Jag hade både hört och läst att trean kunde vara en liten luring när det kommer till förlossningen och Kompis var minsann inget undantag. Det insåg jag rätt snart. Dessutom gick jag över åtta dagar till skillnad mot tre och två dagar som jag gick över med mina första två.

Jag vaknade av värkar tre på natten tidig fredag morgon och var väl nere på åtta minuter mellan värkarna mellan fyra och sex. Jag åt lite frukost och kollade på tv. Runt sex kröp jag ner bredvid Andreas och berättade att hans planerade löptur på morgonen nog inte skulle bli av. Då klingade det plötsligt av och värkarna kom alltmer sällan. Tillslut var det dryga timmen mellan värkarna. Efter lunch trappades det snabbt upp igen. Jag sprang runt och packade grejer till barnen som skulle följa med mormor och morfar till husvagnen. Helt plötsligt var det tre minuter mellan värkarna och alla var stressade utom jag. Värkarna var korta och inte särskilt kraftiga. Och precis som jag misstänkte så lugnade det ner sig rejält när jag väl la mig ner och tog det lite lugnt.

Klockan två hade vi en sedan tidigare inbokad tid hos barnmorskan på mvc. Efter koll av blodtryck och hjärtljud så åkte vi hem igen. Jag passade på att vila i soffan och plöjde en säsong av Solsidan och hade en kvart mellan värkarna. Jag märkte att värkarna kom när jag ställde mig upp, så när jag tyckte att det hade gått lite för lång tid sen senaste värken så ställde jag mig helt enkelt upp och vips så kom den.

Jag började här inse att denna förlossning måste nog ha lite hjälp av gravitationen och att jag behöver stå och röra mig. En och en halv timme i duschen med musiken på högsta volym och duschstrålen riktad mot magen under värkarna. Det kom ungefär en värk i varje låt men jag kunde utan vidare sjunga med i låtarna under varje värk så de var inte så kraftiga. 

Klockan var nu runt sju och det kändes inte som att det gick framåt. Jag klev ur duschen och upp till soffan. Ju tätare värkarna kom desto lindrigare var dem. När de kom mer sällan så var dem kraftigare. Jag växlade mellan att stå och sitta och värkarna varierade i både tid och styrka.

Runt halvnio började värkarna bli relativt kraftiga, men fortfarande svängde tiden kraftigt. Allt mellan tre minuter och tolv minuter. Andreas började bli rastlös och ville in till sjukhuset. Jag kände att det inte är direkt nära men att det skulle vara skönt med en lägesrapport så vi åkte in. 

Tre centimeter. Japp, tre centimeter. Så mycket var jag öppen nån gång därefter nio. Happ. Liiite mer hade jag ändå hoppats på såklart. Barnmorskan drog lite i livmodertappen och menade att det borde sätta lite fart på det hela. Vi gick ut och gick en halvtimme och värkarna kom tätt och var ganska kraftiga. Jag hängde på Andreas och gjorde mitt bästa för att andas igenom dem. 

Klockan tio gick vi in igen och träffade nya barnmorskan efter skiftbytet. Jag fick lägga mig på britsen medan hon tog CTG-kurvan på bebisen. Värkarna klingade av när jag låg där. Hon kollade sedan hur öppen jag var, men hade svårt att göra en bra bedömning då jag var så mjuk. Det i sig förklarade både första barnmorskan och även denna att det var mycket positivt för att då skulle det gå fort när det väl tog fart. Men som sagt, det var svårt att känna och hon gissade mellan 3-6 cm. Rätt stort spann med andra ord.

Upp och vagga igen. Värkarna tog återigen fart och jag hängde på Andreas och försökte att andas. Tillslut bad jag om lustgas och när jag fick den så la jag mig rätt snart ner. Var så trött på att stå och gå och det var skönt att få ligga ner och vila mellan värkarna. Äntligen fortsatte dessutom värkarna med samma kraft och intensitet när jag låg ner och det märktes att det började ta fart. Jag skulle gissa att klockan nu var runt elva-halvtolv. 

Jag kämpade på med lustgasen, andades, kved och skrek lite i den där masken. Men den kombinationen hjälpte och det gick att hantera värkarna. Tjugo över tolv gick äntligen vattnet. Barnmorskan konstaterade nu att jag var öppen sex centimeter. Lite besviken, men kände ändå att det var en sådan kraft i värkarna så att det skulle kunna gå fort. Och det dröjde inte så länge förrän jag mycket riktigt började känna inslag av krystvärkar även om jag ännu inte var där riktigt än. Men tillslut var jag helt öppen och fick börja krysta. 

Som tidigare gånger så var det en tuff minut när huvudet var så gott som ute men i väntan på värk så fick jag inget göra trots att allt jag ville var att trycka. När nästa värk så kom så kom huvudet ut och i nästa värk resten av kroppen. Klockan var nu 01:09 den 19 juli och vi hade fött en dotter. Jag tror inte att det finns något mer fantastiskt än att få träffa sitt barn för första gången. Det är helt magiskt.

En alldeles nyfödd Molly

Nu sitter jag här, knappt två veckor senare, med tre helt fantastistka barn och en underbar sambo. Life is good.

Puss på er