Om allt fortsätter att rulla på så bra som det gör nu så ska jag, Andreas och Lovis på bröllop nästa lördag. Isac får vara hemma och busa med mormor och morfar vilket han med all säkerhet uppskattar mer än att sitta still i kyrkan och under en bröllopsmiddag.

Men som ni vet så är det alltid lika svårt att veta vad man ska ha på sig när man ska på ett bröllop. Lägg där till att du ammar och födde barn drygt två veckor tidigare. Hej, vad många alternativ det finns!? Jag får nog inse att jag inte kommer att vara snyggast klädd den kvällen. :)

De flesta klänningar som finns som är anpassade för att kunna amma är inte direkt festliga... Så jag tror mer på att hitta en '"vanlig klänning" som går att amma i. Spännande att hitta någon som sitter någorlunda smickrande dock... Jaja, jag får väl hålla vackraste Lovis framför mig hela kvällen. Och för övrigt är det ju bruden man ska titta på. Ingen risk att jag överglänser henne denna kväll i alla fall! :)

Nåja, nog om i-landsproblem. Jag vet att jag egentligen har det väldigt bra. Jag har spenderat förmiddagen med Lovis sovandes på mig. Tänk att hon efter bara en vecka är en så självklar del av vårt liv. Av vår familj. Någon jag aldrig kommer vilja vara utan. Därför berörs jag så starkt av det öde som drabbade en av deltagarna i amerikanska Biggest Loser, säsong 8. Jag kommer inte ihåg exakt hur hon sa det, men något i stil med: "För två år sedan hade jag ett perfekt liv. Jag hade min man, en femårig dotter och en nyfödd son på två och en halv vecka." Redan när hon säger "hade" börjar man ana oråd. Hon fortsätter sedan med att berätta att alla tre dog i en bilolycka och hon blev ensam kvar. Jag gråter en skätt varje gång jag tänker på det. Jag tänker inte ens försöka föreställa mig ett liv utan mina tre. Bara tanken är fruktansvärd och gör så ont. Nej, fy. Hur en del människor finner kraften att ta sig vidare, som Abby i Biggest Loser, är beundransvärt. Läs mer om hennes historia här.

Nu ska jag småpyssla lite här hemma medan Lovis sover för snart ska vi gå och hämta Isac. Pappan i familjen har vi släppt iväg på lite jobb idag så vi får klara oss på egen hand. Och det går finfint. Det blir nog förövrigt en tidig kväll ikväll. Isac kom in till oss vid fyra men kom aldrig till ro. Snurrade, bökade, pratade och snurrade lite till. Kvart i sex gav Andreas upp och gick upp med honom. Jag och Lovis kunde somna om och sova ett par timmar till. Men jag gissar att denna familj inte släcker lampan sist på gatan ikväll i alla fall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...