Igår blev jag ett år äldre. Ytterligare ett år har alltså passerat. Det var min femte födelsedag tillsammans med Andreas och när jag tänker tillbaka på de senaste fem åren inser jag hur mycket som har hänt under den tiden.

När vi träffades i november 2007 var jag tjugo år och bodde tillfälligt hos mamma och pappa för att spara in pengar till långresan jag skulle göra under våren. Därför var det ganska naturligt att jag mer eller mindre bodde hos Andreas direkt efter att vi hade träffats och nyckeln till lägenheten fick jag efter bara ett par veckor. Jag höll på att läsa upp ett par betyg på komvux eftersom jag hade långt framskridna planer på att läsa till sjukgymnast i Luleå. Men så blev det inte. Ganska snart stod det klart för mig att jag inte ville flytta från min kärlek och jag började tänka om och sökte in till programet biomedicinsk analytiker i Örebro istället.

Låt gå för att den är suddig. Men det är av de första bilderna på oss tillsammans. December 2007.

Sedan bar det av på långresa till Asien med Johanna och Elin plus/minus lite syskon och annat. Andreas kom ner och reste med oss i en månad. När jag kom tillbaka till Sverige tog det inte mer än en månad förrän jag tillsammans med Andreas stod som husägare. Ett tegelhus från 1954 som behövde en rejäl ansiktslyftning invändigt. Jag tror inte vi visste vad vi gav oss inpå, framförallt inte jag och ganska snart hade vi blåst ut hela huset och bodde i ett litet rum i källaren med micro som enda källa till varm mat.

Några bilder från Camp Asisa 2008. Längtar tillbaka.

Vårt gula tegelhus

Under sommaren hade jag också fått kalla fötter vad gäller utbildningen och ett par veckor innan terminsstart tänkte jag om helt och beslutade mig för att bli energi- och miljöingenjör.

Det kommande året 2008/2009 bytte vi ut fönster och dörrar. Vi renoverade kök och badrum, slipade golv i sovrummen, la golvvärme i hall och badrum. När sommaren (2009) kom fyllde Andreas 30 år. Vi passade på att fira både honom och huset med släkt och vänner i trädgården. Då var själva boplanet någorlunda iordnignsställt. I oktober påbörjades, vad som skulle bli, en mycket lerig dränering av huset. Gissa om jag vad glad för all snö som föll den vintern och dolde vår trädgård. Men det som göms i snö kommer upp i tö och det som göms i lera lutar mera! :)

Några bilder från renoveringen...

Och så dräneringen...

Så till våren/sommaren 2010 sådde vi gräs för att få en fin gräsmatta. Vi väntade vårt första barn och hade full sjå med att renovera tvättstuga och badrum i källaren. Under den sommaren var vi helt utan dusch och badade därför ofta, ofta i älven. Så kom då vår älskade Isac i oktober 2010 och livet började på riktigt. Renoveringen bromsades upp och vi njöt av livet och fixade lite i källaren med golvvärme och nytt golv i hall och sovrum.

Andreas och hans pappa sår gräs.

Isolering av tvättstuga. För före- och efterbilder se här.

Finaste Isac föds.

Sommaren 2011 påbörjades rivningen av uteplatsen för att istället bygga uterum och trädäck vilket blev klart under hösten. Andreas var hemma med Isac som hunnit bli ett år medan jag läste mitt sista år på utbildningen. Två dagar innan min födelsedag överraskar Andreas mig med en skattjakt som slutar med en förlovning.

Uterum och trädäck.  

Skattjakt med förlovning som avslutning.

2012 inleddes med en ny graviditet, Isac skolades in på dagis och jag påbörjade mitt exjobb. När sommaren var här var jag färdig energi- och miljöingenjör. Sommaren flöt förbi och snart var det höst. Isac hann precis fylla två år innan lillasyster Lovis tittade ut. Och nu är livet än mer underbart. Nästan jämt i alla fall.

Och så kom älskade Lovis till familjen.

Och här står jag i dag. På fem år har jag alltså hunnit med att träffa mannen i mitt liv, göra en långresa i Asien, köpa hus och totalrenovera det, utbilda mig till ingenjör, förlova mig och få två underbara barn. Ärligt talat så hoppas jag att kommande fem år blir lite lugnare. Det enda som behöver hända förutom att mina barn ska växa och må bra är gärna att jag hittar ett jobb. Kanske ett bröllop såsmånigom. men det är det inte så bråttom med.

Trött mamma i soffan. Men att gå till sängs redan nu är lönlöst. Nåja, förr eller senare får jag sova.

En trött Isac har i alla däckat. Efter dagis bar det av mot min vän U och hennes små. Isac härjade och busade men jämnåriga J innan vi åkte hem och bytte om för att åka på kalas.

Jag och Isacs gammelmormor eller "gamma momo" som han säger firades då vi både fyller år i morgon. Jag hade bakat en chokladkaka och en hallondrypande choklad-marängtårta som vi mumsade på efter maten. Glömde kameran hemma, men fångade i alla fall tårtan på en bild med Iphonen.

Eftermiddagen tillbringade jag, barnen och mormor i den bitande kylan i Mariebergsskogen på julmarknad. Egentligen vet jag inte hur mycket jag tittade på, men det är alltid mysigt med julstämning och dessutom skönt att komma iväg och komma ut en stund. Mysigast av allt var det att åka tåget med min son. Under ett gäng filtar satt vi och lyssnade på julmusiken som strömmade ur högtalarna medan vi tuffade oss fram genom skogen. Jag kom på mig själv med att le stort och bara njuta. Det är livet det.

En suddig bild i skymningen. Isac gungar glatt i kylan.

Busongen

En tur med Conrad Höök-tåget blev det också. Först med mamma och sedan med mormor!

Ungefär sådär sovandes skulle jag vilja vara nu... Men jag vet att det i bästa fall är två timmar till dess. Lilltussan här bredvid mig är en riktig nattsuddare. Amma, amma, amma är vad som gäller hela kvällen lång för tillfället. Napp? Nope. Inte intresserad. Lik sin bror på så vis, även om han tog den ibland i alla fall. Det är väl inget jag direkt sörjer, men ibland skulle det vara skönt om hon kunde snutta på något annat än mig! :)

Dagen och mina storslagna planer då? Jodå, har väl ändå bockat av en del på listan. Men det har varit en kämpig dag då tröttheten har slagit igenom humöret och jag har varit nära att säga upp mig som mamma ett flertal gånger. Att gå ut ur huset och sätta mig i en snödriva och andas ett litet tag har varit lockande. Brukar i dessa lägen försöka påminna mig om att det är jag själv som har valt detta och inte låta tröttheten och frustrationen gå ut över barnen. Lyckades tyvärr sådär med den biten idag.

Lovis, som bara ville vara nära hela dagen lång, grät direkt jag satte henne i vagnen när vi skulle gå ut. Inget ljud stressar mig mer än när mina barn gråter. Går upp för att hämta Isac. Lovis skriker. Isac sniglar sig ner för trappan. Lovis skriker. Försöker påminna mig själv om att barn inte förstår ord som skynda... Lovis skriker. Släpper in Isac i garaget. Lovis skriker. Jag konstaterar att tvätten är klar och bestämmer mig för att snabbt sätta en ny. Lovis skriker. Hänger de, turligt nog, få plaggen. Lovis skriker inte. Istället hör jag en lättare duns följt av gapskratt från Isac. Detta upprepar sig. Funderar en kort stund på vad han gör och går dit för att kolla. Min misstanke bekräftas. Han vaggar vagnen med Lovis fram och tillbaka så att hjulen krockar med garageporten. Krocken är såpass mild att jag känner mig lugn vad gäller Lovis säkerhet. Hon tycks uppskatta vaggandet och har tystnat och Isac har roligt. Då så, tillbaka till tvättstugan. Snabbt in med ny tvätt. Stressar och spiller tvättmedel i sköljmedelsfacket. Väljer att blunda för det. Springer upp för att jag håller på att få panik på mina obekväma trosor och vet att jag kommer få än mer panik om jag går ut på promenad i dem. Hör en duns från garaget. Skriker "försiktigt" till Isac som ändå inte hör. Ner igen. Isac har blött ner sina strumpor. Upp igen, hämta nya strumpor. Isac blir ledsen för att jag tar av honom strumporna med bilar och jag måste övertyga honom att ta på sig de torra sockorna. Isac är ledsen. Lovis som inte längre har någon som vaggar henne skriker. Jag gnäller på Lovis som skriker och på Isac som inte sitter stilla. Nödvändigt? Knappast. Men frustrationen är skyhög. Till slut är vi alla på något vis påklädda och redo för en promenad som vi alla behöver mer än något annat.

Livet som småbarnsförälder! <3

Den här veckan har vi lämnat hushållet åt sitt öde. Det har helt enkelt varit en sån vecka då vi har haft annat som behövts prioriteras högre än städning, tvätt och matlagning. Så när jag ikväll tar med mig barnen till mamma så är det för andra gången den här veckan. Tack!

Andreas åkte till Örebro tidigt i morse och kommer hem runt midnatt. Lite jobb, lite roligheter och julbord väntar för hans del. Jag å andra sidan har satt ribban högt här hemma. Dock typ flera mil för högt. Jag har tänkt ta igen allt som inte har hunnits med under veckan. Plocka, plocka, plocka så det bara är att ta fram dammsugaren i morgon. Tvätta en himlans massa kläder. Ta årets julkort på mina små. Ut med Isac i pulkan. Ut med båda i vagnen plus hund efter lunch. Baka ischoklad. Sortera kläder. Hänga med syster och hennes E. Ja och så ta hand om mina barn också. Ja, ribban är liiiite för hög kanske. Men friskt vågat hälften vunnet. Nu kör vi!

Idag är jag betydligt piggare och Lovis har jobbat bort mjölkstockningen även om det fortfarande är lite ömt. Dock tog hon uppgiften på stort allvar och hon åt och åt och åt till dess att klockan var två i natt. Så att säga att jag är pigg är väl i och för sig att ta i. :)

Besöket hos tandläkaren var inte helt oväntat besvärligt. Isac ville allra helst fly ut ur rummet snabbast möjligast. Men goda råd och en spindel som han höll hårt i hela eftermiddagen fick vi med oss därifrån.

När vi ändå var ute o körde tog vi bilen till Bergvik. Det är lite spännande att vara ute med båda på egen hand. Ibland känner jag att jag skulle vilja ha några extra armar. Som när jag går med Lovis i famnen, skötväska över axeln och Isac bredvid mig på parkeringen. Att få med mig allt och alla åt samma håll och i samma takt är inte alltid det lättaste! Inte heller är det lätt att få loss kundvagnen, vars "myntinkast" krånglade, med bebis på armen samtidigt som jag försöker övertyga Isac om att han inte ska gå in på maxi med den lilla kundvagnen som han lyckligt har hittat. När jag sedan tar ifrån honom den lilla vagnen och sätter honom i kundvagnen blir det ljudliga protester och krokodiltårar. Vi köper oss en varsin varmkorv och snart är bådas humör betydligt bättre och vi kan strosa runt i affärerr i lugn och ro.

Såsmåningom inser jag att vi har ett utvecklingssamtal som väntar och får genast bråttom. Handlar snabbt det nödvändigaste på maxi innan vi slänger oss in i bilen och kör hem. Amma Lovis med ytterkläderna på, stoppa båda barnen i vagnen och springa till dagis. Vi hann på minuten!

Isac var överlycklig över att ha hela dagis för sig själv medan vi pratade med personalen även om Andreas fick springa och leka med honom ibland. Samtalet var bra och det känns verkligen att dem ser varje barn. Vi är så nöjda med Isacs alla pedagoger!

Oj, vad långt detta blev, i alla fall när jag sitter och skriver i mobilen. Nu tänker jag blunda för stöket en kväll till och bara ta det lugnt. Sätta på "Så mycket bättre" och halvsova i soffan så gott det går.

Nattinatti mina vänner

Ligger under dubbla filtar o fryser. Feber var det ja. Jaja, jag ammar och ammar och ammar och hoppas att det släpper snart. Imorgon ska Isac till tandläkaren så jag hoppas att jag är piggare då i och med att jag ska få med mig mina två små in till stan för besöket. På eftermiddagen väntar utvecklingssamtal för Isac. Ska bli spännande att höra hur personalen uppfattar vår lilla guldklimp!

Men så jättesynd är det inte om mig ändå. Min finaste kom hem med blommor och choklad för att fira vår dag! <3 Det är alltså fem år sen vi gick längs milspåret på Skutberget i mörkaste mörkret. Andreas frågade på skoj, men jag sa ja och då kunde ju inte han banga. Så där gick vi hand i hand och trevade oss fram genom den becksvarta skogen. Några avbrott för kyssar blev det visst också. Tänk om vi hade vetat då hur vårt liv skulle se ut fem år senare!

Älskling, du är mitt allt.

Pankekaaka = pepparkaka på Isacs språk. Isac hade med sig påsen och bjöd på när vi hälsade på hos mormor o morfar igår.

Ligger i sängen under täcket och försöker sova lite. Sov inget vidare i natt då jag inte mådde så bra och kunde imorse konstatera att det berodde på mjölkstockning med tillhörande feber. Ont i kroppen, trött och lätt illamående är statusen just nu.

Isac mutade jag med pepparkakor för att slippa jaga honom huset runt när det var dags att ta på vintermunderingen för att gå till dagis. Jag lovade honom dessutom att han skulle få åka skidor när han kommer hem... Hmmmm.

Idag är det egentligen en ganska stor dag. Det är nämligen min och Andreas femårsdag! Inga större planer för kvällen, men jag hade i alla fall tänkt hinna städa och göra huset fint så att vi kunde ha en mysig kväll. Men ned tanke på min status är jag mer nöjd om jag lyckas underhålla mina två små till dess att Andreas kommer hem. Äh, man kan väl mysa i ett stökigt hem också!

Har förövrigt haft Björn Rosenströms låter på huvudet hela förmiddagen. Hur sjutton ska jag få dem att försvinna!?