Det här hade jag inte riktigt väntat mig. Att jag skulle gå längre med trean än både ettan och tvåan. Men det sägs ju att trean kan vara en liten luring så då stämmer väl det. Tre dagar över idag och inga tydliga tecken på att Kompis är på väg ut just nu direkt.

I väntans tider. Jodå, det är väl nu om någon gång som jag förstår det uttrycket. När jag tar den kalla duschen på kvällarna tittar jag på magen i spegeln och tänker att det kanske är sista gången jag ser den spegelbilden. Men jag lär allt få se den ikväll igen. Och vem vet hur många kvällar till!? Nåja, Kompis verkar ha det bra och bökar och har sig i magen så det står härliga till. Det är väl det viktigaste. 

Idag tog vi en sväng till Mariebergsskogen. En tur med tåget, lunch, lek, glass på Glasserian och lite tittande på djuren hann vi med idag. Skönt att komma ut och göra något även om det är lite kämpigt att ta sig fram just nu. I perioder ilar det i ljumskarna så att jag får stanna upp i var och varannat steg. Utöver det så är det sammandragningar och Kompisens bökande som gör det rätt så obekvämt emellanåt och halvjobbigt att både gå och stå. Så jag sitter väl mest och tittar på medan Andreas får hålla koll på våra två små tokar. 

Nyvaken Lovis som snart ställer sig bredvid Isac och kollar på de små kycklingarna.

Igår var det VM-final, om någon nu skulle ha missat det!? Då våra barn har vänt lite på dygnet så insåg vi det omöjliga i att få dem att sova innan avspark och ingen av oss hade lust att missa matchen. Lösning? Se nedan. 

Efter lite om och men och sällskap av oss på golvet så sov de tio minuter in i andra halvlek. Inte illa.  

Jahapp, så mycket mer än såhär blir det inte skrivet ikväll. 

Ha det gott!