Nu närmar det sig. Om mindre än tre timmar får jag äntligen träffa dem igen. En dryg vecka utan mina pojkar. Snälla SJ, inga förseningar nu! Jag är lite nervös för hus Isac ska reagera. Jag förväntar mig inte att han ska kasta sig mot mig direkt. För honom är det konstigt att jag har varit borta från honom så länge. Men många kramar och pussar ska han få vilket som!

För övrigt sitter jag just nu och försöker planera morgondagens 1års-kalas! Har full sjå med att bestämma vad jag ska göra för tårtor och kakor. Just nu är jag dock inne på att göra tårtor med rätt så "färdiga" innehåll och istället lägga energi på utsidan. Inser att jag inte hinner stå och baka bottnar, mousser och massa kakor. Jag vill ju bara krama världens underbaste killar närmsta dygnet.

Har några idéer på dekorationer. Och som sagt, ska jag pilla med det så får jag nog sänka ambitionen på andra håll. Hmmm, när blev utsidan viktigare än insidan!? Men jag tror nog att mina idéer på insida kommer vara hyfsat goda, även om de är enkla! :)

Utöver kramkalas och bakning så ska jag hinna med att spela match också! Hemmapremiär mot Vålberg väntar. Alltid lika kul med match!! 16:00 i Stavdal arena. Välkomna!

...tills jag får träffa mina pojkar!

Mina finaste!  <3

Så var ytterligare en dag till ända och jag antar att ni efter det förra inlägget har förstått vad jag har gjort idag!? 10 liter svamp har plockats och rensats och ligger nu och torkar.

Bjuder på lite bilder från turen. Vovvsan var med och lufsade. Hon älskar skogen, men det sliter på hennes höfter att hoppa runt i riset och hon var ganska tagen efter turen idag... 13,5 år är vår sötaste Daisy.

TV: En liten bråkdel av alla trattisar som tittar upp ungefär överallt i skogen. TH: Daisan flyger fram i skogen. Som ung på nytt.

Finaste, finaste.

Mys och gos med lillhusse på fikapausen.

Insåg ganska fort att min torkning på köksbordet inte var optimal. Så nu har jag hängt svamparna på tork i tvättstugan i stället. Här får dem det lite luftigare. I bakgrunden ser ni dörren till tvättstugan som kom på plats för några veckor sedan.

En dag mindre kvar till lördag. Jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att vara ensam. Jag tycker om att vara ensam ibland. Jag har absolut inga problem med att sitta hemma själv en fredag- eller lördagkväll till exempel, vilket jag vet bringar panik hos andra.

Men det är klart att jag saknar mina pojkar. Och att jag längtar som en tok tills de kommer hem. Jag får nästan lite tårar i ögonen när jag hör Isac i bakgrunden när jag pratar med Andreas. Men dagarna går inte snabbare för att jag längtar, så jag försöker passa på att njuta av ensamheten.

Men just nu flyger dagarna iväg och det finns massor att fixa och dona med så lördagen kommer nog vara här innan jag hinner blinka.

Sov gott mina vänner

Mina två älsklingar på tågstationen.

Ja,i fredags morse vinkade jag av mina två pojkar vid tågstationen. De tog tåget till Andreas bror där de stannade över natten för att flyga vidare upp till Isacs farmor och farfar i Lycksele. Och de kommer inte hem förrän på lördag!

Så nu är det alldeles öde här hemma. Inga snabba små Isac-fötter-händer-steg som springer runt här. Ingen som pratar och ingen som vill ha uppmärksamhet. Märkligt. Tomt och ensamt. Visst är det skönt med lite lugn och ro. Jag har eftermiddagsföreläsningar hela den här veckan så jag ska passa på att unna mig några sovmornar. Men för varje minut som går så saknar jag dem mer och mer!

Hoppas ni har det bra mina pojkar och att farmor och farfar tar god hand om er!

Ja ni, att skriva om vad jag har gjort i dag är väl knappast någon idé. Men kanske vart? Har faktiskt suttit nere i tvättstugan! Drog undan tvättkorgarna. Hämtade en stol och en skrivbordslampa, på med lite musik i relaxen, stänga dörren som äntligen är på plats och tadaa! Lugn och ro. Fick faktiskt riktigt mycket gjort där nere.

Har återigen haft mormor här som har tagit hand om vår son. Igår var det farmor. Lillebror har varit här och tagit ut Isac på en promenad. Isacs moster T hjälpte oss förra veckan. Tack alla!! Vad skulle vi göra utan er? Det är få förunnat att ha så många nära och kära i närheten. Det är verkligen guld värt!

Ska snart försöka komma i säng. Isac vakande 04:45 och hade väldigt svårt för att somna om. När han väl somnat om och när jag väl somnat om tog det inte många minuter förrän Andreas väckarklocka ringde. No fun. Nu återstår att se vad jag ska drömma om i natt.

Natten till idag drömde jag om att Isac hade en tvilling som vi totalt hade glömt bort. Han var därför ganska liten och Isacs kläder var därför alldeles för stora. Vi hade dessutom inte kommit på något namn till honom. Hade tokdåligt samvete för att vi hade försummat honom så och bara brytt oss om Isac.

Drömde också att vi hade spänt fast Isac så hårt i matstolen att han satt och skakade. När vi tog upp honom ur stolen var kroppen från bröstet och neråt alldeles skrynklig och rödbrun medan överdelen var alldeles vit. Hans blodtillförsel hade liksom strypts. Inge vidare föräldrar vi inte kan man konstatera efter dessa två drömmar.

Drömde även att jag åkte i en buss som blev kapad. Vi var på väg till Skutbeget, men chauffören tog en annan väg och vägrade vända om. Såsmånigom kom en kvinna fram med gevär och berättade att bussen var kapad. Men någon stack en kniv i henne och ner hon segnade ihop så klev busschauffören ur sätet för att ta hand om kvinnan. En annan tjej hoppade i förarsätet och försökte lista ut vart bromsen var. Dock glömde hon bort att styra så det fick jag göra. Vi hittade såsmånigom handbromsen och fck stopp på bussen. Flydde sedan mellan olika hus innan vi såsmånigom vart räddade.

Ja, mycket ska man vara med om. Och ju mer jag skriver desto mer kommer jag ihåg från natten. T.ex ett uterum som flöt på vattnet. Hur systeryster tappade en nyckel i vattnet som jag lyckades dyka i och fånga. Hur den där bussen som var kapad åkte nerför en jättebrant och slingrande backe med grus och sand. 

Som sagt. Sängen och drömmarnas värld kallar!

Sov gott!

Så var även denna dag till ända och det ska bli så skönt att hoppa i säng här alldeles snart. Dagen har, kanske inte helt oväntat, varit full av plugg på universitet. När dagen där var slut var det hög tid att åka hem och röja i köket, underhålla Isac, byta om och försöka hinna äta lite mellanmål på en timme och sedan återigen styra kosan mot universitet. Denna gången för träning. Styrka i alla dess former fick det bli för egen del då knät inte är helt kurerat ännu.

När jag kom hem alldeles vrålhungrig stod min älskling redo med maten. Tacktacktack!!! Mycket välbehövligt. Efter det har vi röjt i källaren. Eller ja, Andreas håller visst på fortfarande. Medan jag har gett upp för detta blogginläggs skull! :)

Hur som helst har vi ä n t l i g e n  fått innerdörrarna där nere på plats. Förutom den till garaget. Det var helt klart på tiden. Dock har vi inga handtag ännu. Så det innebär alltså risk x 4 för att bli instängd någonstans. Det blir till att gå med en skruvmejsel i bakfickan för jämnan. Och Isac som bara älskar att stänga dörrar...

Avslutar med ett par bilder från gårdagen då Isac busar med sin älskade morfar.  

Hade en riktig toppendag igår! Trots att den märkligt nog inleddes med en försovning. Trodde inte det var möjligt med småbarn i huset. Hur som helst hann jag på mindre än tio minuter upp ur sängen, på med lite kläder, snygga till mig och springa till bussen. Hann fram i så god tid att jag till och med hann köpa frukost!

Och det här törs jag knappt skriva, men jag känner mig inte särskilt stressad över skolan trots att jag inte fått så många timmar effektiv pluggtid och trots att det är tenta om en vecka. Det känns som att jag ligger bra med på något vis. Detta gjorde att jag åkte hem ganska tidigt och hann börja städa medan gammelmormor var ute och gick med Isac.

När hela huset var städat var det hög tid att åka till moster A och morbror T för middag. En jättemysig kväll med god mat och trevligt sällskap! Så skönt att få komma bort och få maten serverad emellanåt! Tack till er.

Isac hos moster o morbror.

Buskillen.  

Det var allt för nu! Nu blir det lunch och plugg!

Trevlig helg!!

Det gamla ordspråket stämmer alltför bra. Varför är det så? På fyra dagar har jag haft tre av mina nära och kära inne på akuten. Det känns inte helt okej. Tre stycken är utan tvekan tre för många. En obehagskänsla i hela kroppen. Jag kan inte komma på något värre än när ens anhörhiga är dåliga. Insikten om att liv inte är oändliga skrämmer mig. Tanken på att vi inte lever för alltid, att förr eller senare kommer människor i min närhet inte finnas kvar. Den tanken gör mig så rädd.

Nu mår väl alla efter omständighetena "bra", men två är kvar på sjukhus och för en av dem får framtiden utvisa hur väl kroppen återhämtar sig. Jag hoppas innerligt att den resan blir både kort och enkel! Du förtjänar något bättre! Det gör ni alla tre. Jag tänker på er. Många kramar.