Det är en vecka sen nu, farfar. Det är en vecka sen de fyra orden på min spruckna mobilskärm talade om att du inte längre fanns med oss. Allting stannade, farfar. Och jag grät mig till sömns. 

Jag tänker på dig, farfar. Jag ser dig sittandes vid kortändan av bordet i köket. Jag hör hur du ber oss att skicka sylten till våfflorna. Jag hör ditt skratt och jag ser ditt leende. Jag tänker på dina skämt, ditt genuina intresse för bandyn och jag känner dina kramar som jag fick varenda gång vi möttes. Jag ser hur du sitter på den uppochnervända gamla ekan nere vid sjön i Gäddede. Jag minns dina berättelser från förr. 

Jag vet att du har det bra nu, farfar. Att du är fri. Men du saknas oss. Jag önskar att mina barn hade fått mer tid med dig. Att Isac hade fått dela sitt stora intresse för matte med dig. Ni räknade tillsammans i somras och det var så fint att se. 

Minns du somrarna när jag var liten, farfar? Minns du de varma sommardagarna när vi, alla dina barnbarn, sprang runt barfota på gräsmattan och spelade fotboll. Minns du hur vi gungade i gungorna? Hur vi gick runt i ditt hus med speglar för att låtsas att vi gick på taket? Jag minns, farfar. Jag minns. 

Du fanns alltid där. Med en varm, trygg famn och ett leende. Det är så jag minns dig, farfar. Det är så jag minns dig. Det gör bara så himla ont att du inte längre finns med oss. Att jag inte kommer att få någon mer kram. Att jag inte får skicka sylten till dig. Det gör ont. Du var den bästa farfarn som jag kunde ha fått.

Du har en plats i mitt hjärta, älskade farfar. Och jag ska alltid bevara dig där.