19 dagar kvar till beräknad förlossning, eller troligtvis 20. Jag gick över tre dagar med Isac, två dagar med Lovis så visst blir det väl bara en dag över den här gången!? Jag menar, någon logik måste det väl finnas i det hela? :)

Nåja, jag har gått på föräldraledighet och försöker ta in att nästa anhalt liksom är förlossningen. Vi har under helgen packat upp bebiskläder, köpt miniblöjor och diskuterat namn. Tänk att Kompis snart är här. Jag blir lite pirrig bara jag tänker på det. Med mindre än tre veckor kvar till beräknad förlossning borde väl BB-väskan var packad? Nja, jag ligger lite efter på den biten. Får ta tag i det under veckan när barnen är på förskolan. 

Jag har för övrigt inte hunnit med att berätta den underbara nyheten att lilla kusin J har tittat ut. Oj, så tårarna rann när jag fick reda på det. En liten minimini som är söt som socker. Två veckor blir hon på tisdag.

Fina, fina J!

"Mosters bebis vann!" konstaterade Isac. Jag visste inte att det var en tävling!? Men okej, grattis då kära syster. Du vann. 

Och annars då? Isac och Lovis är rätt harmoniska och leker bra tillsammans jsut nu. Mycket bus och skratt även om vi emellanåt får påminna dem om att leka tillsammans eller att turas om när de vill ha samma saker. Isac är väldigt hjälpsam och tar till exempel av Lovis skorna när vi kommer till förskolan. Han är mån om sin lillasyster och ser till att vi har koll på henne när vi går nära bilar. Han som kanske inte var jättetidig med att prata, pratar nu extremt tydligt och rent. Och hur mycket som helst. När vi åt lunch härom veckan babblade han så mycket att vi tillslut fick säga till honom att vara tyst och äta. "Men jag Måste prata" förklarade han. Han pratar med alla och berättar om det ena och det andra. Det är helt underbart.

För Lovis del har det också hänt mycket med pratet. Det kommer nya ord varje dag och det blir allt oftare två ord i följd. De två vanligast orden är "Kan" och "Min" tätt följda av Isa (Isac), mamma och pappa. Och just ordet "kan" lär vi få höra ett tag framöver för denna tjej på ett år och åtta månader kan  a l l t . Pust. Hon kan hälla upp mjölk själv. Hon kan borsta tänderna själv. Hon kan ta på sig kläderna själv. Hon kan klättra upp i bilstolen själv. "Kan" säger hon och viftar bort oss med armarna om vi försöker hjälpa till. Det gulligaste hon säger är "Aam" och "Mouss" Kram och puss. Älskade lilla du, som jag undrar hur du kommer att reagera när du blir storasyster. Hon är världens solstråle och charmar alla. Efter en timme eller två. För hon behöver tid innan hon känner sig bekväm. Innan dess är det kläng på mamma och pappa som gäller.

Det kommer att bli tuffare den här gången när vi får en bebis. Inte bara för att vi har två syskon som behöver oss. Och inte heller bara för att Lovis är yngre än vad Isac var när Lovis föddes. Utan snarare för att Lovis är Lovis. Isac är och har alltid varit rätt enkel, om man får säga så. Han lyssnar, hjälper till och är rätt så medgörlig även om det såklart kommer allt fler trotsiga infall. När Lovis föddes var det likom inga problem med Isac. Han var nöjd och lätt att ha att göra med. Lovis har sedan hon var nyfödd varit betydligt mer tydlig i vad hon vill och inte vill, på gott och ont. Och just det att hon har behov av närhet, att hon vill vara i famnen bra länge när hon är på nya ställen, eller till och med när hon träffar mormor och morfar gör att det kommer bli en större utmaning den här gången. Därför känns det extra skönt att Andreas kommer att vara hemma i sju veckor med oss så att allt hinner sätta sig lite. Det är väl den största fördelen med att få en sommarbebis den här gången. Semester, varmt väder och långa härliga dagar tillsammans.

Det är fascinerande hur olika personligheter de har Lovis och Isac. Just den här tydligenheten som Lovis har, som emellanåt är rätt utmattande då hon vill och INTE vill så många saker, är något jag har saknat hos Isac som hellre blir tyst och går undan, hopplös att förstå vad som är fel. Lik sin mamma. Hehe. Och Isac som alltid har varit så lätt att lämna och inte ens tittat åt oss när vi gått medan Lovis inte har velat släppa taget om oss. Jag har skrivt det tidigare. Jag trodde att jag var ödmjuk redan efter första barnet. Att jag förstod att barn var olika och att det många gånger faktiskt inte spelade någon roll hur vi föräldrar gör. Men ärligt talat. Jag förstod inte. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag. Och det är häftigt!

Det ska bli så spännande att se vem Kompis blir. Blir hen lik Lovis eller Isac? Eller kommer det liksom bildas en triangel av olika egenskaper med syskonen i ett varsitt hörn? Jag längtar så efter att få lära känna vårt nya barn. En livlig liten sak är det i alla fall som bökar och har sig i magen. Snart ses vi! <3