Nu har vi släppt taget. Nu har vi låtit henne vandra vidare. Hon är i svampskogen med min morfar och äter korv. Hon flyger fram över stock och sten, precis som förr.

Även om jag satt bredvid henne när hon tog sitt sista andetag kan jag ändå inte förstå. Jag vill inte förstå. Hon är borta.

Jag ville bara skrika stopp när veterinären gav henne sprutan. Jag ville ta med henne hem. Det kan inte vara sant att jag har klappat hennes lurviga päls för sista gången. Att jag har sett henne komma travandes med rumpan på sniskan för sista gången. Att jag har pussat henne på pannan för sista gången. Det kan inte vara sant.

Älskade Daisy, vad det gör ont i våra hjärtan. Du har varit så fantastisk på alla sätt och vis. Så omtyckt och så familjekär. Så söt och så full av godhet. Så full av bus och glädje. Du var ingen hund. Du var Daisy.

Vi bär med dig i våra hjärtan för evigt.