I måndags fyllde vår finaste, fyrfotade familjemedlem 15 år. Det är en aktningsvärd ålder för en hund. Men det går inte längre att blunda för det faktum att åldern har tagit ut sin rätt. Det går inte att blunda för benen som glider isär när hon ställer sig upp. Det går inte att blunda för att hon knappt tar sig upp och ner för trappan, än mindre sängar och soffor. Det går definitivt inte att blunda för att hon äter allt sämre.

Men hur ska vi kunna bestämma ett datum, en tidpunkt för när hon inte längre ska få leva här ibland oss. Jag förstår inte. Men det spelar ingen roll. Det är dags.

Jag var elva år när hon flyttade hem till oss. Hon har varit en stor del av min uppväxt. Vi har sprungit genom skogarna, hoppat över hinder och sprungit genom tunnlar, vi har lekt och sovit många nätter tätt intill varandra.

De senaste åren har jag dock inte haft lika mycket tid för henne. Det gnager på mitt samvete. Men de åren kommer inte tillbaka och jag kan inte gottgöra för dem genom att hålla henne vid liv.

Hon har varit den snällaste hunden jag någonsin har träffat och hon har charmat alla i sin väg. Hon har omvänt hundrädda människor och låtit sig klappas av barn från alla håll och kanter. Isac har kunnat mata henne med små, små matbitar med sina små händer och hon har tagit dem så försiktigt.

Jag önskar så att Isac och Lovis hade fått mer tid med henne. Men det är dags. Nu är det dags. Vi känner det. Vi ser och inser att vi måste ta vårt ansvar. Men hur? Hur ska vi kunna boka det där datumet? Hur ska vi kunna avsluta den här tiden med henne? Jag förstår inte, men jag vet att det är dags nu.

Älskade, finaste Daisy. Det finns ingen bättre än dig! <3