då skolan startade och en volvo har stått parkerad utanför hela dagen. Men det kan ju liksom inte jag rå för.


Trots att jag inte borde bry mig så känner jag ett hopplöst behov av att förklara mig! :) Jag vet att jag har några i min närhet som känner igen sig! Vad avundsjuk jag blir på människor som bara kan släppa sånt här.


Idag har jag dessutom pratat med Försäkringskassan för att reda ut några funderingar kring föräldrapenning. Jag har fått brev från Skatteverket med ett i mina ögon felaktigt beslut och ett brev från CSN med papper som jag ska fylla i. Ni vet, en massa vuxna tråkgrejer. Lilla jag. När blev jag vuxen? 

Av Malin - 27 juli 2012 00:26

Dygnsrytmen har försatts lite ur spel de sista två dygnen för lilleman. Igår kväll var han vaken nästan intill midnatt för att busa med kusiner som gjorde ett litet stopp på sin hemfärd hos oss. Men trots att han vaknade senare än vanligt i morse, så var det ändå uppenbart att det var på fel sida. När han inte ens vill ha välling, då vet man att det kan bli en lång dag. Och lite kinkigt har det allt varit, men inte så jättefarligt ändå.


Men när det var tid för läggning så var det dags igen. Ett vredesutbrott mot en stackars oskyldig vällingflaska, gråt, hysteriskt sprattlande. Helt omöjlig att nå fram till. Det går liksom inte att få kontakt. Så frustrerande! Försöker bära, men han kämpar så att han blir svettig för att ta sig ur min famn. Provar att distrahera, men det är lönlöst. Skriker att han får ge sig, men det enda det resulterar i är ett dålig samvete utan dess like. Det enda jag kan göra är att låta honom ligga och sprattla och gråta på golvet tills han slutligen lugnar sig.


Och egentligen vet jag att det är det enda som fungerar när han fastnar i ett sånt här utbrott. Det hjälper inte att trösta, det hjälper inte att vara nära. Det enda jag kan göra är att se på när han ursinnigt ligger på golvet pch sprattlar och slår omkring sig. I det här fallet för att han är så trött. Jag kan inte göra något och det gör mig så frustrerad att jag till slut skriker på honom. Pinsamt och helt fel. Jag vet. Men att jag inte kan trösta min egen son gör mig tokfrustrerad!


När han slutligen lugnat sig liggandes på mattan lyckades jag få ett par leenden innan han somnade på fläcken medan jag läste lite Tomtebobarnen för honom. Slagen hjälte? Helt klart. Jag längtar till imorgon när jag kan ge honom en stor kram!


Det är inte lätt att vara en trött tvååring alla gånger. Men det är inte lätt att vara en perfekt förälder dygnet runt heller. Det är så lätt att en blogg bara visar upp allt som är bra. Det perfekta livet. Men vem lever ett sådant? Så även om jag skäms för att jag skrek på min son när han som minst behövde det så skriver jag det. För jag vet att jag inte är ensam om att bli frustrerad ibland. Och jag vet att jag inte är perfekt. Så varför låtsas att jag är det här?

Av Malin - 24 maj 2012 23:26

Till att börja med-Tack för alla grattis här och på FB. Det värmer.


Från något stort till något betydligt mindre som dock just nu känns väldigt stort. Och jobbigt. 


Som jag skrivit tidgare så är det här exjobbet en berg-och-dal-bana. När jag lämnade skolan kände jag mig lugn och nöjd. Det byttes efter ett par timmar ut mot motsatsen efter ett mail med lite respons från handledaren.


Just nu vill jag kura ihop mig till en liten boll, som alltid när jag blir stressad och gråta hysteriskt. Lägga mig ner på golvet och skrika som ett frustrerat barn. Kura ihop mig till en liten igelkott. Fast det har jag på nåt sätt redan gjort. Med taggarna utåt. Kom inte nära! Fråga min stackars sambo... Jag är inte rolig att ha att göra med i sånna här tider.


När deadlines närmar sig går dagarna så ryyyysligt fort.


Skulle egentligen vilja fortsätta plugga just nu, men det är rätt så meningslöst. Är det något jag märkt under den här graviditeten så är det att jag är väldigt beroende av min sömn... Och halvtolv som klockan är nu är inte okej. Bättre att sova och vara laddad(?) med energi i morgon... Heja mig.


Hörs vi inte på ett tag så har jag stuckit huvudet i sanden som en struts eller helt enkelt begravt mig i rapporten.


Hej så länge

Av Malin - 30 april 2012 10:58

Den planerade titeln till det här inlägget var "Back on track". I alla fall om jag hade skrivit det igår eftermiddag efter att ha haft en underbar dag i solen med mina grabbar. Vi röjde i trädgården och Isac lekte med spadar, stenar och annat som fanns att tillgå. Alla njöt.


Men tydligen var magen inte särskild förtjust i vad jag hade stoppat i mig under dagen utan slog bakut igår kväll och jag fick än en gång krama toalettstol. Suck. Det räckte i alla fall med en gång, även om jag på natten fick springa upp några gånger för att det även var kaos åt andra hållet.


Så nu sitter jag här än en gång i soffan, med vitt bröd framför mig och ett glas resorb. Benen skakar av att gå uppför en trappa. Jag har liksom inte så mycket reserver att ta av just nu. Jag är bara så trött på detta nu.


Känns som denna bloggen har blvit en magsjuke-blogg och jag avskyr det lika mycket som ni! Jag hoppas snart få komma med lite roligare inlägg!


Ha en trevlig valborg. Själv tänker jag hänga i soffan och äta lite kokt ris eller nåt annat smarrigt...


Nej, jag é inte bitter.

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ mochamanda med Blogkeen
Följ mochamanda med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se