mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Graviditet

Av Malin - 7 juli 2012 21:37

Jag skulle ha varit i Långberget och huggit skog och tältat. Jag kunde ha varit i Göteborg på en hejdundrande 30-årsfest. Istället har jag varit hemma och och grillat pizza. Och som rubriken lyder; det var ingen hit.


Vi fick låna mina föräldrars oanvända pizzasten. Inviga och testa den så att säga. Det är alltså en stor rund stenskiva som man lägger på grillen. Men utan en rejäl pizzaspade är man rätt chanslös. Det insåg vi snabbt. Och två hungriga själar stod därför och skrek på varandra i frustration när pizzan ramlade isär mellan alla stekspadar och böner. Som tur var så hade vi även en pizza i ugnen.


Pizzan kom såsmåningom på stenen som en slags calzone.


Någon som gillar bränd botten?


När magarna såsmåningom var mätta gick Andreas ner med Isac i badet och jag tog hand om köket. Helt plötsligt började Robbie Williams ljuda ur högtalarna. Ett leende spred sig över mina läppar. Inte för musiken skull. Utan för omtanken från min sambo. Ja, nästan några tårar kom också. Hej hormoner. Hej gravid.


Jag tyckte inte att mitt humör växlade så mycket när jag var gravid med Isac. Men nu. Hua. Jag kan explodera för småsaker och har absolut inget tålamod. Stubinen är näst intill obefintlig. Jag är grymt impad av min sambo som 99 gånger av 100 klarar av att inte explodera tillbaka. Jag förstår inte hur han gör. Men jag beundrar honom. Och älskar honom. Massor.


Här är någon annan jag älskar. Här inviger han sin mammas hemgjorda leklera! Det räcker som stimulans i en knapp kvart. Sen hämtas skorna. Allas skor. Medan han upprepar ordet sko gång efter gång. Någon vill ut och leka. Hela tiden. Med mammas nyss nämnda obefintliga tålamod är dock utelek ett bra alternativ. Här inne går vi varandra på nerverna ibland och mamma och pappa ska vara med och leka precis hela tiden. Göra precis som sonen. Att vara ute är därför väldigt skönt.



Och att åka till Leklandet är också stimulerande kan jag lova. Tur att pappa var med och orkade springa med runt och hoppa och busa. Mammas energi tog slut rätt så snabbt. Men ett par turer i rutschkanan hanns dock med. Men efter att ha åkt den lite längre kanan och chockat en annan gravid kvinna som satt och väntade på sitt barn vid kanans ände beslöt vi oss för att endast Andreas skulle åka den kanan med Isac. Lite väl bra glid i mammas byxor gjorde att såväl mamma som Isac och krabaten i magen studsade över alla guppen på väg ner.


Nu har jag sjunkit ner i soffan och tittar på Exorcisten. E och L, om ni läser detta, vilka minnen! Länge sen nu, men det känns som igår.


Trevlig lördagkväll till er alla och tack för lunchen A och T!

ANNONS
Av Malin - 4 juni 2012 20:46

Inlämning till opponent. Check.

Redovisning. Check!


Ytterligare ett moment är alltså avbockat. Redovisningen är förbi. Det gick bra och jag var bubblande glad efteråt. Så skönt att ha det gjort. Kvar är opponering (imorgon) och sedan inlämning av slutgiltig rapport till examinator. Sedan är jag färdig!!! En redovisning nere i Tanumshede kvarstår förstår också. 


Och mitt uppe i slutspurten så är det faktiskt så att jag i morgon är precis halvvägs in i graviditeten. Galet. Försvinner kommande 20 veckor lika fort är jag ledsen över att meddela att det snart är höst! Det är sant.


Halvtidsrapport?

Jag mår bra och kan äntligen njuta av graviditeten efter en tuff start. Krabaten sprattlar för fullt och jag har ännu inte gått upp (gick ner några kilon i början som jag nu har tagit tillbaka). Är dock inte särskilt orolig för den biten. Sist exploderade jag i vikt i sjunde månaden ungefär. Så kilona lär nog hitta till mig tids nog... Don´t worry. :)


Den här dagen har tagit ut sin rätt på mig kan jag lova och det blir snart sängen med lite bläddrande i en tidning. Hur ofta händer det?


Nattinatti

ANNONS
Av Malin - 7 juni 2011 20:11

Ikväll somnade Isac gott. Snabbt. Inte konstigt det. Eftermiddagen spenderades med mammor och bebisar som turades om att sno leksakerna från varandra. Isac tog också majskrokar från de andra om de inte var tillräckligt snabba på att äta... Efter träffen åkte jag och Isac ut till Bergvik. Hade tänkt att han skulle sova i vagnen, men han hade andra planer. Trots att han inte hade sovit på hela dagen satt han tålmodigt i vagnen och tittade på folk medan mamma provade allt från bikini till chinos. Amazing. Man skulle ju kunna tro att han vid det här laget borde vara trött, arg och grinig. Men inte det minsta. Istället var han på sitt bästa humör när vi kom hem och skrattade åt ingenting och sprattlade och hade sig. Men efter gröt, bad och lite mjölk somnade han på några sekunder. Godingen.


Tre av fem små godingar.  


Goa O i gungan.


Även Isac tyckte den var rolig.     


Jag har för första gången på evigheter inhandlat lite kläder till mig. Vet inte om budgeten tillåter det. Men det var mer än välbehövligt. Ett par chinos och en tröja, två bh:ar och en bikini. Bikini var akut då mina andra sitter katastofalt dåligt och är fruktansvärt slitna. Bh var också väl investerade pengar då resultatet av att jag inte ammar längre börjar märkas... Och byxor? Jepp. Har typ ett par jeans, två par fula illasittande jeansleggings och ett par svarta leggings. Lite variation? Ja, tack!

 

Chinos och tunika från HM. Lite bättre än vad jag annars hasar runt i här hemma.

 

Men fy för provhyttar och fy för efter graviditetsrumpor. Har hört talas om detta fenomen(?) att rumpor förändras under/efter graviditeten. Och inte till det bättre bör tilläggas. Mitt nyvunna självförtroende och accepterande av mig själv och min kropp fick sig en törn när jag gav mig in på bikinijakt. Fy sjuttsingen för att stå där i provhyttsljuset och beskåda bristningar på låren och en slappt hängande rumpa som dessutom delas upp i fyra skinkor då bikinitrosan skär in. Menmen, that´s life, intalade jag mig själv och köpte bikinin ändå. Grodhopp, utfallssteg, skridskohopp. Here I come.

  

Av Malin - 9 december 2010 23:01

För två månader sen låg jag i en säng på bb med vårt lilla mirakel bredvid mig i sängen. Vi fick aldrig en sån där liten vagn till Isac vilket jag reflekterade över först morgonen efter då alla andra kom till frukosten med sina små bebisar i vagnar, medan vi gick och bar på vår goding. 


Det var så mycket som var nytt det där första dynget. Vi kom på mitt i natten att vi kanske skulle byta blöja. Inte för att vi trodde att det hade hänt nåt, med tanke på att han inte hade ätit så mycket. Så vi fick en smärre chock när vi upptäckte att blöjan var proppfull med något svart tjäraliknande klegg. Jag funderade helt ärligt på om saker hade kommit ut ur hans mage som inte borde ha kommit ut. Men det var inget annat än beck, helt normalt tydligen. Likaså fick Andreas springa ut och få tag på någon sköterska för att fråga om vi borde väcka honom och ge honom mat. Han hade ju inte ätit på jättelänge. Men vi fick då reda på att nyfödda sover i princip ett helt dygn efter förlossningen och inte behöver äta mer än vad de gör precis när de har fötts.


Under graviditeten är man så fokuserad på just själva graviditeten och förlossningen. Man läser på massa om båda delarna och förbereder sig mentalt för att klara av det. Men sen tar det liksom stopp. Jag tror helt enkelt inte att man orkar ta in mer just då. Fokuset ligger på att klara av förlossningen. Så var det i alla fall för mig.


Jag fick inga tårar i ögonen när Isac precis hade letat sig ut. Jag hamnade i en egen slags värld. Jag var nöjd, lättad och glad över att jag hade klarat av det. Jag minns att jag tittade på sköterskorna som torkade av Isac och klappade honom lite lätt på ryggen och undrade liksom vad som skulle hända härnäst. Vad är det vi väntar på. Just det, skriket. Det tog några sekunder till och så kom det. Skönt. Andreas har berättat i efterhand att han flera gånger sa hur söt och fin han var, men att han inte fick någon respons av mig. Jag minns inte det. Jag var nog mer omtöcknad än vad jag förstod då. Mer tagen av vad jag hade klarat av än av Isac. För det var ju det som jag hade fokuserat på i nio månader. Att klara av förlossningen. Det tog mig ett par timmar innan allt hade sjunkit in och jag kunde njuta till fullo av Isac och inse vad vi hade åstadkommit. Jag och Andreas.


För mig är förlossningen fortfarande ett positivt minne. Jag tycker det är så häftigt hur kroppen fungerar. Det är en riktig adrenalinkick att föda barn. Och redan ett par minuter efter att allt var över tänkte jag att jag skulle kunna göra om det här dagen efter (något jag inte riktigt kände att jag hade lust med 24 timmar senare när allt var ömt, svullet och svidande). Men fortfarande, jag är inte det minsta rädd att göra om det. Klart det gjorde ont, fruktansvärt ont. Sådär ont så att man inte vet vart man ska ta vägen. Men vad är dessa ynka timmar av smärta, jämfört med så många underbara timmar vi hittills har fått och kommer att få med Isac? Det finns inget bättre. Absolut ingenting!


Grattis på tvåmånadersdagen Isac. Vi älskar dig.


  

Av Malin - 10 oktober 2010 10:20

Som en del av er redan har hört och andra av er har misstänkt. Vår knodd, Isac, har nu tittat ut! :) Vi mår jättebra alla tre och är hemma. Isac vägde vid födseln 3490g och var 50cm lång.


      


För den som är intresserad följer nu en liten historia om när Isac kom till jorden.


För er som har följt bloggen, så vet ni att jag inte har haft några som helst känningar på att något skulle vara på gång. Men i fredags kväll lossnade den beryktade slemproppen och den gjorde verkligen skäl för sitt namn! :) Dock så betyder inte det så mycket mer än att en förlossning borde starta inom en vecka. Under natten hade jag en hel del molvärk och kanske fem-sex onda sammandragningar, värkar. Men det är ju inte ovanligt att man har det ett antal nätter innan det drar igång på allvar. På morgonen när jag gick upp, kände jag att det rann till lite och funderade på om det var lite av vattnet som gått. Men man har ju hört talas om de här floderna som kan komma. Ringde förlossningen som tyckte jag skulle avvakta och se om det kom något mer. De var inte lika säkra som jag att det var vattnet som hade börjat gå. Hade ju inte några regelbundna värkar heller. Kände av två stycken kanske på två timmar på morgonen. Upp och röra på mig för att se om det kommer något mer var deras tips. Sagt och gjort.


Vart kan man ta en promenad och samtidigt göra lite nytta? Jo, IKEA! Skräll!? Insåg att det började bli bråttom att få hem inredningen till tvättstugan eftersom knodden kanske var på gång någon gång under de närmsta dagarna. Så vi åkte dit och packade ihop en hel vagn med stommar, lådor, hyllplan, gångjärn, kran, ho med mera. När klockan var 11.58 stod vi i kassan och jag hade under tiden på ikea haft två värkar med kanske en trekvarts mellanrum. Men de var inte värre än att jag kunde agera normal människa där inne. Efter ikea åkte vi hem till mamma och pappa för att duscha. Och då fick jag den första kraftiga värken och mer vatten gick. Vi åkte hem till oss och Andreas värmde upp matlåda från frysen för att det skulle gå fort. Men det gick inte tillräckligt fort. När maten var klar hade ju ingen som helst aptit och värkarna gjorde mig kallsvettig och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Stå, sitta, ligga, ingenting var skönt. Det som var jobbigt var att jag dessutom inte fick någon direkt vila mellan värkarna då det gjorde väldigt ont emellanåt också. Det fick jag senare förklarat att det berodde på att han låg väldigt långt ner och när vattnet hade börjat försvinna så försvann liksom stötdämpningen och han tryckte hårt mot mitt bäcken. I och med att jag mest hade ont hela tiden och inte kunde urskilja när värkarna kom och gick så beslöt vi oss för att åka in.


Klockan 13.45 parkerade vi utanför förlossningen och vi fick träffa en barnmorska relativt fort. Som jag själv hade misstänkt så var jag inte särskilt mycket öppen. Ynka 1,5cm och för den som är ny på detta område så ska man nå upp till 10cm innan bebisen kan komma ut. Genomsnittlig öppningshastighet ligger på 1 cm på 1-2timmar... Så enligt det genomsnittet hade jag då ganska många timmar kvar. Dock var det inget snack om jag skulle åka hem eller inte utan jag fick efter lite kontroller av knoddens hjärtljud med mera hoppa i badet på förlossningen. Det var skönt ett litet, litet tag men sedan började värkarna komma tätt, tätt, tätt och ibland kom det två i rad och ibland kom liksom värken med toppen först istället för att byggas upp, bli jobbig och sen lättare.  Vid ett par tillfällen var det en lockande tanke att sjunka ner med huvudet under vattnet och ta ett djupet andetag där och få komma bort från detta onda, men istället fick Andreas stackars händer ta emot mycket stryk! Jag tror nog han tyckte det var okej jämfört med det andra alternativet! :) Efter en trekvart i badet var det outhärdligt och jag ville upp och få mer smärtlindring. Epidural var ett mycket väl tänkbart alternativ just då. Värkarna kom med knappa minuten emellan.


Väl inne på förlossningsrummet så fick jag lustgas. Halleluja! Vilken lättnad, vilken skillnad. Som tur var fungerade den toppen från första andetag och den smakade inte alls illa och gjorde mig inte illamående. Barnmorskan kontrollerade hur öppen jag var och gissa om jag vart förvånad när jag var 7cm öppen!! På bara en timme hade jag gått från 1,5cm till 7cm!


Klockan var nu ca 16.00 och lustgasen  gjorde susen så någon annan smärtlindring blev det aldrig tal om. Nog gjorde det ont fortfarande men det var så mycket mer hanterbart och dessutom blev jag lite lagom borta av lustgasen så jag kunde vila den korta tiden mellan värkarna i min egna lilla bubbla som det kändes. När knodden skulle igenom den trängsta passagen blev jag illamående men det gick relativt snabbt över och vips började krystvärkarna komma. Efter ett tag fick jag börja krysta och de mest gutturala läten frambringades. Vet inte vart de kom ifrån och inte kraften heller. Det här låter kanske lite märkligt och låt mig tillägga att jag vid det här laget inte hade lustgas heller, utan var vid mina sinnens fulla bruk, men mellan krystvärkarna började jag vid ett flertal tillfällen att skratta! Krystvärkarna var inte alls som jag hade förväntat mig. Inte i närheten och känslan av att knodden var på väg ut och allt som tänjdes ut var inte alls så som jag hade trott och jag kunde inte låta bli att skratta för att det var såå mycket bättre än jag trodde. Precis på slutet däremot, höll de emot när han var så nära ute som han kunde vara. Detta för att min kropp skulle hinna vänja sig lite och inte spricka. Det var riktigt jobbigt att inte krysta när det bara var en liten, liten push kvar och ont gjorde det. Men när krystvärken var över och jag slappnade av så tog de bort sina händer och Isac fick komma ut i princip av sig själv! Klockan var då 17.18


Han hade navelsträngen två varv runt halsen, men barnmorskan var väldigt snabb med att få bort den och det tog inte lång tid innan han började låta så där underbart som bara en nyfödd kan göra! Jag fick en spruta i benet och det tog inte lång tid innan moderkakan helt smärtfritt ramlade ut med en liten krystning från mig och ett lätt tryck på magen från barnmorskan. Fick sedan sy några stygn, men mer än så var det inte.


På det stora hela ser jag bara tillbaka på förlossningen med glädje. Redan igår kände jag att jag skulle göra om det idag igen bara för att få vår lille Isac. Såhär i efterhand inser jag att jag öppnade mig 7cm helt utan någon som helst smärtlindring! Dock så var det inte alls såhär jag trodde att förlossningen skulle gå till. Det var frustrerande och jobbigt när jag inte fick den här pausen mellan värkarna. Det gick så fort från det att värkarna började komma till det att det var igång. Jag hade föreställt mig att jag skulle gå hemma och få lite värkar med många minuters mellanrum och att detta skulle trappas upp succesisvt, men så var det inte på långa vägar. Men samtidigt kunde jag inte ha önskat mig en bättre förlossning. Allt gick så bra. Vår barnmorska var en student som genomförde sin tredje förlossning, givetvis under bevakning av en erfaren barnmorska, men både var hur gulliga och goa som helst. Allt var verkligen toppen! Men det bästa utav allt är ändå det lilla knytet som ligger och susar här bredvid mig. Min och Andreas son.


Klockan 11.58 stod vi i kassan på ikea, 13,45 parkerade vi utanför förlossningen, 17.18 är vår underbare Isac född.







+1

Av Malin - 7 oktober 2010 10:00

Då var vi inne på övertid och Knodden ligger lugnt och stilla i magen. Jag har sovit jättebra i natt och min kropp har börjat skaffa sig rutiner för de nattliga toalettbesöken. Kl. 24, kl 03 och kl 06. Har prickat kl 6 på minuten de tre senaste nätterna!


Nu ska jag ta tag i stickningen av Knoddens tröja. Har funderat på om det kan vara anledningen till att han inte vill komma ut. Han vill ju inte frysa när han kommer ut i höstrusket!


  

Knodden och jag, +1.


Vad gäller renoveringen kommer en uppdatering och bilder i eftermiddag när förhoppningsvis kaklet är fogat! :)

Av Malin - 6 oktober 2010 21:07

Så var det kvällen den 6:e oktober och allt är fortfarande lugnt. Knodden ligger i magen och hickar och han verkar än så länge inte ha några planer på att titta ut. Idag har jag äntligen fått tummen ur och köpt en skötväska. Har letat ett tag och tycker att alla väskor är såå tjejiga och ska likna vanliga handväskor som jag inte ens har i vanliga fall. Hittade en svart, som kanske inte är jättesnygg, men den verkar praktisk och rymlig.


Har faktiskt bakat lite idag igen. Men det var för min egen skull. De underbara nutellagodisarna tog slut för ett par veckor sen och jag behöver fylla på mitt godisförråd! Länk till receptet: http://www.recept.nu/1.274773/leila_lindholm/efterratter_godis/agg_mejeri/leilas_cornflakes_crisps

(De heter egentligen Leilas cornflakes crisp)


Fick även lite lust att lyxa till middagen.

  

Lövbiff, hasselbackspotatis och trattkantarellssås.


Lägg därtill Arga snickaren på tv och ni förstår att vi har en bra kväll här på Råtorp. Att vi dessutom städade i eftermiddag gör inte saken sämre.



Av Malin - 6 oktober 2010 10:17

Jag vet att jag har sagt det förut, men VART tog tiden vägen? Den 6:e oktober är här. Ett datum vi väntat på i så många månader. Och alla utom jag verkar fatta att vi ska ha barn vilken dag som helst nu. Det är helt hopplöst att ringa någon i min familj just nu. "Jaha... var det bara det du ville..." Och missar jag ett samtal så rings det runt för att kolla vem som pratat med mig senast och kan uppdatera om läget. Till Andreas får jag enbart skicka sms så länge som ett eventuellt samtal inte handlar om att vattnet gått eller att jag har börjat få värkar. Detta för att han alltid ska svara om jag ringer, även om han sitter i möte och då är det nog inte så populärt om jag ringer och ber honom köpa med mjölk hem eller nåt! :)


Det sägs ju att tiden från och med nu till den dag då förlossningen kommer igång ska vara fruktansvärt långsamma, men så länge som min hjärna fortsätter motarbeta det faktum att det snart är dags, så tror jag att dagarna ska kunna fortsätta rulla på i någorlunda mak. Igår var vi hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången. Nästa tid är om två veckor och då hoppas jag att Knodden redan har tittat ut. Blev lite verkligt igår när jag insåg att det "sista besöket" var gjort och min hjärna tog ett litet, litet steg framåt i förståelsen.


Men hur mycket eller lite jag än förstår vad som är på gång, så antar jag att det blir svårt att missa när det verkligen är dags och att det egentligen är svårt att förbereda sig på vad som väntar. Jag och Andreas har diskuterat igenom lite olika scenarior inför förlossningen, så att han ska veta vad jag egentligen vill när jag säger eller gör något. Till exempel är ju min förhoppning att jag ska klara av förlossningen med bara lustgas till hjälp. Men jag har ju ingen som hekst aning om hur ont det kommer att göra, hur lång tid det kommer att ta, hur jag kommer att må o.s.v Chansen är ju rätt så stor att jag kanske ångrar mig och vill ha mer smärtlindring och då behöver jag Andreas stöd till att ta det. Det låter kanske självklart att det borde vara så, men nu är både jag och Andreas, framför allt jag, lite utav tävlingsmänniskor och för mig ligger det tyvärr någon slags prestige i att klara mig utan smärtlindring, det är en utmaning. Men som en i min föräldragrupp sa "Det är ingen som tackar en för att man är stark" och sen kan man ju fråga sig varför man ska ha ont om man inte behöver.

Så om jag under förlossningen väljer att jag vill ha mer smärtlindring så behöver jag Andreas som säger: "ja, ta det!" Och inte på något vis säger typ "Försök lite till utan, det var ju det du ville" i tron om att han peppar mig. För det kan hända att jag kommer ha svårt för att be om smärtlindring. Och om jag då säger att jag vill ha det så vill jag verkligen ha det!


Nu finns det väl mer än stolthet och prestige som gör att jag vill undvika t.ex epiduralen. Det är en jättebra smärtlindring, ingen tvekan, men den bromsar gärna upp händelseförloppet litegrann och man får många gånger ta värkstimulerande dropp för att få upp farten på värkarbetet igen. Sen att jag inte är särskilt glad i nålar och därmed inte känner för en stor nål in i ryggen spelar också viss roll. Men jag skulle gissa att om jag har tiktigt ont så kanske en nål i ryggen är ett tänkbart alternativ. :)


Så, det var ett lååångt inlägg om mina tankar inför förlossningen och jag inser till min glädje att jag fortfarande inte är rädd utan att jag på något märkligt sätt längtar tills jag får vara med om denna upplevelse. Givetvis finns det en del ångest då jag vet att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt. Jag har troligtvis ingen aning om hur ont det kommer att göra och kan nog inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas. Men längtan efter det som väntar är så mycket större än den ångesten!!


Kram från mig och Knodden som just nu roar sig med att sparka på mina revben. 

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ mochamanda med Blogkeen
Följ mochamanda med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se