Lovis blir mer och mer en egen person. En person med mycket vilja. Hon är samtidigt en riktig solstråle med ett stort, härligt leende som hon gärna bjuder på. Hon är fortfarande otroligt mammig, även om jag tycker det har blivit bättre, bara på den här veckan som jag har jobbat. Det är inte så att hon är ledsen när jag är borta, inte det minsta. Då är hon hur nöjd som helst. Men så fort hon hör mig eller ser mig

 s k a  h o n  t i l l  m i g. Och får hon inte det, så hörs det. Då blir hon ett litet minimonster. Men så fort hon hamnar i min famn firar hon av sitt största leende och charmar alla i sin omgivning.

Hon är riktigt rörlig och precis som Isac hade och har, har hon också koll på kroppen och ramlar väldigt sällan, trots att hon reser sig upp så mycket hon kan. Hon har börjat släppa taget en kort sekund innan hon sätter sig och kan förflytta sig korta sträcker längs möbler. Hon sitter gärna på knä och liksom reser sig upp så att hon "står på knäna". Ibland så sätter hon ner en fot istället för ett knä och det ser ut som om hon försöker ställa sig upp. Inte för att det är nära än, men det är härligt att se henne försöka. Hon klappar gärna i händerna och hon "pratar" mer och mer nyanserat och med olika vokaler. Isac är fortfarande stora idolen och hon brukar krypa efter honom när han lämnar rummet. När han busar med henne, vilket han gärna och ofta gör skrattar hon högt av förtjusning.

Puss på dig vår stora tjej!

 

Angelica

10 augusti 2013 21:40

Härligt! Ja nu går det fort, händer saker varje dag!
Felicia har blivit mer mammig nu när vi slutat amma. Det är precis som du beskrev det, inga problem när man inte är där, men så fort hon ser mig. Ja, ja det ger sig nog! Perioder, perioder, alla dessa perioder :0)

http://www.angelicajonangen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...