Nu har vi släppt taget. Nu har vi låtit henne vandra vidare. Hon är i svampskogen med min morfar och äter korv. Hon flyger fram över stock och sten, precis som förr.

Även om jag satt bredvid henne när hon tog sitt sista andetag kan jag ändå inte förstå. Jag vill inte förstå. Hon är borta.

Jag ville bara skrika stopp när veterinären gav henne sprutan. Jag ville ta med henne hem. Det kan inte vara sant att jag har klappat hennes lurviga päls för sista gången. Att jag har sett henne komma travandes med rumpan på sniskan för sista gången. Att jag har pussat henne på pannan för sista gången. Det kan inte vara sant.

Älskade Daisy, vad det gör ont i våra hjärtan. Du har varit så fantastisk på alla sätt och vis. Så omtyckt och så familjekär. Så söt och så full av godhet. Så full av bus och glädje. Du var ingen hund. Du var Daisy.

Vi bär med dig i våra hjärtan för evigt.

I måndags fyllde vår finaste, fyrfotade familjemedlem 15 år. Det är en aktningsvärd ålder för en hund. Men det går inte längre att blunda för det faktum att åldern har tagit ut sin rätt. Det går inte att blunda för benen som glider isär när hon ställer sig upp. Det går inte att blunda för att hon knappt tar sig upp och ner för trappan, än mindre sängar och soffor. Det går definitivt inte att blunda för att hon äter allt sämre.

Men hur ska vi kunna bestämma ett datum, en tidpunkt för när hon inte längre ska få leva här ibland oss. Jag förstår inte. Men det spelar ingen roll. Det är dags.

Jag var elva år när hon flyttade hem till oss. Hon har varit en stor del av min uppväxt. Vi har sprungit genom skogarna, hoppat över hinder och sprungit genom tunnlar, vi har lekt och sovit många nätter tätt intill varandra.

De senaste åren har jag dock inte haft lika mycket tid för henne. Det gnager på mitt samvete. Men de åren kommer inte tillbaka och jag kan inte gottgöra för dem genom att hålla henne vid liv.

Hon har varit den snällaste hunden jag någonsin har träffat och hon har charmat alla i sin väg. Hon har omvänt hundrädda människor och låtit sig klappas av barn från alla håll och kanter. Isac har kunnat mata henne med små, små matbitar med sina små händer och hon har tagit dem så försiktigt.

Jag önskar så att Isac och Lovis hade fått mer tid med henne. Men det är dags. Nu är det dags. Vi känner det. Vi ser och inser att vi måste ta vårt ansvar. Men hur? Hur ska vi kunna boka det där datumet? Hur ska vi kunna avsluta den här tiden med henne? Jag förstår inte, men jag vet att det är dags nu.

Älskade, finaste Daisy. Det finns ingen bättre än dig! <3

Stopp. Nu känner jag att det går sådär galet fort igen. Tiden flyger iväg. Lovis blir så mycket rörligare från dag till dag så att jag knäppt hänger med. Idag har hon varit uppe på knä och gungat några gånger. Hon har även varit uppe på fötter och händer (istället för knäna liksom), men vinglade snabbt omkull. Hon har lyckats dra sig framåt istället för att skjuta sig bakåt. Stora tjejen. Det är så mycket vilja i henne. Hon vill verkligen framåt och hon kämpar såå för att ta sig dit hon vill. Vad du är underbar, fina Lovis.

Måste förövrigt notera några spontana kommentarer från Isac. Igår sa Isac följande till mig: "Morsa (morfar) köra racerbil. Mommo (mormor) köpa blommor." Om någon nu undrade över hur könsfördelningen såg ut där. ;) Imorse när vi åt frukost satt jag med foten under rumpan och benet vikt om ni förstår vad jag menar. "Mamma siiiiitt rompan!!" upprepade Isac tills det att jag hade tagit ner benet och satt mig ordentligt. Moster A kallar honom, inte särskilt obefogat, för lilla ordningspolisen.

Dagarna rullar på ganska snabbt när jag är själv med mina två små och vi har klarat oss rätt bra än så länge. Men nu längtar vi allt efter pappa!

Jag har en hel del jag skule vilja skriva om och få dela med mig av till er, men det får vänta. Ikväll är jag alldeles för trött! En karamell vill jag dessutom passa på att suga lite extra på.

Jag bjuder på en annan karamell istället! Finaste Lovis som nu sitter ganska långa stunder.

En tuff dag är till ända. Vi struntade i att det var måndag och avslutade dagen med popcorn och choklad framför Spöket Laban. Vi behövde det.

Ikväll vill jag skicka en stor eloge till ensamstående föräldrar. Gah! Hur gör ni!? Jag har varit själv i tre dagar och jag är redan slut. En trotsig tvåochetthalvtåring och en klängig sexmånadersbebis. Jag är helt slut. Och jag är definitivt inte nöjd med mig själv som mamma idag.

Nej Isac. Försiktigt Isac. Inte så. Mat först, frukt sen. Mamma vill att du smakar en majs i alla fall. Ärtor då? Pasta? AJ Lovis, inte dra mamma i håret. Okej, men om du inte ens smakar får du inte leka med sopbilen... Nu börjar mamma bli arg Isac. Men Lovis, mamma kan väl få kissa i alla fall utan att du skriker!

Ja, jag är rätt trött på att höra min röst. Den har varit allt för gnällig och tråkig idag. Och har jag inte pratat, eller snarare tillrättavisat(...) mina barn idag har rösten malt inne i mitt huvud. En mental förberedelse inför en händelse imorgon som jag kanske återkommer till vid tillfälle.

Dagen har egentligen varit tuff redan från början då Isac gråtandes klamrade sig fast runt halsen vid lämningen. Aj i mammahjärtar. Ajajaj. Även om Isac snart var i gång och lekte så var det på något sätt det som satte tonen på dagen och liksom fick min energi att sjunka. Och utan energi blir jag ingen rolig mamma.

Ja, jag vet. Ingen är perfekt. Men jag tycker inte om när jag tappar tålamodet och agerar utanför mina värderingar. Jag kan bättre och mina barn förtjänar det bästa!

Nåja, nu ska jag sova och ladda för morgondagen. Prata lite med mig själv och förbereda mig. Äh, ni kan säkert gissa vad det handlar om trots mina kryptiska meningar. Snälla ni, håll tummarna!!

Nattinatti

Man får vara glad för det lilla. En halvtimme fick jag av Lovis innan hon saknade mamma i sovrummet. Då var det bara att rycka ut sladden till datorn som nyss satts igång, borsta tänderna och dyka ner i sängen och agera napp. Nåja, jag hann plocka ur diskmaskinen och städa lite i alla fall.

Jag funderar på vilken bild ni läsare får av min dotter? En klängig surpuppa!? Men det är inte riktigt sant. Nog för att tårarna sprutar så fort hon inte får vara i famnen, men väl på plats i famnen är hon en liten goding. Om hon är utsövd. Och mätt. Hon är väldigt gosig av sig på ett sätt som aldrig Isac var. Hon liksom böjer bak huvudet tar tag i mitt ansikte och drar det till sig. Smakar lite på näsan. Ger en blöt puss. Hon ler busigt mot andra människor, men blir det för mycket borrar hon in ansiktet i mig ett tag innan hon tittar upp igen.

Något jag fascineras av är att hon blir så mycket rörligare för varje dag som går trots att hon inte tillbringar allt för mycket tid på golvet. Det är en kvart på morgonen som hon är nöjd på golvet och någon mer kvart senare under dagen. En hel del bärande ja. Jag trivs tyvärr inte med bärselen då jag snabbt får ont i axlarna av den. Det blir istället det klassiska skjuta-ut-höften-greppet. Vänster sida så att jag har höger hand fri. Ja, jag vet. Dumt grepp. Och ska man nu ändå envisas med det greppet så ska man åtminstone byta sida ibland. Hmm, påminn mig om ni ser mig.

Nu ska jag sova ikapp med mina barn.
Nattinatti

I förmiddags var jag och barnen på vårmarknad, men med tanke på vädret kändes det mer som höstmarknad. På Netto säljer de satsumas, ett för mig säkert hösttecken. Jag börjar på riktigt bli rädd för att jag på något vis har missat sommaren!? Kom igen nu värmen!

Dagens middag intogs hos mormor som också var ensam hemma denna kväll. Efter lek, mat, glass och bad var det dags att gå hem. Isac höll i n t e med. Jag fick med nöd och näppe på honom överdragskläder, men skor var bara att glömma. Trots att mormor följde oss med vovvsan skulle Isac bara springa tillbaka. Att få ner honom i vagnen var inte att tänka på. Det kvarstående alternativet var att bära. En skrikande, gråtande, sprattlande kille på 2,5 år utan skor i ett fast grepp hos mamman med vinterjacka den 4:e maj? Det var vi.

Nu sussar dock båda barnen sött och jag sitter ensam i soffan. Kan inte ens minnas när det hände sist!? Det är först sista veckan som jag har kunnat lägga Lovis ifrån mig när hon har somnat. Men längre än så kommer jag inte vad gäller sömn och Lovis just nu. Igår insåg jag att min kamp endast resulterar i ilska och frustration från min sida när jag inte lyckas få henne att somna om i sin säng. Det är ingen idé just nu. Jag vinner inget på att fortsätta kämpa. Jag får helt enkelt acceptera att hon vill och behöver vara nära just nu. Det är på så vis vi båda sover bäst för tillfället. Min älskade lilla mammagris. <3

Okej, är ni trötta på att läsa mitt ältande om mig, Lovis och sömn så tipsar jag er om att skippa detta inlägg för nu ska här ältas igen. Att få sätta ord på tankar och känslor är bara så skönt ibland.

Projekt "Sova egen säng" fortsätter. Dock utan någon större framgång. Natten till idag tog jag upp och ammade henne fem gånger utöver ett par, faktiskt, lyckade försök att få henne att somna om utan bröst. Efter det gav jag upp och sov således det lilla som var kvar av natten inklämd och då menar jag verkligen inklämd, mellan henne och Isac som krupit upp i sängen. Inte sådär jättemånga timmars sömn i natt heller med andra ord.

För att hålla humöret uppe spenderade vi drygt fyra timmar utomhus efter hämtningen på förskolan. Frisk luft piggar upp lite i alla fall.

Ikväll har jag gjort två misslyckade försök att få henne att somna i sin säng. Hon protesterar nästan omedelbart huvudet når kudden. Så fort jag lyfter upp henne slutar hon gråta tvärt. Det är tydligt. Det är glasklart. Hon vill vara nära.

Men jag kvävs. Det tär att ha henne på mig dygnet runt. Det tär att höra henne skrika när jag lägger ner henne för att byta Isacs blöja. Det tär att behöva stressa genom alla moment som innebär att jag måste lägga henne ifrån mig. Gah!

Mitt älskade minimonster, vad ska vi hitta på för att du ska kunna komma till ro på egen hand?

Just nu blir hon förövrigt rörligare och rörligare för varje dag. Jag hoppas att mobiliteten ska göra det roligare att tillbringa några fler minutrar på golvet än vad hon tycker i nuläget. Får hon tag på papper blir hon dock helnöjd. Men oj så sur hon blir när mamma sliter det ur händerna och munnen. För att äta papper är ju bara såå gott tycker minimonstret.

Nåja, nu ligger hon i alla fall i sin säng. Hon somnade ammandes i sängen bredvid mig, men har nu lyfts över i sin säng. Jag får vara glad för det lilla. Det fanns en period när det inte ens gick att flytta henne till sin säng sovandes utan att hon vaknade och blev ledsen.

Nu ska jag passa på att sova. Jag måste ladda för den dryga veckan som gräsänka som startar på lördag. Det blir lite att bita i skulle jag tro.

Nartinatti