Sitter i soffan alldeles ensam med laptopen på magen. Klockan har passerat åtta och resten av familjen sover ännu. Själv var jag tvungen att kliva upp för en halvtimme sedan. Jag måste liksom upp i sittande läge och låta bebis, organ och vad nu som finns i magen ramla ner på plats. Jag har de senaste mornarna vaknat med en värkande, brännande känsla högst upp i magen och det finns inget skönt sätt att ligga på för att få det att försvinna. Men efter lite frukost och en stunds upprätt läge så är känslan borta. Skönt!

Bild från i förrgår, då V.37+6

Har haft två trevliga kvällar i rad. Först sommarfest med jobbet i fredags och igår var det dags för det årliga poolpartyt med världens bästa bandygäng. För första gången svek vädret, men vad gjorde det? Vi hade det lika trevligt inomhus på gatan-där-det-händer. 

Jag har nu 12 dagar kvar till beräknad förlossning. Galet. Det är så svårt att ta in att vi snart ska få träffa Kompis. Jag har egentligen inte funderat så mycket kring själva förlossningen. Jag har haft två snabba, okomplicerade förlossningar och hoppas självklart på en liknande den här gången. Men det sägs att trean kan vara lite bökigare, så vi får väl se. Kanske går jag över två veckor och förlossningen blir en lång, utdragen historia. Vem vet.

Det är lätt hänt att kalla mina tidigare förlossnigar för enkla, men det är ett ord jag försöker undvika. Bara för att det har gått snabbt och utan konstigheter så har det inte varit enkelt. Det har gjort ont. Jag vet det. Även om jag i nuläget varken kan eller vill minnas känslan. Jag vet dock att jag under Lovis förlossning tänkte "Hur i h-vete kunde jag vara så j-a dum att jag gjorde det här igen!?". Under förlossningen med Isac låg jag i badet och hade god lust att sjunka ner under vattnet och ta ett djupt andetag. Istället kramade jag väl halvt ihjäl Andreas fingrar. Jag minns hur jag i princip hyperventilerade halvt i panik av den brännande känslan när bebisen bara är en push från att komma ut, "Ring-of-fire" som en del kallar den biten av förlossningen. Nej, ingen förlossning är enkel. Det förstår nog vem som helst.

Men det är ändå fascinerande. Trots att jag sitter och skriver och tar upp de jobbigaste delarna så skräms jag inte. Jag bävar inte. Jag måste vara knäpp. Eller så utnyttjar jag människans förmåga att förtränga till max! Istället minns jag känslan när barnen har kommit ut, när vi får möte dem för första gången. Lägga dem tätt intill och se vilka de är. Det är häftigt och värt all smärta som en förlossning innebär. Tänk att vi ska få uppleva det en gång till. Jag och Andreas. Det är helt fantastiskt och vi längtar så.

Snart Kompis, snart möts vi. <3