Jag har precis sett klart filmen "Allt för min syster". Den handlar om en familj där livet kretsar runt den ena dottern med leukemi. Hennes lillasyster har sedan hon var nyfödd använts som donator. En dag säger lillasystern stopp, väl medveten om att det kan bli hennes storasysters död.

Jag har sett delar av den förut, men aldrig hela. Tårarna rann konstant ner för kinderna. Konstant! Den är så fruktansvärt sorglig och fin på samma gång.

Utöver det har jag idag läst ett berörande inlägg på en blogg jag följer om en mamma som dagligen kämpar för sin svårt sjuka dotter. Ett inlägg som beskriver en fruktansvärt omänsklig situation som man inte ens önskar sin värsta fiende.

En lätt emotionell dag med andra ord. Jag inser hur mycket barnen betyder för mig och att jag skulle offra allt och lite till för att de ska må bra. Det finns inget viktigare än dem.

Vet ni? När man tappar en ögonfrans och blåser bort den från fingerspetsen får man önska sig något. Varje gång jag ska blåsa bort en ögonfrans från fingerspetsen önskar jag att mina barn ska få vara friska och glada hela livet. Det är allt jag önskar.