Så var det visst jag och gammelknäet igen. För nog vore det konstigt om två korsbandsoperationer i samma knä inte hade gett några som helst men. Jag har dock ytterst sällan problem och jag kan träna och göra det mesta jag vill. Men, MEN, det händer att knäet liksom hoppar ur sitt läge. Som idag. Jag satt på gräsmattan och skulle ställa mig upp. Låter rätt enkelt va? Men vad jag här lärt mig är att jag måste vara noggrann med att veckla ut benet rakt. Foten, knäet och höften måste liksom vara i linje när jag ställer mig upp. Lite svårt att förstå hur jag menar kanske?

Hur som helst slarvade jag uppenbarligen med det idag då jag istället blev sittandes på gräsmattan med knäet låst i typ 90gradig vinkel. Happ. Here we go again. Numera vet jag dock vad som behöver göras. Jag måste tvinga ut benet rakt och pressa knäet neråt för att det ska hoppa rätt. Det är ungefär lika trevligt som det låter.

Men så länge jag sitter stilla med knäet i rätt vinkel så känner jag inte någonting. Att sitta stilla på gräsmattan hela dagen kändes dock inte som ett värst hållbart alternativ när jag var ensam med två småbarn. Så under ett högljutt, konstant hummande tvingar jag långsamt ut benet. Egentligen gör det inte så ont. Men det spänner, drar och är riktigt obehagligt. När benet äntligen är rakt återstår pressandet av knäet neråt tills ett befriande "dok" hörs/känns och knäet hoppar på plats. Lättnad. Rejäl lättnad.

Nåja, några skavanker ska man väl ha. Jag får vara glad för att det inte händer oftare. Det här var nog sjätte gången om jag inte missminner mig.

Nej, nu ska jag packa ner lite picknick och ta en tur till lekparken med mina små!

Happy Friday till er! För min del väntar grillning med mina nya kollegor ikväll. Mycket trevligt.